Tom rusade förbi mig, jag stod kvar med handen på handtaget till ytterdörren, förundrad över hur fort jag blev ensam i hallen.
”Har du några svarta kläder?” ropade han.
Han hade redan dragit upp dörren till min garderob. Tom var en sådan människa som bara antog att man var med på hans plan långt innan det ens stod klart vad den faktiskt handlade om.
”Asså, några svarta finkläder?” förtydligade han när jag stod i dörröppningen till mitt rum. Han lutade sig in i skåpet och slängde ut plagg efter plagg på sängen bakom sig. Efter en kort stund höll han med ett leende på läpparna upp västen som jag hade på mig vid skolavslutningen. Jag gav honom en blick som visade att jag inte förstod vad som pågick. ”Prinsessan Diana har dött. Vi måste sticka ner till klubben, alla kommer att vara där.”
Jag slängde igenom sovrumsdörren bakom mig, lade fingret mot munnen och stirrade på honom som om han uttalat det mest förbjudna en människa kan säga. Han tittade bara på mig.
”Äh, lägg ner, de hör ändå inget. Och även om de skulle höra, är det inte på tiden att de får reda på det?” sade han medan han skakade på galgen med västen.
Han smög upp bakom mig där jag stod framför spegeln. Tom i tajta, svarta jeans, en lika mörk och alldeles för stor kavaj ovanpå en svart tröja, en slips virad två varv runt halsen som en scarf, knuten vid sidan, det kastanjebruna håret vattenkammat i sidbena. Kanske var jag för långsam eller så stod jag förtrollat stilla inför hans spegelbild för länge, han tog tag i västen och drog den över mina armar och axlar. Sedan lade han handen på mitt hår och rufsade till det. ”Nu sticker vi.” sade han.
Jag gick ut på balkongen, mamma satt under det solblekta parasollet på den vita, fällbara plaststolen med fötterna vilande på en upp och nervänd hink. ”Vi går ut.” sade jag. Hon lyfte solglasögonen och tittade på oss. Tom stod bakom mig ännu en gång, nu med hakan vilande på min axel. Hans andedräkt mot mitt öra, hans mun så nära. Det var inte möjligt att hon inte förstod. Jag ville berätta för henne. Varje kväll när vi satt i soffan och tittade på Skilda världar, att jag var precis en sån som Lukas. Istället höll jag det hemligt för henne.
”Blir du borta hela dagen eller? Kom inte hem försent bara, det är måndag imorgon.” sade hon, släppte ner glasögonen igen och sträckte sig efter cigarettpaketet jag köpte till henne igår. Hon hade lovat, hon var på väg att trappa ner. En ask Röd Prince om dagen blev en Vit Prince Light som blev en Vit Prince Ultra Light. Lika många cigg men nu smakade det mest fuktat, bränt papper. Hon kunde lika gärna sluta upprepade hon för oss.
Jag behövde en ursäkt för att dölja min hemlighet och hittade på att jag hade gått med i SSU Flamman på Dalaplan för några månader sen. Mamma som en gång var med i FNL och för tjugosex år sen kedjade fast sig runt almarna i Kungsträdgården, hon hade varit en upprorsmakare, någon som stred, men det var länge sedan, så hon gladde sig att jag tillhörde en ny generation socialister. Men allt var bara en lögn, för varje gång jag skulle till Flamman cyklade jag vidare ner till den andra ungdomsklubben.
Redan första gången jag var där stod Tom i mitten, Barbie Girl spelades på högsta volym, och dansade. Mellan klockan tre och sex, onsdagar och fredagar, var dörrarna öppna bara för oss som hade fyllt femton. Klockan var inte mer än fyra på eftermiddagen men det brydde han sig inte om. En alldeles för liten tröja, ljusblå med hela gänget i Mupparna tryckta på bröstet. Det var tydligen kitschigt. Han var den första som kom fram till mig och sade hej. Han kramade om mig och sedan dess var det vi.
Det var så enkelt för honom, som att han levde utan andras förväntningar på sig, eller helt enkelt struntade i dem, medan jag stod kvar med ett ben i varje värld. Förr eller senare skulle jag behöva välja men med valet kom också det ofrånkomliga att göra någon besviken. De som ville att jag skulle vara som alla andra eller de som tog emot mig för den jag var.
”Det är lugnt, jag tror inte det blir så sent.” svarade jag mamma.
”Vi måste dra om vi ska hinna med bussen.” viskade han och vi vände oss om och gick.
Tom höll om min hand och vi gick längst bak, precis innan bussen kom i rörelse kastade vi oss ner på sätena. Han rotade runt i fickorna på kavajen.
”Perfekt, här är den.” sade han och höll upp en plastdosa. Han snurrade av locket och doppade fingerspetsen i glittret innan han tog ett stadigt grepp om min haka och försiktigt drog med det glittriga fingret över mina kinder. Sen räckte han över den lilla dosan till mig. ”Det är inte så noga, bara dutta lite här och sen lite där.” sade han och pekade.
Bussen stannade till, vi tog oss från hållplats till hållplats in mot stan. ”Varför måste vi ha glitter på oss? Om nu någon dött?”
”Du är såååå hetero, inga förväntningar på livet. Det finns så mycket du måste lära dig, annars kommer du att bli som din bror, gå omkring där hemma i flanellskjorta, lyssna på Nirvana trots att Cobain varit död i flera år, bli deprimerad och tycka livet är piss. Nej tack till det.” sade han medan han försökte spegla sig i fönsterrutan. ”Om du dör, vill du att jag kommer till din begravning med eller utan glitter?” sade han och tittade på mig som att svaret var självklart. ”När någon av våra dör då vi glittrar för dem.”
Bussen stannade till igen, ett par killar, några år äldre än vi hoppade av men precis innan dörren stängdes skrek de ”Jävla bögar!” De andra passagerarna vände sig om och mina kinder lyste röda och glittrade som julgranskulor. Tom slängde sig mot fönstret och bankade med sin näve så att killarna vände sig om. Dörren drog precis igen när han formade läpparna till en pussmun och lutade sig in mot rutan. De kastade sig tillbaka mot bussen och drämde sina händer mot sidan, men vi rullade vidare. Tom lade sig halvt ner på sätet och bara skrattade.
”Du ska alltid välja det som är mest fab. Även när världen faller ihop och när alla hatar. Så länge vi glittrar kommer ingen åt oss.”
Han var allt jag ville vara. Självsäker och modig, han tog ingen skit, inte från någon. Det var först flera år senare som jag förstod var det kom ifrån, men i den stunden var han bara avundsvärd.
”Är hon fortfarande på dig?” undrade han från ingenstans. Jag förstod vad han menade men spelade dum. ”Hon är en sån bitch.” fortsatte han. Min tystnad räckte för att han skulle fatta. Så sent som i fredags hade hon helt oprovocerat gett mig en örfil framför klassen, Angelica brydde sig inte ett skit om att även vår fröken såg det hela.
”Vad sade hon då? Din lärare?” undrade han.
”Jag vet inte riktigt. Nåt om att det så klart var fel men att jag inte skulle klara mig en minut i riktiga livet om jag inte stod upp för mig, slå tillbaka om så krävdes. Hon berättade nåt om att hon varit iväg på nån expedition hela sommaren på en öde ö och att hon minsann tagit fighter med både översittare och norrländska gubbar som trodde att de visste bäst. Om hon klarade av det så skulle väl jag kunna stå upp mot en tjej som precis fyllt femton, tyckte hon.”
”Fan vilken ball lärare, ute på Lindängen har vi bara massor med tanter som tycker att man ska vända andra kinden till. Vem har någonsin blivit hjälpt av det?”
Bussen stannade till igen, vi var framme vid Monbijougatan. Tom tog min hand igen och drog mig av bussen. När vi var halvvägs ute genom dörren hörde jag hur någon viskade ”Att de alltid ska hålla på, kan de inte syssla med sånt där hemma!”. Jag slet mig ur Toms grepp och vände mig mot bussen innan den rullade iväg, vinkade till kvinnan som mycket väl visste att jag hörde vad hon sade och när våra ögon möttes räckte jag finger till henne.
Tom lade sin arm runt mig, vi snubblade nästan på våra egna skratt när vi sprang de sista femtio metrarna bort till den diskreta trappuppgången, tog den smala trappen hela vägen upp till tredje våningen. Det var fullt där inne, på storbildsskärmen visades en live-sändning från London. Ingen stod ensam, alla hade någon att hålla om. Vi satte oss på golvet längst fram.