Rrriiing… rriiing… rriiing…
Ringsignalen från väggtelefonen i korridoren ekar i hela elevhuset. Det är ingen här, bara jag. Det är tisdag kväll. Alla andra är uppe i huvudbyggnaden till kvällsfika och gemensam sångstund. Jag har huvudvärk, har lagt mig tidigt. Undrar vems förälder det är som ringer. Det är bara föräldrar som ringer på hustelefonen. Den ringer i alla elevhus tills någon svarar och kopplar samtalet vidare.
Jag började på Husby Efterskole för drygt en månad sedan. Sextiofem elever. Sex elevhus. Efter åtta skolbyten i grundskolan ska jag äntligen få stanna på samma ställe ett helt år.
Det känns som att ha vunnit på lotto.
Jag bor i hus 5, i det enda trebäddsrummet, ihop med Andrea och Hanne. I rummet bredvid vårt bor Kristian och Christian. Konstigt att skolan placerade två killar med samma namn i samma rum. De är dock inte ett dugg lika. Kristian med K är från Västra Jylland, han pratar jyska, är blyg och försiktig. Christian med C är från Köpenhamn. Amager. Han pratar utpräglat köpenhamnska, vi retar honom en del, men han kan ta det. Han bjuder på sig själv. Han är ganska söt faktiskt.
Rrriiing… låter det igen. Jag drar täcket längre över huvudet. Orkar inte gå ner och svara. Vi har alla sovloft på våra rum. När man ska ner får man sätta sig på golvet, svänga ut benen över kanten, och ta sig ner för ribbstolen som är fastmonterad i väggen. För några veckor hoppade Nanna ner från sovloftet. Hon trodde hon satt på en vanlig sängkant. Det var över två meter ner. Nu går hon med stödkrage.
Det ringer igen. Jag suckar. Det kommer att ta minst 30 sekunder att ta mig ner. Då har telefonen säkert slutat ringa. Jag väntar. Äntligen. Nu slutade den. Jag andas ut. Blundar och låter kroppen slappna av igen.
Jag vet inte hur länge jag hinner blunda, men plötsligt bryts tystnaden i huset. Kvällsfikat är tydligen över. Jag hör hur ytterdörren flyger upp, och stillheten ersätts med högljudda röster i korridoren. Det ekar när dörren smäller igen. Det är Jakob och Christoffer som har kommit tillbaka först, de bor i rummet snett emot oss. Det låter som Jakob vinner när de knuffas och fajtas om att komma först. Dörren slår hårt emot deras ribbstol, jag hör hur Christoffers gitarr ramlar mot något hårt, och stolsben skrapar över golvet. Fem sekunder senare har de fått igång stereon, och Nirvanas Smells Like Teen Spirit dånar i högtalaren. Jag ler lite för mig själv. Så passande. Det bokstavligen stinker tonåringar i hela huset, inte minst från Christians fotbollsdojor och de fuktiga gympakläderna som ligger slängda över skostället i entrén. Nu börjar lukten av cigarettrök blanda sig med lukten av en eftermiddag på fotbollsplanen. Då har killarna fått fram ciggpaketet, jag fattar inte hur de får råd!
Rrriiing… telefonen har inte gett upp. Ett förbannat irriterande ljud. Jag kan lika gärna kliva ur sängen och gå ner och svara. Precis i samma ögonblick hör jag dörren gå upp igen, och resten av mina huskamrater välter in. Det blir Marie som hinner svara. Jag vet att hon har väntat på ett samtal från Mark, det gör hon alltid. Det är hennes pojkvän hemifrån, som hon gärna pratar med (och om!) flera gånger varje dag. Hon pratar alltid med hög och tillgjord röst så att vi säkert ska höra hur hon uttalar ”ääälskling” i luren.
Jag spyr lite i munnen när hon pratar, jag är inte så förtjust i Marie.
Det är inte Mark som ringer.
Marie ropar:
– Christiaaan! Telefooon!
Det är Christians mamma. Hon ringer nästan aldrig. Hon pratar så högt att hennes röst hörs i korridoren, även om det inte finns högtalare på telefonen. Jag vet att Christian har sett fram emot helgen. Han ska åka hem till sin mamma. De har planerat att gå på Tivoli.
Jag hör honom svara i telefonen. Han har precis kommit i målbrottet och rösten spricker mitt i meningen.
– Vad i helvete gör du i Tallinn?
Han lyssnar.
– Jaha …
En ny paus.
– Okej …
Nu har jag äntligen tagit mig ner från sovloftet. Jag kastar en snabb blick i spegeln innan jag går ut i korridoren. Tur att sminket sitter kvar. Jag drar fingrarna genom håret, slänger på mig collegetröjan med loggan ”Husby Efterskole” och hoppar i mina H2O-tofflor. Jag hoppas att Christian med C tycker att jag ser okej ut.
Christian möter min blick, men jag tror inte han ser mig. Plötsligt ler han.
– Men då ses vi ändå på fredag?
Jag hör hans mamma skratta i telefonen.
– Ja, älskling. Vi ses på fredag, jag hämtar dig vid tåget. Sov gott nu!
Christian hänger tillbaka luren på väggen, och nu ser han mig. Det sneda leendet sprider sig över hans ansikte. Hans bruna ögon ler också. Mitt hjärta slår lite hårdare när han frågar om vi ska spela backgammon.
Jakob och Christoffer har bytt från Nirvana till Dizzy Miss Lizzy. Vilken fantastisk tisdagskväll. Huvudvärken är puts väck.
Rrriiing… Där var det igen, det förbannade ljudet! Till och med upp hit, på sovloftet, med täcket över huvudet, hörs det. Vad är det för föräldrar som inte kan vänta till i kväll med att ringa? Jag tittar på klockan. Nästan 7. Snart är det frukost.
Jag drar täcket längre upp över huvudet, vänder på mig och hoppas att någon av de andra är morgonpigga och kan svara snart. Det slutar ringa. Bara att vänta; börjar det ringa igen, då är det till någon av oss i hus 5. Inte ett ljud. Vad skönt.
Efter frukost tar vi den korta morgonpromenaden. Jes är veckans duks. Han prickar av oss på sin lista. Tillbaka i hus 5 snabbstädar vi före dagens första lektion. Jag går in i vardagsrummet och slår mig ner bredvid Erik, som håller på att stoppa en pipa. Så konstigt. Han är sexton år gammal och röker pipa. Han är verkligen en gammal gubbe i en ungdoms kropp!
Marie kommer in och slår sig ner i soffan bredvid Erik. Hon slänger upp fötterna på bordet så att askfatet hoppar till ett par gånger och lite aska hamnar på Eriks tobakspaket. Hon tänker garanterat inte städa efter sig. Hon sträcker sig efter fjärrkontrollen till tv:n och sätter på TV2. Nyheterna. Nej, en extrasändning. Har det hänt något? På skärmen visas en bild från havet. En stor räddningsflotte guppar runt på vågorna, och några personer hänger med överkroppen över kanten. En rulltext löper längs skärmens överkant. Jag ser bara orden Estonia, Östersjön och räddningsinsats. De återkommer om och om igen. Jag fattar ingenting.
Christian med C kommer in i vardagsrummet. Han står i dörröppningen och stirrar på tv:n. Han är blek, men det är han ju jämt. Men nu lämnar även resten av färgen hans ansikte, och han öppnar munnen som för att säga något. Men han säger inget.
Ingen säger något.
Det är tyst några sekunder. Det känns som en evighet. Sen börjar Marie prata med sin sedvanliga höga och störande röst. Hon har även tagit ner fötterna från bordet och lutar sig lite närmare tv:n.
– Christian, sa du inte att din mamma var i Tallinn? Jag hoppas fan inte hon skulle med båten hem i natt!?
Jag ser på Christian. Han ser ut att kunna svimma när som helst. Jag reser mig, går fram och tar hans händer. De skakar. Hans ögon fylls med tårar. Han flackar lite med blicken, vet inte riktigt vart han ska titta. Sen skrattar han. Nervöst.
– Jo, hon var med båten. Men hon är okej! Eller … jag menar … hon måste ju vara okej. Eller hur?
Han ser på mig. Som att jag kan ge honom svaret han hoppas på. Jag får en klump i halsen. Svårt att svälja. Mina ögon fylls också med tårar. Jag kramar hans händer lite hårdare. Till slut börjar mitt huvud nicka långsamt, som en mekanisk docka.
– Jo, säger jag.
– Hon ringer säkert snart och säger att hon är okej! Vi väntar här tills hon ringer!
Christian ser på mig. Tacksamt. Försöker le lite. Lyckas inte. Vi tittar båda på tv:n. Reportern i bild säger något. Men vi hör inget. Marie har stängt av ljudet. Vi står bara där. Jag vet inte hur länge. En evighet. Det är helt tyst i rummet.
Någonting isar till i oss båda när ljudet från väggtelefonen bryter tystnaden.
Rrriiing…