”Tja!”
Hälsningen och handstilen får mig att höja på ögonbrynen. Bokstäverna drar kraftigt österut och ser ut att vara skrivna med en linjal som stöd. Pappret har en avriven skarv i ett hörn, som om det är utrivet från ett kollegieblock? Jag kan inte minnas när jag läste ett handskrivet brev senast, det dimper ner ett och annat julkort i brevlådan fortfarande men utöver det – intet. Jag hör mig själv sucka högt över tidens tand som fått oss att släppa greppet om den fysiska pennan. Blicken återvänder till brevet jag håller i.
”Vet inte om du kommer ihåg mig, det var ju ett tag sedan och jag tror inte vi har träffats sedan vi gick ut 9:an.”
Högstadiet? Oj, ja det var verkligen inte igår. Inte i förrgår heller, snarare en livstid sedan. Den här läsningen kräver mer koffein, den saken är klar. Med en påfylld kopp kaffe slår jag mig ned vid köksbordet igen, blåser försiktigt på innehållet och fortsätter att läsa.
”Kanske kommer du ihåg helgerna innan skolavslutningen när vi alla hängde där uppe på kullen bakom glassfabriken. Och alla killarna i klassen tjatade om vilken tönt John Travolta
e g e n t l i g e n var, och vi alla önskade att vi tjejer såg ut som Oliva Newton-John. Saturday Night Feber och Grease hade rullat in över landet och båda filmerna lyckades passera vår lilla stad. Janne i 9B hade med sig sin bandspelare och hans kassettband blev nästan lakritssnören när vi spelade ”Night Fever” och ”You´re the one that I want”, om och om igen. Minns du?”
Jo då jag minns. Den sommaren när livet kändes som en outrullad matta, lång och kanhända full av ljuva framtidslöften. Eller framtidstvivel kanske? Friheten över att plugget äntligen var slut, som vi skulle vråla i kör med Factory. Eller var det under gymnasiet den låten låg högst upp på listan? Oavsett när det var så kan jag fortfarande höra synthmattan i ”Efter plugget”. Och Bee Gees låtar spelar jag fortfarande lika frekvent på Spotify som på min skivspelare 1978.
Fan vad kul vi hade!
Mmm, det hade vi. Jag kan se henne framför mig där uppe på kullen. Men en frisyr som locktången hade gått loss på och riskerat att elda upp halva grannskapet, permanentad frisyr á la pudel, iklädd en tisha med Fruit of the Loom-märket och ett par nyinköpta Puss & Kram-jeans som hon fått tjata sig till att få köpa. Som det var ett helvete att få på sig och alla föräldrar gastade om skulle göra oss sterila. Vilket de såklart inte gjorde. Min dotter är ett levande bevis på det. Och en och annan flaska Sangria hade varit inblandad de där kvällarna. Minnesbilden får mig att göra en grimas. Hur hade vi ens lyckats få tag på det gräsliga vinet? Trots kväljningarna hade alkoholen fyllt sitt syfte, det fick jag ge det. Jag skrattade till. Ja herregud, vilka sommarkvällar det hade varit. Både fina och andra – not so. Hade hon inte vaknat i ett dike både en och två gånger?
”Och du var kär i honom – Janne, eller hur, erkänn!”
Erkänn? 50 år senare finns det inte så mycket att orda om, såklart jag var. Det hade väl alla fattat. Eller snarare, vem av oss alla tjejer i högstadiet var inte kär i honom. Skolans coolaste kille som ägnade rasterna åt att köra runt med sin Push Dakota på fotbollsplanen och skvätta grus på småkillarna i 5:an skrek av både ilska och beundran. Om han ens kom till skolan. Så här i efterhand var det tydligt att han hade behövt allt stöd från vuxenvärlden han hade kunnat få istället för den ständiga utskällningen. Idag hade han säkerligen fått en diagnos och förhoppningsvis hjälp med att hantera sitt spring i benen.
Jag hade försökt prata med Janne en gång i skolkorridoren, den där sista terminen i nian. Att han bara förstörde det för sig själv genom att bråka så mycket. Svaret var vilka tydligt som om han sagt det till mig nu så här många år senare. ”Jag vet inte vad jag ska göra. Det här är det enda jag kan.”
Sorgen i hans ögon, de där som jag blivit förälskad i redan på mellanstadiet. Det stack till i ögonen och jag torkade bort en tår med baksidan av handen. Herregud, satt jag här och grät över det fortfarande? Vad skulle vi, hans klasskompisar ha kunnat göra? Vi var bara barn. Senaste gången jag hade hört något om Janne handlade det om tungt missbruk, ett antal domar för grova brott i kappsäcken och jag skulle inte bli förvånad om han dragit sitt sista andetag för länge sedan. Själv hade jag lämnat den där småstaden så fort det bara gått och fokuserat på min egen framtid.
”Nå, blev du journalist då som du alltid drömde om? Så att du kunde ge dig ut och förändra världen med din penna, som du brukade tjata om. Att en penna var ett lika starkt vapen som något annat. Jag hoppas det, för din skull.”
Jag skrattade till högt igen. Journalist? Herregud, det hade jag helt glömt bort. Tankarna på framtiden hade trots allt varit fyllda av löften, eller snarare fantasier. Inspirerad av en artikel jag hade läst i Veckorevyn om en kvinna som rest jorden runt hade jag sett mig själv på liknande resor, helst i pappas gamla folkabuss som han hade byggt om så att det gick att bo i den. Fast jag var för ung för att kunna ta körkort. Och det fanns andra sätt att resa på. Tågluffa hade blivit populärt, det hade min kompis Anettes storasyster gjort den sommaren. Avundsjukan låg som en sur filt över oss och vi hade helt enkelt inte tid att vänta på att få börja gymnasiet, ta studenten och ge oss iväg. Över land och över hav.
Jag log åt minnet. Tågluffen hade fått vänta flera år innan den slutligen blev av. Drömmen om att vara en kringresande journalist hade däremot aldrig blivit av. Jag hade inte heller rest till Norge för att rädda valar, vilket jag kom ihåg stod högt på min lista över coola saker att göra som 15-åring. Istället hade det blivit lärarhögskolan och skolvärlden med svenska som huvudämne, inte så långt ifrån journalistens penna när jag tänker efter. Jösses, så unga och naiva vi hade varit, med världen framför våra fötter som ett enda stort smörgåsbord av valmöjligheter. Inte som ungdomarna har det idag, när de knappt behövs någonstans förutom i den digitala sfären.
Jag hoppas att du mår bra och att du har haft ett bra liv. Vi kanske ses på nästa återträff!
En hand på min axel avbryter mina tankar. Jag känner doften av Sofies parfym innan hon lutar sig över mig och ger mig en lätt kram. Jag återgäldar den genom att ge hennes kind en klapp.
”Hej hjärtat, jag hörde inte att du kom.”
Sofie slår sig ned på stolen bredvid, ser frågande på brevet som jag håller i min hand och sen på mig.
”Men mamma, har du gråtit?”
”Ja fast det är glada minnestårar, jag skulle rensa lite på vinden och hittade det här i en låda. En uppgift vi fick sista veckan i högstadiet, att skriva ett brev till våra framtida jag.”
Sofie ser undrande på mig, men tar emot brevet från min utsträckta hand.
”Här är en hälsning från mitt 15-åriga jag.”