Det gråbruna ljuset som föll in genom det smutsiga fönstret bredde ut sig över källarrummet, skräp låg hur som helst, en gammal soffa som någon slängt, fläckar av torkat fett. De grå väggarna var impregnerade av märken som påminde om kladdigt tyg som kastats; det slitna cementgolvet visade sina tänder av små grå stenar lite varstans.
Efter att ha känt på soffan satte vi oss ner och var tysta en lång stund.
Men vem hade ställt en soffa här? Roth, den gamla gubben? Som polisen tog hand om förra året; de satte honom i en svart bil, han försökte dölja ansiktet med en tidning. Ingen visste vad han gjort. Våra mammor hängde över balkongräcket och såg på när de kom ut ur porten. Rykten bubblade ur fantasifulla soppor.
Någon hade snott några cigarrer som vi prövade trots att det smakade fan. Vi blossade utan att dra in röken. Källarmörkret omslöt oss och vi lyssnade på alla ljud som gick genom ventiler och rör. I rören rusade då och då gurglande ljud, som om tunga järnklot rullade innanför. Tjocka lager av gammal spindelväv fyllde rummets alla hörn och darrade konstant av luftdragen. Lukten av något surt låg som en osynlig dimma.
Förorten utanför var färglös och intetsägande. Försöken att få oss bli genomsnittliga och förutsägbara hade härdat oss. Våra hjärnors djurliknande väsen sniffade upp sådant som dolde sig i det undangömda. Här nere kunde vi dra oss undan och undfly översittarna. Vi spelade på usla gitarrer, lärde oss nya grepp, härmade berömda gitarrister, knäppte strängarna med framtänderna. Sjöng på engelska med ostadiga röster. Vi skämtade att vårt band skulle heta « Roth Boys ».
Vi passade inte in i skolans monotona upplägg av pluggande, vi som varje sommar hade blivit skickade till någon barnkoloni där vi bland mycket annat lärde oss vad hemlängtan var och där de tuffa skrämde de räddhågsna. Vi var inga rikemansbarn. Vi var däremot på väg mot någonting obestämt, vi var motsägelsefulla varelser som inte riktigt fattade hur världen var ordnad. De turbulenta studentkravallerna som pågick i Europa berusade oss. En märklig samhörighet vävde sig in i huvudet, nervtrådarna fick nya utlöpare till världen. Vi såg på nyheterna hur betydande män blivit mördade i Amerika. Intrycken av Vietnamkrigets ohyggligheter genomkorsade våra medvetanden, det var som om stora stenmassor kolliderade i oss.
Jalle hade ritat en mörkblå spiral med tuschpenna på överarmen. När Rogge frågade vad det föreställde skrattade alla. Det ser du väl. En spiral. Rogge fattade inte vad det var. Det är någonting som går inåt – eller utåt, försökte Atti. När det går inåt betyder det brist på liv och när det går utåt betyder det frihet. Alla skrattade. Vi diskuterade om det var en symbol eller ett tecken. Jag sa att vår galax är som en spiral. Vad är galax, frågade Rogge.
Vi intresserade oss inte för mopeder och sådant. Vi försökte undvika familjära festligheter. En gång kom Attis mamma ner. Vad gör du här? Det är din födelsedag, kusinerna väntar på dig, kom upp nu. Hennes tunna mammagestalt svajade lätt i motljuset. Vi ville vara fria, impulsiva, våra intuitiva söklampor letade upp mörka källare där vi kunde stjäla någonting; någonting som kunde underhålla oss en kort stund. Vi ville inte sitta hemma med en mamma.
En mamma som står på knä i badrummet och skurar badkaret, skurar bort den grå smutsranden efter sonens senaste bad, säger med viss resignation att han inte förstår hur uppoffrande hon varit i hela hans uppväxt. Det var jag som torkade baken på dig, varje dag, kom ihåg det. Hur många år? Ja jag tröstade dig när du grät, och ja jag gav dig mat varje dag. Allt du svarar när jag vill prata är att jag inte fattar. Vad är det för svar? Jag vet nog. Du bara stänger igen dörren. Du har blivit så frånvarande och onåbar.
En mamma som står och diskar, vänder bort ansiktet på det att sonen inte ska se, tårarna rinner, stryker bort snor och säger att det blir ingen kvällsmat, det finns inga pengar, pappa har inte…
En mamma som ligger i sängen med hög feber och säger att hon bara vilar litegrann innan hon går till kvällspasset. Det är skola i morgon. Ställ klockan på ringning. Min prins.
Vi visade inte känslor, vi bar dem som tunga bumlingar i bröstet där samvetet hamrade längst in. Vi trodde banden till våra mammor var tiotusenåriga, tillgivenheten djupare än havet.
Jag hade ingen lust att prata om min mamma. Hon var död och de andra undvek att nämna något om det. Jag bodde hos pappa och hans nya.
Män som skulle föreställa sönernas och döttrarnas pappor, grå pappfigurer som på väg hem kom gående prick sjutton och femton, de hade samma sorts portfölj, samma slags överrock och hatt, de rörde sig på samma sätt, pratade med myndig röst hemma vid köksbordet men var ändå osmidiga i sina tankar om världen; de tycktes dela samma värderingar om hur ett liv skulle formas. De lyfte samtidigt på hatten när de mötte fru den eller den, de knöt alltid höger sko först och drog sedan upp strumpan i oöverträffad samstämmighet och de lutade sig mot samma stjärtsida för att lätta på trycket. Efter kvällsmat låg de på rygg i soffan med en tidning över ansiktet. « Pappa vilar » hette den positionen. På fredag kväll var det dags för grogg. Som på en given signal gick de mangrant till skafferiet och smög med flaskan, gömde sedan buteljen bakom saftflaskorna och påstod att glaset bestod av vanligt vatten. Sönernas hårfrisyrer retade upp dem. De sarkastiska kommentarerna om utseendet, om hårets längd, ner till axlarna, ner till halva ryggen, var provocerande. Sönerna började sedan tupera håret till vilda kråkbon, för att efterlikna Jimi, den största gitarristen i tiden; i uppror mot den ålderdomliga snaggen som lämnade en stubbig matta på hjässans topp. När sonen inte kom i tid till kvällsmaten kunde någon av papporna, det spelade ingen roll vem, komma ner i källaren och ryta med ett kommando som skrämde sinnet ur kroppen på vem som helst; sonen reste sig motvilligt ur soffan och marscherade med böjt huvud bakom den allsmäktige.
Vi iakttog hur mörkret vandrade utmed väggarna, en skuggas röst som sakta sjönk mot is. Den heta tråden som går genom kroppens åldrande blev i stunder mörkare, men förhoppningsvis till slut kristallvit. I väntan på att något avgörande skulle hända.
Atti frågade, känner hunden sig underlägsen människan? Ingen hade svaret på det. Vilken underlig fråga tyckte alla. Är vi djur man kan ryta åt: Sitt Ligg Plats! Han pratade länge om det. Så där blev man tillsagd av vissa lärare också.
Men vi är inga brottslingar, vi är något annat. De outtalade orden låg och ryckte långt inne i våra huvuden.
Ibland kommer innergårdens döttrar ner till oss, det är Ninni och Pia och Anita. De är jämnåriga. Kanske. Vi vet inte. Vi delar jämlikt på mellanölen och blir fnittriga. De har utvecklade kroppar. Den svarta mascaran runt ögonen hypnotiserar oss också. Alltid har de tuggummi i munnen. Vad vi än säger så skrattar de. Vi är nyfikna på varandra och ibland leker vi konstiga lekar som hetsar oss. Det händer att man måste kyssas då och händerna vill slinka in under tröjan eller byxan. Vi vet vad som finns där under. Könets pulsslag är paradisets orm. Det driftiga djuret är nyfiket, vill undersöka, gå till botten. Tjejerna vill att vi ska komma ut i dagsljuset, sitta på räcket och berätta roliga historier. Ibland är Ninnis föräldrar inte hemma, då sitter vi och glor på TV, dricker saft och hälsar när de kommer hem.
Tidens cirklar vrider sig långsamt mot sin mittpunkt, kantad av de levande som kvävs i sin saknad efter inre liv. De som sugits tomma av meningslöshet.
Vi visste att det brann i världens periferi. Vi var nästan mogna att ta steget ut dit. Vi ville ropa: vi är oförlösta – orden fanns där i sin inneslutna form, vi var instängda i våra kroppars ekokammare. Varje handling blev erfarenhet, varje dumhet blev erfarenhet; vi ville bli scenartister, vi ville bli konstnärer, vi ville bli poeter. När vi vuxit ur den här kroppen skulle vi bli synliga på riktigt.