Katchunk-katchunk-katchunk. ”Nypåstigna!”
”Några veckor med tant Nora och Ralle i Norrland kommer att göra dig gott”, hade farsan sagt. Det låg väl någonting i det, antar jag. Jag hade bara träffat dem en gång, när de var i Göteborg och skulle gå på Liseberg. Vi var inte släkt, men de var vänner till familjen. Det var för fem år sedan. Jag minns att vi åkte Super 8:an och fick spunnet socker. Ralle snodde mitt spunna socker, men jag gillade det ändå inte.
Mitt enda sällskap på resan var mitt fickschack och en bok om Emanuel Lasker. Jag gillade hans enkla spelstil, där han gjorde allt för att kämpa till sig maximal poäng i partierna. 75 kommenterade partier skulle inte ta slut i brådrasket. Hönökakemackor och en dricka höll mig vid liv.
Tant Nora mötte upp vid tåget. ”Oj, vad du har vuxit”, sade hon. ”Hur är det med mamma och pappa?” Det var cirka en timmas bilresa till deras hus. När vi kom in i huset, sade hon att Ralle inte var hemma. ”Det är väl kompisar och tjejer”, konstaterade hon kort.
Hon hade lagat en underbar middag med rotmos och fläsklägg. ”Oh, vad gott”, sade jag. ”Det säger alltid pojkar som växer. Ni måste ha mycket näring”, sade Nora. Jag frågade om vi kunde titta på TV. Det var VM i fotboll i Argentina. Sverige hade en liten chans att gå vidare.
”Tyvärr är vår TV trasig. Men du kan väl gå över till grannen och fråga om du får titta hos dem?”. Nora hade nog ringt och förvarnat. De släppte in mig och TVn stod på. ”Välkommen! Så du är pojken från Göteborg, som tycker så mycket om fotboll? Sätt dig, så skall du få kaffe och sju sorters kakor!”
Matchen blev det inte mycket med. TVn hade många långa skuggor i bilden och mannen i grannhuset var uppe på taket och vred på antennen. Redan i första halvlek gjorde Brasilien 1-0 mot Österrike och sedan drog Spanien ner gardinen för Sverige i andra halvlek, när de gjorde 1-0.
Det var ingen direkt matchstämning heller. ”Du vet väl att Ralle inte är Noras pojk?” Det visste jag inte. ”Någon hade lämnat ett knyte på kyrktrappan för tjugo år sedan. Det var Ralle. Nora tog hand om honom som sin. Först uppfostrade hon sina egna barn. De har flyttat till Stockholm. Sedan tog hon hand om Ralle. Han är som en naturkraft. Han gör som han vill. Ingen hade kunnat ta bättre hand om honom än Nora i alla fall.” De frågade vad vi skulle göra. Jag nämnde friidrottstävlingen och kanske någon båttur på älven. ”Idrottar du också?” Jag berättade att jag tyckte om 400 meter. Jag kanske inte var någon explosiv sprinter, men jag trampade på rätt bra i kurvorna.
Kvällen innan friidrottstävlingen dök Ralle upp. Jag satt vänd bort från ingången, så han kom bakifrån. Han ryckte av mig glasögonen och daskade mig lätt i ansiktet. Jag ställde mig upp, tog på mig glasögonen och tittade på honom. Då förstod jag vem jag hade att göra med. Ralle var minst två meter lång och hade långt, rödlätt hår. Han var oerhört muskulös. Händerna var minst dubbelt så stora som mina. Hans överarmar var av samma kaliber som mina lår. Hela pannan var full med finnar. Han flinade åt mig och grymtade något ohörbart.
Jag visste inte vad Ralle egentligen hette. Men på den lokala friidrottstävlingen, där den lilla klubben höll sitt klubbmästerskap, stod han uppskriven som ”Ralle Andersson, klubblös. Spjut, män, personbästa 66,13 meter.” Dagarna innan tävlingen hade Ralle tydligen varit ute med kompisar i skogen och kastat lite. Ralle hivade iväg spjutet 63 meter redan i första försöket. Det avgjorde tävlingen, även om han inte deltog i själva KM.
400 metersloppet hade fem deltagare. Jag var den ende under 20 år. Min enda målsättning var att gå under en minut. Jag var sist i starten, låg fyra vid ingången till den sista kurvan, trea vid utgången ur kurvan och tog ytterligare en löpare på upploppet. Jag låg några minuter utpumpad på kolstybben efter loppet. Till min överraskning kom Ralle fram och räckte mig handen. ”Bra kämpat, professorn!” Nu mindes jag från Lisebergsbesöket att han brukade kalla mig ”professorn”. Jag vet inte varför, men det kanske hade någonting med mina glasögon att göra eller att jag överhuvudtaget läste böcker.
Hursomhelst kändes friidrottstävlingen som en vändning. Ralle var plötsligt, om inte en vän, så ändå inte längre ett ständigt hot eller en mobbare. Jag frågade Ralle varför han inte var med i klubben. ”Djävla fjantar. Jag behöver inte dem. De kan inte lära mig någonting. Jag betalar ingenting till dem.” Det var inte mycket att diskutera. Jag gick också alltid mina egna vägar, men jag hade ju å andra sidan ingen speciell talang att kasta bort.
På kvällarna brukade Ralle och jag spela schack. Han var inte särskilt bra, men han anföll djärvt. Vi skrattade när hans stora fingrar ibland inte kunde få grepp om de små pjäserna i mitt fickschack. Jag berättade om den nyupptäckta hällsmålningen på Hisingen. Jag var övertygad om att det fanns fler att upptäcka, både i Sverige och i världen, kanske här vid älven! Vi kunde väl ta en båttur? Nora hade redan utlovat en sådan. Ralle tittade klentroget på mig: ”Du fantiserar, professorn!”
Ralle hade en liten utombordare. En bit uppströms i älven stannade vi, Ralle, Nora och jag, och hade picknick. Utsikten över älven var otroligt vacker! Den blå himlen, den svagt strömmande älven, de gröna skogarna och de branta bergssidorna som reste sig ur vattnet utgjorde ett sagolandskap. I tankarna var jag där på stenåldern, jagade älg och fiskade.
På tillbakavägen satt vi tysta i båten. Men plötsligt fick jag syn på något. ”Ralle, vänd tillbaka! Jag tyckte att jag såg någonting på klippan där borta.” Men i samma stund började det blåsa upp, och vi var alla snart eniga om att återvända så fort som möjligt.
Den natten sov jag ingenting. Mitt minne repeterade ständigt hällmålningen på klippan, som vi hade passerat. Nästa dag skulle jag åka hem, och jag kunde inte släppa detta. Tidigt på morgonen, klockan fyra, slank jag försiktigt ur sängen. Där låg en liten roddbåt vid bryggan, oklart vems, men det kunde väl inte skada någon om jag lånade den? Älvens vatten låg spegelblankt, och det gick lättare att ro än jag hade befarat. Kanske låg klippan en kilometer uppströms. Min upptäckarliver var min drivkraft. Den såg inte lika klar ut i morgonljuset, som den hade gjort kvällen innan. Men man kunde åtminstone urskilja en älg, tänkte jag. Jag tog fram kameran och knäppte några bilder. Så fort som möjligt rodde jag sedan tillbaka och förtöjde ekan.
Ingen kunde väl vara vaken så här tidigt? Jag hörde röster en bit bort. Det var en ung flicka som badade utan badkläder tillsammans med Ralle. De skrattade och skvätte vatten på varandra. Förgäves lade jag mig så platt jag kunde på botten av roddbåten i hopp om att de inte skulle upptäcka mig. När de kom upp ur vattnet reste sig Ralle som en jätte. ”Vad fan håller du på med, professorn? Ligger du och smygfotar mig och tjejen, när vi badar?” Jag sade ingenting. Han grep tag i kameran och slet ut filmen, vilken han kastade ut i älven. Jag samlade mig. ”Nej, jag lånade faktiskt den här roddbåten och tog mig upp till klippan, där jag tyckte mig se något i går. Jag tror att det är en hällmålning.”
Han stirrade på mig, och insåg nog att han hade dragit lite för snabba slutsatser. ”Du är så knäpp, så jag tror dig. Det här är förresten Lillian.” Blyg och förmodligen rodnande kunde jag inte säga mer än ”Goddag.” Det unga paret med vattendroppar glittrande på sina nakna kroppar skrattade hjärtligt åt min fåniga hälsning. ”Ja, gå upp till huset nu och ät frukost. Sedan kommer Nora att köra dig till tåget.”
Två år senare upptäcktes hällmålningen formellt och registrerades av Riksantikvarieämbetet.