Skoldans

Jävla kärring hade hon skrikit och ångrat sig i samma sekund. Smärtan över kinden hettade till men förvånade henne mest. Aldrig någonsin hade hennes far burit hand på henne… inte förrän nu. Ilskan som puttrat länge hade lamslagit hennes förnuft. Det var inte hennes mors fel. Hon ville bara väl. Och det var också därför hennes far gått emellan. Han kunde inte utstå en sådan orättvisa. Dörren in till hennes rum for igen med ett brak. Hon kastade sig på sängen och begravde ansiktet i överkastets virkade stjärnor. När hon stunden senare satt vid sitt toalettbord och stirrade in i spegeln syntes spår av stjärnorna och gråten. Hotet om en skoldans som skulle förvägras henne framkallade nya tårar. Blicken gled över rummet. En skiva över två sockerlådor med ett rynkat tyg framför… hennes toalettbord. Hon hade valt tyget, föräldrarna åstadkommit resten. Det låga hemmasnickrade bordet med fyra tillhörande sittlådor var hennes fars verk, de gröna sittdynorna hennes mors. Svenne Hedlunds bruna ögon blickade ner på henne, de såg ut att vilja trösta, hörde hans mjuka stämma sjunga Sagan om lilla Sofie. Idolbilden på Hep Stars hade funnits med i ett av de sista numren av Bildjournalen. Sorgligt nog hade tidningen lagts ned. Bilden på The Monkees hade hon fått av sina tvillingkusiner. De hade tillsammans tittat på första avsnittet av Tv-serien, därefter inte missat ett enda. De var rörande överens, Davy Jones var bandets snyggaste medlem. Av hennes far fick hon veta att gruppen bara var en kommersiell produkt och ändamålet var att Tv-bolaget skulle tjäna pengar. ”Grabbarna spelar ju inte ens sina instrument själva”, hade han fnyst. Hon hade slagit dövörat till. Nu var det flera år sedan serien slutat, men hon lyssnade fortfarande på deras låtar. Ett av fönstren i hennes stora rum vette ut mot vägen, det andra mot trädgården. På andra sidan häcken syntes numera en byggarbetsplats. Ett nytt snabbköp skulle byggas, en stor ICA-affär. Riven var ladugården som stått där innan. Hon hulkade till och tänkte på kossorna som de föst längs landsvägen, genom hela samhället och ut till deras beten. Grisarna som hon fått mata och de små kultingarna som alla namngivits av henne och de andra barnen. Bonden lät frikostigt ortens ungar komma, det blev som en fritidsgård. Uppe på höloftet var det inte bara kattmamman som gömde sina ungar. I lönndom hanterades flaskor av mellanöl, trevande händer sökte naken hud då de kärlekskranka möttes och visst hände det att någon dåraktigt nog drog sitt första bloss i halmen. Det pratades mycket om den nya affären och hon anade en viss oro. Hon såg ofta sin far med veckad panna och en blick som stirrande ut i tomma intet. Bolmande på sin pipa svarade han knappt på tilltal. Redan vid 13 års ålder hade han börjat jobba i charkuteriet som hans far grundat. Affären låg på bottenplan i huset där de bodde. De hade erhållit ett gott rykte och kalvsyltan var långväga känd. Året Runt hade haft ett färgsprakande reportage med nöjda kunder som intervjuats, prinsessan Desiree hade varit med på bild. ”Gratis reklam”, myste fadern bakom en ridå av piprök.
Skulle de nu bli utkonkurrerade av den nya ICA-affärens köttdisk? Utsikten från fönstret på övervåningen nådde fram till kiosken och hon såg Antes blåa Amazon parkerad utanför. Och nog var det Bennys röda PV, registreringsskylten var skymd så om det var ett R eller P som stod framför siffrorna kunde hon inte avgöra. Hennes sikt grumlades åter av tårar… ingen skoldans, övernattningen hos Britt-Marie skulle gå i stöpet och utsikterna att stöta på Benny grusades. Hon avskydde att vara femton år och inte kunna bestämma själv. Hon avskydde också att vara döpt efter en av Hagaprinsessorna, hellre ett dubbelnamn som hennes bästa kompis. De hade redan bestämt vad de skulle ha på sig. Hon skulle ta sina blåa shorts, den vita våfflade blusen och de splitternya stretchstövlarna och fredsmärket hon fått av Benny, Give Peace a Chance. Hon räckte ut tungan åt sig själv. Spegelbilden lipade tillbaka och svarade rappt: skyll dig själv! Hon slöt sina ögon, orkade inte med att reflektera över konflikten som uppstått med föräldrarna. Konsekvensen hade blivit förödande. Genom alla år hade hennes mor hotat med indragna julklappar om de inte skötte sig. Hon och hennes syskon hade aldrig blivit utan, men denna gång såg det ut som om hotet skulle verkställas. I tankarna flyktade hon i väg till skoldansen. Utanför aulan brukade de som redan slutat 9:an stå och hänga, så även Benny med sitt långa hår och lite retsamma leende. Han lockade mer än själva skoldansen. Dagen efter gick hon och Britt-Marie alltid till Gerdas café där HAN brukade hålla till på övervåningen. De spelade sina låtar på jukeboxen och pratade om Vietnamkriget. Denna gång skulle de pratat om det som nyligen hänt i USA… om demonstranterna från Kent State universitet som blivit skjutna. Fyra döda och nio skadade. Ett gnisslande från dörren. En skrovlig hand mot hennes kind och en trevande röst. ”Du vet att jag bara vill ditt bästa. Jag har pratat med din far om skoldansen”. Då förstod hon… djupt nere i sin mors ulliga tröja viskade hon: ”Förlåt”.”