När jag nu sitter här igen på Ramklints i Lund – där konditoriet har samma studentikosa atmosfär som stadens bibliotek – och känner doften av nybakade vaniljdrömmar och när låten When I’m Sixty-Four strömmar ut från mina nyinköpta Airpods, slungas jag direkt tillbaka i tiden till 1967, då jag satt här med Bulan och Sven – eller Svenne som vi kallade honom.
Det var då vår stora dröm om att bli lika kända som The Beatles och Rolling Stones grusades, maldes ner och blåstes bort med vinden. Allt i samma stund som Svenne levererade nyheten: ”Jag ska flytta till USA med min familj.”
Bulan och jag måste ha sett ut som två fågelholkar på väg att rasa ihop och inte blev det bättre när han sa: ”Grabbar, det är inte helt kört. Det blir bara ett år. Sedan är jag tillbaka igen. Och då kör vi hårt!”
Svenne trodde nog att han med orden ”bara ett år” skulle ge oss ett nytt hopp om att vår dröm skulle gå i uppfyllelse.
”Sa du ett år! Det är ju för fan en hel evighet! Vi har ju byggt upp nästan hela vårt liv kring den här spelningen. Vi kan bara inte släppa allt nu, när vi äntligen har lyckats boka in en spelning på Persborgs ungdomsgård i Malmö”, skrek jag så högt att det fortfarande ekar i mitt huvud.
Enligt vårt sätt att se på saken hade många stora band på den tiden, som Tages och Namelosers, fått sina genombrott just där på Persborg. Det här var vår unika chans att få stå på samma scen som våra idoler – en chans vi absolut inte fick missa. När den värsta chocken hade lagt sig reste vi oss upp. Likt de tre musketörerna svor vi en ed: om exakt ett år skulle vi träffas här igen för att förverkliga vår stora dröm.
Ett år och tjugoentusenetthundrasjuttio dagar senare sitter jag här igen på Ramklints och blickar ut över Mårtenstorget. Två av de tre musketörerna ska äntligen träffas för att uppfylla löftet.
Konditoriets ytterdörr svänger upp. Jag blickar ut över alla gästerna, i ett försök att se om det är Svenne som kliver in. Jag är inställd på att möta en man vars långa, mörka hår med åren har fått en vacker silvergrå nyans. Men den här mannens huvud liknar mer Ringo Starrs gamla marschcymbal, där mitten nötts ner till en skinande flint medan den mörka Svenne Hedlund-frisyren har tvingats flytta ut till sidorna.
Svenne gör en strålande entré med sin luftgitarr och utbrister ett högt: ”Oh my God!” och sjunger: ”Lend me your ears and I’ll sing you a song. And I’ll try not to sing out of key…”
Jag rusar upp och stämmer in: ”Oh, I get by with a little help from my friends…”
Vilken härlig känsla! ”Nu är vi tillbaka där vi en gång ville vara. Det är bara Bulan vi saknar”, säger jag.
Svenne tittar på mig och nickar. Hans numera lite rundare ansikte och annars så glada mun påminner just nu om en ledsen emoji. Vi blir stående i tystnad en stund innan Svenne nästan viskar fram orden: ”Han var bandets bästa gitarrist…”
Min blick och uppdragna ögonbryn ställer frågan som jag inte uttalar: ”Var det verkligen så du tyckte förr?”
Svenne drar lite snett på smilbanden.
“ Okej då, jag kanske inte tyckte så på den tiden, men jag kan erkänna – he was the best!”
”Ja, det var han. Kommer du ihåg när vi skulle spela Stones I Can’t Get No Satisfaction, och Bulan imiterade Keith Richards legendariska gitarriff? Keith själv hade inte kunnat göra det bättre,” fortsätter jag. ”Eller alla hans tokiga idéer, som när han ville att vi skulle imitera Hep Stars och sjunga deras hitlåt och glida in på scenen i en brand-new Cadillac?” nynnar jag. ”Det var väl då han döpte dig till Svenne?”
”Yeah!” utbrister Svenne och fortsätter med ett brett leende. ”Och jag glömmer aldrig när han tyckte vi skulle klä oss i svarta sopsäckar då vi skulle uppträda på Persborgs ungdomsgård. It was completely crazy! Vi hade säkert gjort lika stor succé som Beatles gjorde med sina nya frisyrer. Kanske Stones eller Pink Floyd hade picked up Bulans klädidé. Synd att vi aldrig fick testa vår nya look.” Hans röst blir som en viskning. ”Min flytt till USA blev ju lite längre än planerat, you know.”
Svenne spricker upp i ett nytt stort leende. ”Men jag har faktiskt some happy news som jag måste berätta…”
”Vänta lite!” avbryter jag. ”Innan du berättar, så vill jag visa en sak först,” och pekar bort till bordet där jag satt. ”Ser du, Svenne? Jag har köpt våra favoritkakor – nybakade vaniljdrömmar och vår favoritdryck, Pucko.”
Samtidigt som jag ser Svennes stora leende, fastnar min blick på en ung man som kommer gående mot oss. ”Men… Nä… Det kan inte vara han! Men det är han… Bulan! Exakt så som han såg ut för 59 år sedan.”
Jag backar, sjunker ner på min stol och fortsätter stirra på Bulan. Han har ju exakt samma blommiga skjorta, utsvängda jeans och den där härliga, bruna mockavästen med fransar som han hade när jag såg honom för första gången på Klubb Bongo i Malmö. Den där gången då självaste Jimi Hendrix stod på scenen. Det var fullpackat, svetten rann och basen dånade på gränsen till vad ett mänskligt öra kunde tåla. Luften var tung av doften från den söta marijuanan.
Nej, det är omöjligt. Det kan inte vara han. Men varför börjar konditoriets vita väggar lösas upp? Varför övergår dem i färgstarka, djärva blommiga 60-tals mönster? Nej det här är helt sjukt – jag har ju förflyttas tillbaka i tiden på riktigt!
Jag tittar på Bulan igen och försöker ropa hans namn, men det kommer inget ljud ur min mun. Jag vill springa fram till honom, men jag kan inte röra mina ben. Men då kommer Bulan fram och bär ut mig från konditoriet och lägger mig i baksätet på en sprillans ny Cadillac med blinkande blått ljus. Svenne och Bulan hoppar in i framsätet och gör en rivstart. De har full koll på att vi bara för några dagar sedan bytte till högertrafik, och till tutande sirener stämmer vi in i sången: My baby drove up in a brand-new Cadillac… I nästa stund står vi på en upphöjd scen på Persborgs ungdomsgård i Malmö. Vi är iklädda svarta sopsäckar inför en jublande publik och vrålar ut Stones nya hitlåt Let’s Spend the Night Together. Men när jag vänder mig om mot Svenne förstår jag inte… varför har han plötsligt slutat spela? Varför pratar han i en mobiltelefon… såna finns ju inte ens nu! Varför pratar han baklänges, och… och…
Det bultar i huvudet, jag känner mig illamående och ögonlocken blir allt tyngre. När jag öppnar ögonen igen ser jag Svenne stå över mig med ett oroligt men lättat leende.
”Hur mår du?” frågar han.
”Tack, lite ont i huvudet men annars är det bra”, svarar jag och ser mig omkring och möts av vita, kala väggar ”men du… hur hamnade vi här?”
”Jag vet inte hur mycket du remember”, säger Svenne. ”Men strax efter att du berättade att du hade köpt vaniljdrömmar och Pucko, blev du plötsligt helt unresponsive. Du bara svamlade om Bulan och sjöng ”Let’s Spend the Night Together…”
”Det gick knappt att höra vad du sa… Jag blev scared to death att du hade fått en stroke, så jag ringde ambulansen. But läkarna hittade lyckligtvis ingenting på röntgen som tyder på det.”
”Men du, nu ska vi inte fördjupa oss i sjukdomar och old sorrows”, säger Svenne och plockar upp två Pucko-flaskor och vaniljdrömmarna ur en påse.” Look! Jag skyndade mig tillbaka till Ramklints och hämtade våra favoriter så snart jag fick det där… lugnande beskedet.”
Svenne spricker upp i ett stort leende. ”But jag hann ju aldrig berätta – my happy news! Jag vet inte hur mycket du minns av tjejen som kom fram till oss strax innan du började yra och sjunga. Men det var Bulans dotter. Anna!”
”Bulans dotter!” utbrister jag. ”Jag trodde att…”
”Yeah, hon är jättelik sin pappa. Hon har samma långa, blonda hår, bär till och med hans gamla kläder när hon och hennes kompisar spelar goa låtar från 60-talet. Och vet du, Anna har fixat så att vi får uppfylla vår dröm och spela på Persborgs ungdomsgård, och hon ska själv vara med och lira! I promise you, Anna kommer att bli bandets bästa gitarrist… Behöver jag ens nämna hur vi ska vara klädda?”