Att ha en mamma som jobbar för Telia är inte så dumt. Jag får gratis telefonkort att använda i telefonkioskerna och vi har två telefonlinjer hemma vilket gör att jag kan prata med min bästis Karin och surfa samtidigt. Det heter Duocom och är väldigt coolt! Alla som är på besök hos oss hoppar högt av förvåning när telefonen ringer trots att de har hört modemet tjuta för att koppla upp sig mot internet.
När jag tar bussen till stan ringer jag ibland till mormor från telefonkiosken vid stationen, för att be henne hämta mig där. Visserligen har jag en egen mobil, en blå Ericsson-hajtand, men eftersom telefonkortet är gratis och jag är smålänning så är valet lätt. Dessutom har alla som jag känner en Nokia 3310 och att då hala fram en hajtand är inte särskilt coolt. Jag kan inte ens spela Snake, min mobil har ungefär lika många funktioner som en brödrost. Det rimmar dåligt med min familjs övriga, mycket moderna telefoni.
Vi har datorn placerad vid utgången till altanen, det är ett lite konstigt mellanrum som fungerar som både hall, bibliotek, musikrum och passage till en mindre toalett. Idag sitter jag och spelar The Sims. Det är så lustigt för jag kan tänka att jag ska spela en halvtimme och så plötsligt har det gått tre timmar och maten är klar. Idag kommer jag dock inte sitta här så länge för mina lärare tycker mycket om att ge oss både glosor och skrivuppgifter. Jag ska bara möblera klart vardagsrummet först så att Simmarna har någonstans att titta på TV, det gäller ju ändå att prioritera här i livet. Kanske att de behöver en elgitarr också? Åh, pengarna är slut men det löser jag lätt med en hemlig kod. Jaha, nu behöver en Sim gå på toa och en annan har fastnat i ett hörn.
Pappa får ropa tre gånger innan jag motvilligt sparar spelet och går för att äta. Det är ändå fredagsmys idag. När jag kommer till köket har pappa dukat fram tacobuffé och säger att vi kan göra i ordning varsin tallrik och komma och titta på ”Vem vill bli miljonär?”. På fredagar får vi också välja läsk i glasflaska från backen i källartrappan. Idag väljer jag en Trocadero. Min lillebror brukar säga att Trocadero är ”äcklig som en gris” men jag tycker den smakar nästan som Pommac, min favoritläsk. Pommac heter också mitt marsvin. En gång bet Pommac mig i underläppen när jag skulle pussa honom på munnen.
Efter maten går jag tillbaka till datorn och spelet. Framför datorn sitter nu min lillebror och surfar på Lunarstorm! Jag ber honom flytta sig men det vägrar han tydligen, säger att han har saker han behöver fixa. Han prioriterar uppenbarligen inte lika bra som jag. Jag går till köket för att ringa Kajsa från den fasta telefonen istället, tack och lov för Duocom. Jag slår numret på telefonen som hänger på väggen och sätter mig ner på en köksstol. Det är Kajsas pappa som svarar och jag får kasta ur mig den mycket inövade harangen ”Hej det är Evelina, är Kajsa där?”. När Kajsa väl kommer till luren bestämmer vi oss för att cykla till macken för att hyra film och köpa godis. Det är ju ändå fredag.
När vi kommer fram till macken ska de precis låsa dörren. Kajsa (som är den tuffa av oss) knackar på dörren och ber enträget om att få komma in, säger att det går snabbt. Till slut släpper de in oss men med kommentaren ”bara ingen hyrfilm”. Vi kommer av oss men Kajsa finner sig snabbt igen och säger att vi vet vilken vi ska ha. Det vet vi inte alls, det brukar ta oss minst en halvtimme att välja film. Idag sliter vi bara åt oss en film och ett par påsar godis innan vi behöver lämna macken igen. Blair Witch Project, är inte det en skräckfilm? Jo tack, det visar sig vara det läskigaste jag någonsin sett och när filmen är slut vid midnatt måste jag ringa hem och prata med mamma trots att klockan är mycket och hon sover. Hon blir mest irriterad och jag får lägga på och lägga mig på madrassen i Kajsas rum för att försöka sova istället.
Några dagar senare känns fredagskvällen långt borta. Solen steker och mina tighta, utsvängda långbyxor i syntetiskt material är inte rätt klädval för dagen. Min högstadieskola, ligger placerad i Lessebo i Småland. Samma ort som har ett eget handpappersbruk samt en midsommarstång gjord i papper som står kvar året runt. Det finns röda stugor med vita knutar, en sjö och gröna skogar. Det är lätt att tro att Lessebo är en småländsk idyll. I verkligheten är det en mardröm att gå på högstadiet här, inte bara för att Bikupan är ett mycket passande namn på stället, utan också för att stanken från pappersbruket sprider sig över hela orten.
Väl hemma ringer jag Kajsa som svarar lite frånvarande och sen inte verkar lyssna på vad jag säger. ”Jag kan inte prata” säger Kajsa. Jag tror först att hon är sur på mig men så ber hon mig slå på TV:n och lägger på luren. Jag gör som hon säger. Den här gången är skräcken på riktigt. Även om jag inte helt förstår vad det är som utspelar sig blir jag kall inombords och jag tror inte ens det hjälper att ringa mamma. När jag försöker sova snurrar tankarna kring flygplan, människor som skriker och byggnader som rasar.
Några veckor senare går jag förbi telefonkiosken vid stationen igen. Jag ringer mormor och hon frågar om allt är bra. Jag svarar ja. Det är det väl. Det är fredag och jag ska välja läsk ikväll, Duocom fungerar fortfarande, jag älskar mitt marsvin och telefonkiosken ser likadan ut. Men världen är plötsligt större än så.