”När börjar SO:n nu igen?”
”Men va fan, lägg av nu. Vi har ju haft samma schema sen januari. Hur kan du inte ha lärt dig det?”, säger Lovisa och låter uppriktigt irriterad.
”Inte vet jag. Säg bara!”
Den starka vårsolen lyser upp hela cafeterian. Genom de pollenfläckiga fönstrena ser jag ett tjejgäng från sjuan spela king ute på skolgården. Det känns ovanligt varmt för att vara början av maj. Eller så är det bara jag som är varmare än vanligt. Trots att jag valt min mörkblå jumper med omsorg känner jag ett tvångsmässigt behov av att hålla armarna tätt intill kroppen.
”12.20”, säger Ronja till slut och ser medlidande på mig.
”Jag tänkte faktiskt säga det”, utbrister jag och spänner blicken i Lovisa som svarar med en suck.
Plötsligt känner jag hur en våg av illamående sköljer över mig.
”Oj, du ser lite blek ut. Hur är det?”, frågar Ronja.
”Det är lugnt. Det är nog bara ett blodsockerfall.”
“Du åt ju knappt något på lunchen”, säger Lovisa mer välvilligt nu.
”Jag var inte sugen på fiskpanetter bara, men det är verkligen ingen fara.”
Det vibrerar till i bakfickan på mina jeans. Jag tar upp mobilen och noterar ett SMS från Jacob.
Ses vi ikväll?:*
Jaa, vi hade väl bestämt det?
Nästa meddelande kommer efter bara några sekunder.
Ville bara dubbelkolla <3
”Är det Jacob?”, frågar Lovisa.
”Mm. Jag tror att det är någon 30-dagarsfest ikväll som han vill gå på, men han har lovat att vi ska ses.”
”Kan du inte unna honom att gå på den då? Jag hade inte velat missa en enda fest om det var jag som skulle ta studenten.”
”Jo, självklart. Det känns bara som att vi nästan aldrig ses nuförtiden.”
”Jag förstår dig. Jag tycker inte att studenten är en ursäkt för att inte prioritera dig”, säger Ronja och ser allvarlig ut. ”Det är ju som att du inte skulle ta dig tid för honom bara för att vi ska konfirmera oss”, fortsätter hon.
”Fast det är inte alls samma sak”, protesterar Lovisa. ”Och egentligen vet du ju att han gör allt för dig.”
”Hur ni två står ut med varandra är ett mysterium”, säger jag och skakar på huvudet.
När klockan är tio över tolv flyttar vi oss till korridoren där klassrummet vi ska ha SO i ligger. Ungefär hälften av klassen står redan i längan och väntar. Linn och Alice sitter på huk mot den sträva tegelväggen i likadana Hollisterhoodies och delar på ett par hörlurar.
Ronja nickar mot dörren.
”Ska vi gå in?”
Pia ser genuint glad ut när vi smyger in i klassrummet och sätter oss på våra platser.
”Åh, hej på er! Kom in, kom in.”
Hon ler brett och tar sig tid att se oss alla i ögonen innan hon fortsätter läsa i boken hon har framför sig.
I SO-klassrummet sitter jag på en fönsterplats, oftast ensam, eftersom Martin brukar skolka. Jag drar ut hans stol, lägger upp benen, plockar fram min mobil och öppnar Instagram. Det första som dyker upp är ett filmklipp på Evin och Tim som gör Ice Bucket Challenge. De står utomhus bredvid varandra och håller en varsin hink med iskallt vatten över huvudet. De räknar till tre och vänder sedan hinkarna upp och ner, varpå båda börjar hoppa och skrika. Nästa inlägg är en selfie på Ella i 9C. Det är en närbild på henne själv med plutande läppar och ett tjockt lager bronzer. Jag går in bland kommentarerna där komplimangerna avlöser varandra.
Världens finaste!!
Men snyggaste du <3
Hur kan man ens vara så fin som du?!
Trots att jag själv är en del av den här låtsasvärlden känner jag avsmak för det jag läser. Jag stänger ner appen och ser mig omkring i klassrummet. Några av killarna kastar sudd på varandra. Filippa skrattar hysteriskt åt någon meme på Amirs telefon.
Jag känner mig malplacerad.
Jag önskar att det vore jag som skulle ta studenten. Det är då livet börjar på riktigt. Så måste det vara. Och det är allt jag vill. Att bli vuxen och få starta ett liv med Jacob.
När Pia hojtar att det är dags för en bensträckare går jag bak till Ronja och lutar mig över hennes bänk. Lovisa kommer också dit.
”Asså, jag känner mig fortfarande lite yr och jag har typ en konstig smärta i magen”, säger jag bekymrat.
”Var i magen?”, frågar Ronja.
Jag drar med handen långt ner över magen.
”Här typ.”
”Då är det mensvärk”, säger Lovisa bestämt.
”Fast jag brukar ju aldrig få det”.
“Sant. Det är nog ångest”, fortsätter Lovisa.
”Vill du ha Alvedon? Jag har i väskan.” Ronja gräver upp sin skåpsnyckel ur fickan och räcker den åt mig.
”Tack”.
Jag trycker ur två tabletter ur kartan och tar med mig dem till toaletten. Handfatet ser smutsigt ut, men jag orkar inte gå till kiosken och be om vatten. Jag sväljer tabletterna och sätter mig på toalettlocket en stund och bara stirrar. På toadörren sitter en BRIS-affisch omgiven av klotter. Någon har skrivit Jag hatar skolan!!! med svart tusch och under har någon annan svarat skolan hatar dig. Plötsligt rycker det till i handtaget. Jag flyger upp från toaletten. Då kommer smärtan i magen tillbaka på nytt. Kan det vara mensvärk ändå? Jag tar fram telefonen och öppnar kalendern för att räkna. När jag kommit över trettio börjar pulsen gradvis att öka. Mina handflator är svettiga när jag skriver till Jacob.
Min mens är fem dagar sen…
Jag går tillbaka till kalendern och räknar igen, ännu mer noggrant denna gång. Trettiotvå, trettiotre, trettiofyra, trettiofem.
Shit.
Jacob svarar.
Då kommer den nog när som helst <3
Innan jag börjar skriva tillbaka kommer ännu ett meddelande.
Du har ju spiral. Chilla älskling!
Pia hinner knappt nämna ordet avsluta innan hela klassen har ställt upp stolarna på borden och alla killar utom Filip är på väg ut ur salen.
”Kom ihåg att läsa sidorna 240–247. Det kan komma på nationella provet!”, ropar Pia efter dem.
”Vi ses”, säger jag och ler mot henne på vägen ut.
”Tack för idag, tjejer.”
Lovisa öppnar sitt skåp och ställer sig framför spegeln hon satt upp med häftmassa på dörren. Hon tar fram sitt torrschampo och skakar på flaskan några gånger innan hon börjar spraya. Snett under henne sitter Filip på huk vid sitt skåp. Han blänger irriterat på henne och försöker demonstrativt vifta bort det vita pulvermolnet med handen.
”Vad gullig du är som spelar Wordfeud, Filip”, säger hon och tittar ner på honom med ett flin.
”Käften Lovis. Bara för att du kommer att få E i svenska.”
”Bara för att jag inte pallar smöra för Mats, menar du?”
Jag tar ut mammas gamla Kånken ur mitt skåp och fyller den med så många böcker att jag inte får igen dragkedjan. Ronja kommer fram till mig.
”Hur känns magen?”
”Typ lika. Men jag insåg en grej”. Jag slår ner blicken i golvet, tveksam över om jag borde säga något.
Då dyker Lovisa upp bredvid oss.
”Insåg vad då?”, säger hon nyfiket.
“Jo, asså…att min mens är sen”, viskar jag och ser mig snabbt omkring.
Ronja ser frågande ut, men Lovisa får direkt en oroad blick.
“Hur sen då?”
“Fem dagar.”
“Det är inte bra.”
“Vadå? Det är väl inte hela världen”, säger Ronja som fortfarande inte hänger med.
“Vi måste gå hem till mig. Emma har flera test i sitt badrumsskåp. Hon är inte hemma förrän halv fem”, säger Lovisa och börjar gå.
Jag håller ett stadigt grepp om plastmuggen när jag kissar. Det skvätter lite på handen. Mitt hjärta rusar. Jag vet inte om det är av skräck eller förväntan.
“Hur går det? Kan vi komma in?”, ropar Lovisa utanför dörren.
“Vänta lite!”
Jag ställer den varma plastmuggen på handfatet och river upp förpackningen med teststickan som Lovisa tagit fram åt mig. Sedan doppar jag den i urinen och räknar långsamt till tio. Röd färg sprids längs stickan när jag lägger ifrån mig den. Jag sätter mig på badkarskanten.
“Okej, ni kan komma in.”
Dörren slängs upp.
“Ni får titta åt mig. Jag klarar det inte.”
Lovisa plockar upp stickan från handfatet. Ronja sätter sig bredvid mig och tar min skakiga hand.
“Är det ett eller två streck”, frågar jag.
Det blir tyst en stund.
Lovisa harklar sig.
”Det är två.”
Kroppen fryser till is.
Stelnar. Domnar.
Sedan händer något annat.
Ett pirr.
En värme som får isen att börja smälta.
När jag ser de tunna röda strecken tänker jag att det kanske är såhär det känns. Att befinna sig mittemellan ett före och ett efter.