Det är lördag eftermiddag. Om några timmar spelar Magnus Uggla på Domino, Stockholms största ungdomsdisko. Jag kan inte tänka på något annat. Alla kommer att vara där. Peter också. Den söta hockeykillen med samma frilla som de andra i laget. Fast han har lockar som man skulle vilja dra fingrarna genom.
Jag går fram och tillbaka till fönstret, försöker komma på hur jag ska göra. Anette, min kompis från min gamla skola, ringde och sa att hon inte ville gå med mig för att jag ser så barnslig ut. Babyface kallade hon mig. Vakterna kommer att vara stenhårda på leg ikväll och kolla alla som ser ut att vara yngre än sexton år. Typiskt att man bara är femton än. Sedan har jag aldrig åkt själv in till ett disko. Någonsin. Tunnelbana hela vägen in till Hornstull. Ensam. På kvällen. Ska jag ens komma in måste jag låna syrrans leg. Det kan jag nog glömma. Bara tanken får axlarna att sjunka.
Jag tar mod till mig, knackar på Kerstins dörr och öppnar försiktigt. Hon håller ett LP-fodral med ABBAs Arrival i handen. När hon får syn på mig sänker hon volymen på skivspelaren. When I Kissed the Teacher hörs fortfarande svagt i bakgrunden. Jag hänger kvar i dörröppningen när jag ställer frågan, men hon säger nej direkt. Jag tjatar men hon säger att man inte får göra så. Det är olagligt.
Jag går in, slår mig ner i hennes säng.
”Men snälla, det är bara en gång. Ingen kommer att märka. Vi ser ju ut som tvillingar, alla säger ju det.”
Min röst darrar. Jag ser möjligheten att se Magnus Uggla försvinna ut genom dörren.
Jag fortsätter att böna och be. Säger att jag tar hennes diskvecka om jag bara får låna legget en enda kväll. Jag håller andan när jag ser att hon börjar tänka.
Diskveckan tar skruv. Hon hämtar det.
”Tappa inte bort det.”
”Lovar.”
Jag ler brett och skuttar upp ur sängen med legget i min hand innan hon hinner ändra sig.
Nu kan jag också dra ner på stan. Inte bara uggla.
Men precis när jag tänker det, hejdar jag mig.
Törs jag verkligen det? Vad ska alla säga om de ser att jag kommer själv?
Med ens känner jag mig inte lika säker som när jag fick legget i handen.
Ska jag ens åka?
Det är mörkt när jag går ut genom porten. Jag har näbbstövlarna på mig ifall man måste vänta länge i kön. Jag drar upp dragkedjan i min mörkblå lumberjacka. Den är en storlek för stor, men det var den sista de hade kvar på Hennes & Mauritz. Fast det spelar ingen roll. Alla har en lumberjacka.
Jag börjar gå till tunnelbanan. Stegen känns tunga. Jag funderar flera gånger på att vända om. Men så tänker jag på Uggla, konserten, söta Peter och alla som på måndag kommer att prata om hur häftigt det var.
Varning på stan börjar spela i mitt huvud.
Om inte han bangar gör inte jag det heller. Nu måste jag ge järnet.
När jag kommer upp från tunnelbanestationen och viker av mot Liljeholmsbron ser jag Domino. Skylten lyser starkt utanför. Vakterna, med sina grova ansikten, har precis kommit ut. Stora och biffiga trampar de runt i sina vita tjocka fårskinnsrockar som går ner till knäna och pratar med varandra. Min blick far över dom, sedan ner i backen. Min hand kramar legget i fickan. När jag tittar upp igen ser jag kön.
Jag suckar.
Minst trehundra meter lång, ända ner till vattnet, tre-fyra personer i bredd. Jag tar ett djupt andetag och börjar gå längs den. Kanske lika bra att åka hem ändå.
Typiskt.
Det finns inte en chans i världen att alla i den här kön kommer in. Hela Stockholm är ju här.
När jag har gått tjugo meter hör jag röster i kör ropa:
”Monica!”
Ett par händer vinkar från kön. Det är två tjejer från min skola som jag känner lite grann. När jag kommer fram till dom tar den ena tag i min arm, drar in mig i kön.
”Du kan stå med oss, kön är jättelång.” Hennes andedräkt luktar alkohol. Hon drar upp en nästan tom flaska Rosita ur tygkassen.
”Finns en skvätt kvar om du vill ha.”
Jag börjar skratta, skakar på huvudet. Tjejen bredvid tar flaskan, halsar det sista. Några droppar landar på mina blå manchesterbyxor innan hon slänger flaskan in i busken.
Vilken tur jag har. De berättar att de stått här nästan två timmar. Jag andas ut. För ett ögonblick känner jag att nu börjar kvällen. Men då hittar handen legget i fickan och jag blir påmind om att inget är över.
Pulsen känns nu i halsen när jag tänker på det som kommer. Jag önskar att jag hade tagit lite av det där i flaskan. Men nu är det för sent. Kön börjar röra sig. Framåt. Sakta. Medan vi står still flyttar jag tyngdpunkten från fot till fot, kan inte bestämma mig. Jag fingrar på legget i fickan och memorerar syrrans födelsesiffror en gång till fast jag alltid har kunnat dom. Jag funderar på om vakterna verkligen kommer att gå på att jag är nästan sjutton år.
När vi är längst fram pekar den ena av dom på mig.
”Du där, leg.”
Jag drar upp det ur fickan och tar ett steg framåt. Min hand darrar lite när jag räcker över det. Jag hoppas att han inte sett det. Håller andan och fäster blicken i vaktens panna medan han läser på legget. Jag ser att han börjar räkna. Han öppnar munnen och ska precis säga något när en full kille tränger sig fram från sidan och in genom dörren. Vakten ger snabbt tillbaka syrrans leg och pekar mot ingången med tummen. Sedan rusar han efter killen som försvunnit igenom avspärrningen. Jag tar ett par steg för snabbt genom ingången med ben som känns alldeles för lösa och trampar en kille på hälarna. Han vänder sig om och ger mig en blick som om han vill säga något elakt.
”Oj, förlåt, det var inte meningen.” Jag säger det lite för snabbt.
Han vänder sig om och går vidare. Jag andas ut. En halv trappa ned träffar jag några av mina klasskamrater från min gamla skola. Vi pratar en stund, sedan gör vi sällskap ner till garderoben. Det har fyllts på med mycket folk nu. En annan klasskamrat som precis kommit vänder sig till mig medan hon väntar på sin nummerbricka.
”Varför gick inte du och Anette ikväll?” Hon tar upp ett paket Blend och håller fram det.
Jag låter bli att ta en cigarett.
”Nä, hon ville tydligen inte.”
”Jaha, vilken tur du hade. Såg henne längre ner i kön. Dom stängde precis, jag var den sista som kom in.”
Jag kan inte hejda mitt leende. Lite synd om Anette är det, men hon får skylla sig själv.
I spegeln rättar jag till min blå plyschväst. Tur att mamma hade tvättat min vita skjorta. Den passar så bra till västen.
Vi tar oss ned till scenen och lyckas trycka oss längst fram, in bland kroppar som rör sig i samma takt. Högtalarna är så nära att jag känner basen innan jag hör den. Vi dansar och skrattar, försöker prata genom att skrika, men rösterna försvinner i dunket. Bara munnar som rör sig och ansikten som lyser upp i rött och blått för en sekund innan de försvinner igen. Cigarettröken ligger som ett tjockt dis under lamporna, den sticker i halsen utan att jag bryr mig. Musiken dunkar obönhörligen vidare utan att ta paus, som om den aldrig tänker släppa oss.
Ljudet höjs plötsligt och då står han där. På scenen. Uggla. Och Varning på stan går loss. Det blir ett vrål från publiken och från mig också. Min kropp spänner sig av iver och ren förväntan. Det går en rysning längs armarna.
Jag tittar till höger. Där står Peter. De ljusa lockarna faller ner över pannan. Mina ögonbryn åker upp och jag känner att mungiporna går samma väg när jag möter hans blick. Han blinkar till mig och mimar med i Ugglas sång: ”Kom.” Sedan mimar han ”drar”, pekar på mig, sedan på sig och nickar mot utgången.
Värmen stiger i mina kinder. Jag ler och vänder tillbaka huvudet mot Uggla och sjunger med. Jag lyfter mina händer över huvudet, känner ett skratt som bubblar upp från magen. Det sprider sig i hela kroppen. Mina lockar dansar i samma takt som musikens uppskruvade tempo. Höfterna gungar med och jag önskar att kvällen inte tar slut.
Tänk att jag vågade. Och lyckades. Det blev inte så tokigt. Det här törs jag göra flera gånger.