Det är fredagen den trettonde och Dina och jag ska se biopremiären för den nya skräckfilmen Det. Ute regnar det och septembermörkret ligger som en hinna över staden. Vi står i biokiosken och väljer godis, stryker med fingrarna över påsarna med bilar och sura s-märken och pratar ivrigt men dämpat om skolveckans små dramer. Dina berättar att hon pratade med Alim i tisdags. De hade stått vid skåpen utanför NO-salarna när han – hon sänker rösten och kastar en hastig blick mot ingången – talade om för henne att hans mamma älskar Stephen King och att han själv funderade på att gå och se Det tillsammans med Rasmus ikväll.
”Du vet Rasmus i 9C? Han du crushade på förra året?”
Jag nickar.
”Jag kollade i alla fall snapkartan nyss”, fortsätter Dina, ”och det ser definitivt ut som att de är på väg hit nu.”
Jag lirkar ut en påse sursockrade bilar från metallfästet i väggen och sneglar på henne. Först nu märker jag att hon har fixat sig mer än vanligt – plattat håret och målat naglarna, klistrat lösfransar på ögonlocken och lagt bronser över kindbenen och längs hårfästet i pannan. Det går upp för mig att det är för Alims skull som vi är här ikväll, och det känns som ett slag i magen.
”De är här nu”, väser Dina och vänder sig bort med en hastig rörelse.
Jag vrider på mig och får syn på Alim och Rasmus som nyss kommit in genom ingången, iklädda vans i old school-modell och matchande gråmelerade levis-t-shirtar, med regnvattnet droppandes från håret och resterna av sommarsolbrännan skimrandes över huden. De får syn på oss och börjar gå mot vårt håll.
***
Vi struntar i platsnumren på biljetterna och sätter oss tillsammans alla fyra – Dina och jag i mitten och Alim och Rasmus på varsin ytterkant.
Så fort filmen startar lutar Rasmus armbågen mot vårt delade armstöd och försöker viska något i mitt öra. Jag flyttar mig närmare Dina, äcklad av den intensiva lukten han har, av ingrodd svett och sötsliskig axeparfym.
I högtalarna ekar ljuden från en storm och på bioduken syns en pojke i gul regnjacka som springer längs en gata täckt av gråa regnstrimmor. Pojken jagar först en pappersbåt som far fram längs rännilen av regnvatten som bildats intill trottoarkanten, och sedan försvinner båten ner i en öppen trottoarbrunn. I brunnen är det mörkt. Det enda som syns är ett par lysande ögon, och sedan ett clownansikte – matt och vitt som porslin och med ett blodrött leende som sträcker sig från öra till öra.
Jag blir rädd och lägger ansiktet mot Dinas axel.
”Så ja”, viskar Rasmus och klappar mig lite över armen.
Jag stelnar till.
Rasmus fortsätter, trevande, och efter några sekunder lyckas jag vänja mig vid beröringen.
Jag låter hans hand vila över min hand, och hans fingrar glida in mellan mina fingrar, och jag provar till och med att smeka med tummen över hans handrygg. När han sedan smeker mig tillbaka – en lätt cirkelrörelse över den tunna huden som spänner över blodådrorna på min hand – går en ilning av spänning och förväntan genom min kropp, och jag lyfter huvudet från Dinas axel och vänder mig mot honom.
Lukten av svett och parfym blir starkare, blandas först med sötman i hans andedräkt och sedan med den salta smaken på hans läppar. Utan att ha hunnit reflektera över saken är jag nu mitt uppe i min första kyss, den som jag så många gånger har drömt om och som jag timvis har planerat och analyserat och diskuterat tillsammans med Dina ända sedan vi var i lågstadieåldern. Nu sker den som av sig självt, bara så där, och den är blöt och hård och inte alls som jag hade föreställt mig den.
I biosalens högtalare stegrar den illavarslande musiken, och samtidigt som pojken i regnjackan får sin arm avbiten av clownen i brunnen letar sig Rasmus vassa tunga in bakom min tandrad.
***
Eftermiddagen därpå, lördagen den fjortonde, sitter Dina mittemot mig på sängen. Det regnar fortfarande – smatter mot fönsterrutan, träd som vajar framför den gråa himlen utanför fönstret – och från bluetooth-högtalaren på nattduksbordet spelas Dua Lipas senaste hitlåt ”New Rules” som har legat på topplistan sedan den släpptes någon gång i mitten av sommarlovet.
Dinas hår har blivit stripigt och gårdagens sminkrester ligger utsmetade över kinderna. Hon betraktar mig med en min som är full av förväntan, och det finns inget tvivel om vilken fråga det är som kommer härnäst.
”Så”, säger hon och slår ihop händerna, ”hur var kyssen?”
”Äh, jag vet inte.” Jag undviker hennes blick. ”Jag tror jag gjorde fel.”
”Gjorde fel?”
”Ja.”
”Hur då?”
”Jag vet inte.” Irriterad rycker jag åt mig en kudde som fastnat under hennes höft, lägger den i knäet och begraver ansiktet i den. ”Jag tror jag var dålig på det bara”, mumlar jag med munnen tryckt mot tyget. ”Det kändes inte bra. Och han har inte skrivit något sedan igår.”
”Okej.”
Dina blir tyst en stund medan hon funderar. Dua Lipa är inne på sin andra refräng nu, och ute fortsätter regnet att falla.
”Du kanske behöver öva?”, föreslår Dina. ”På att kyssas?”
”Hur då?”
Hon rycker på axlarna.
”Vi kan öva ihop, om du vill.”
”Va?”
”Vi kan öva ihop. På att kyssas.”
Jag känner rodnaden stiga över kinderna och trycker ansiktet hårdare mot kudden igen.
”Jag behöver ju också vara redo”, tillägger Dina, ”om det skulle bli något med Alim.”
”Okej”, mumlar jag.
”Okej”, upprepar Dina och flyttar sig närmare, slår lite med fingret mot mitt knä och lutar sig fram.
Hon drar undan kudden från mitt ansikte, lyfter lite på min haka och stryker bort luggen från min panna – en enkel och obesvärad rörelse som oavsiktligt sätter igång ett plötsligt och intensivt pirrande någonstans långt nere i min mage. När hennes doft slår emot mig, av kokos och vaselin och av något varmt och bekant, övergår pirrandet i ett ilande som strålar ut i armar och ben, och hjärtat börjar banka så hårt att jag funderar på att dra mig ur. Men så är hon redan där, med sina mjuka läppar som trycks mot mina och sina varma fingrar som stryker över mitt hår, och med ens överväldigas jag av den känsla som detta utlöser i mig. Det är en märklig känsla, som att befinna sig både i och utanför kroppen på en och samma gång – som att sväva några centimeter ovanför den och samtidigt vara i kontakt med varenda muskel, varenda centimeter hud, varenda strömmande droppe blod. Jag glömmer mig själv och låter mig uppslukas av sältan på hennes läppar och värmen från hennes händer. Musiken mynnar ut och låten tar slut, regnet tilltar och smattrandet mot fönsterrutan övergår i ett bankande som utraderar alla andra ljud.
När Dina drar sig undan hinner jag bara nätt och jämt hitta tillbaka till mig själv, öppna ögonen och fixera blicken som yr runt i ett töcken av njutning och förvirring. Jag ser henne hoppa ett steg bakåt på sängen och torka av resterna av min saliv från sin underläpp.
”Okej”, säger hon sedan och ler medan hon gnuggar handflatorna mot varandra i en förväntansfull gest. ”Hur var jag?”
Jag blinkar några gånger, sveper hastigt med fingret över läpparna. Det går fortfarande att känna hennes värme där.
”Jo”, säger jag och harklar mig. ”Du var… du var bra.”
Dinas leende breddas och hon lägger huvudet på sned, drar upp axlarna till öronen och säger tack.
Jag frågar henne hur jag var.
”Du var inte dålig”, svarar hon. ”Inte alls. Men du skulle behöva puta mer med läpparna – så här.”
Hon visar.
Jag nickar.
”Puta mer med läpparna”, upprepar jag och vänder mig bort. ”Noterat.”