“Lite kortare, snälla.”
Gunilla hänger över moster Judiths axel och ser den kortkorta op-klänningen bli klar. Judith fållar och muttrar. “Så kort? Vad ska din mamma säga?”
“Jag bryr mig inte”, tänker Gunilla när Judith klipper av tråden. Just då älskar hon sin moster mer än någonsin. Ingen av dem vet att det optiska modet ska få en kort historia. Något annat är på väg, något nytt rullar in. Året är 1965.
“Ja, nu är det slut på gamla tider, ja nu är det färdigt inom kort”. I köket gnolar mamma på Per Myrbergs svensktoppslåt. Hon anar inte hur rätt han har, Myrberg. Gunilla drar fötterna efter sig och väntar på reaktionen. Och den kommer:“Hur ser du ut? Ta på dig något anständigt!” Och, som alltid, “vad ska folk säga?”
Kring de orden har Gunilla vuxit upp. I mammas ständiga ängslan för att sticka ut och att göra sig märkvärdig. Det gör man inte i en by i Småland i mitten av sextiotalet. Gunillas arbetarfamilj vet allt om att vara hel, ren och hederlig, allt om att hålla sig på sin plats.
Men också här börjar världen sippra in. I teve-rutan skymtar långhåriga ungdomar i säckiga parkas när de drar runt och stökar i huvudstaden. Det rapporteras om kravaller när mods och raggare drabbar samman, Hötorgskravallerna. Medan föräldrarna förfasar sig tittar Gunilla intresserat på de långhåriga som kallas mods. ”Så kan man också leva”, tänker hon och bestämmer sig. Hon ska ha en grön parkas, där hon ska skriva Beatles och Rolling Stones med bläckpenna. Och The Hollies, för de är bäst. Hon ska sota ögonen och låta hårgardinerna hänga. Hon ska, kort sagt, bli mods. Mamma får säga vad hon vill.
“Telefon”.Pappa ropar. Han låter trött efter verkstan. Gunilla drar telefonsladden så långt det går och lyckas nästan stänga dörren till sitt rum.
“Hallå, är du där?” Lena. Det är som om hon ringer från en annan kontinent, så avlägsen känns Lenas värld i Stockholm. Gunilla minns deras första möte. På en hästutställning föll de för samma fjordhäst med föl. Sedan delade en Sörgårdssommar, red hos hästbonden, och kelade med kattungarna vid Lenas sommarhus. Ett år senare är vänskapen självklar. Den lever i breven med idolporträtt ur Bildjournalen, i telefonen med suckar över Beatles och gnabbet om vem som är sötast, Paul eller John.
Nu är det sommarlov och de kan bli kvar i telefonen, länge. Eller, till dess föräldrarna börjar skrika “Lägg på! Det är ju Riks!”
Lena går rakt på sak. “Du måste komma hit! Stan kokar.”
“Var du med på Hötorgskravallerna?” frågar Gunilla häpet.
“Nej, såklart inte. Men vi är många som bara drar runt, spelar musik och äger stan. Kan du komma?”
Något vaknar i Gunilla. Något som hon inte tillåtit sig på allvar, att längta bort. Bort från instängdheten hemma. Hon vill inte förstöra eller slåss med polisen. Ännu kan hon inte sätta ord på det som drar i henne. Hon anar att det handlar om frihet, att få vara sig själv.
“Åh, jag kommer aldrig att få åka” suckar Gunilla.
Hon inser att de inte släpper iväg henne, 15 år och oskuld, till ett Stockholm där de slåss på gatorna.
“Äh, låt min mamma sköta snacket”. Lena har en mamma som går med på det mesta. Men detta?
En vecka senare sitter Gunilla på tåget norrut, pirrig, men med en välkänd klump i magen. Mamma.Lenas mamma behövde inte sätta in någon charmoffensiv. När Gunilla tänker på det går ett stråk av skuld genom hennes förväntan. Hennes mamma är på sjukhus igen. Inlagd för nerverna. Det var så de sa, de vuxna. Mamma, som bara grät och stängde in sig på rummet. Mamma som var så ängslig för allt, rädd för livet självt.
Gunilla vet numera att mamma inte kommer hem imorgon. Nej, det tar veckor. För att få mamma att må bra måste Gunilla hålla sig därifrån. När hon var yngre hade hon frågat. De vuxna hade mumlat om det där med nerverna.
“Vad gör de med mamma på sjukhuset?” hade hon undrat. Huvudskakningar och tystnad. Nu hade hon slutat fråga.
Pappa skakade bara på huvudet, han också. Ur hans tystnad kunde höras lite grymtningar när han letade efter spritflaskorna som mamma brukade gömma.
“Åk du, men ta det lugnt med grabbarna bara,” säger han, nedsjunken i fåtöljen framför Hylands hörna.
Biljetten betalar han också. 35 kronor är mycket pengar. Ville han bli av med mig? tänker hon när tåget passerar Södertälje.
Med Lena är det lätt att bara flyta med. Gunilla släpper tanken på föräldrarna och låter sig uppslukas av alla intryck.
“Ikväll ska vi dra till Djurgårn. Vi går inte att stoppa.”
Fnittrande gör de sig klara. Lena spottar på mascaran och drar runt med borsten, rejäla tag. Mer svärta runt ögonen. Till sist, parkas och snörsandaler – de studsar fram mot tunnelbanan och skriksjunger Rolling Stones “I can’t get no satisfaction”, sommarens hit på Tio i topp.
Stones har rätt. De unga är inte nöjda, trots den materiella tillväxten. De drivs av en längtan efter något annat än folkhemmets lugna lunk, något annat än vuxenvärldens konsumtion och stelhet. Den rörelsen ska snart växa sig starkare bland unga i Europa. Längtan efter en annan värld ska driva unga människor ut på gatorna, i rop efter rättvisa, jämlikhet och öppenhet. Och musiken lyfter vågen.
På Hötorget hörs musiken överallt. Några bär omkring på den nya tekniken, portabla bandspelare. Hitlåtarna krockar i luftrummet. Så, utan att ett ord om avmarsch, märks en rörelse i trängseln. Gunilla och Lena dras med, Lena med kaxig självklarhet, Gunilla med tvekan. Vad ska hända nu?
Polisen avvaktar på avstånd när ungdomsvågen flyter genom staden, mot Strandvägen. Gunilla slappnar av, sjunger med i Lovin Spoonfuls “Hot town, summer in the city”. Allt känns så enkelt, så lätt. Alla runt henne är glada, så mycket kraft som vill ut. Så mycket – kärlek. Hon vill att det aldrig ska ta slut – att Strandvägen ska fortsätta “for ever”.
“Vart är vi på väg?” Gunilla drar Lena i ärmen.
“Till Grönan, så klart”.
Efter Djurgårdsbron stoppas vägen till Gröna Lund av en mur av poliser. Polishästar trampar nervöst runt. Nu ser Gunilla att poliserna har batongerna redo. Tonåringarna stannar till, tvekar. De har ingen självklar ledare, inget politiskt mål. De vill bara vara tillsammans, i rörelse, i musiken. Ha roligt.
Gunilla försöker backa bakåt i massan av kroppar. Nu vill hon inte vara med längre. Men det är omöjligt. Hon står där hon står.
Medan tonåringarna obeslutsamt trampar på stället sätter sig poliserna i rörelse. Längst fram, hästarna.
Doften av hästar, som hon älskar, är plötsligt nära. Gunilla dunkar huvudet i en hästs massiva kropp, tappar balansen och slår i marken. Omkring henne hörs skrik från fallna kroppar. Hon ser batongerna höjas, gång på gång. Över ungdomar med tomma händer, försvarslösa och chockade.
“Lena?” Gunilla stapplar upp och ser sig omkring. Inget svar från vännen, bara kaos. Unga som kommer på fötter och andra som ligger kvar. Ljudet från ambulanser som kommer närmare.
Det känns som en evighet innan hon hittar sin vän på sjukhus, blåslagen, med skadad fot och hjärnskakning. Och, värst av allt, en slocknad blick.
“Du ska åka hem nu, säger Lena och tittar bort.
“Vad hände? Jag hittade dig inte”, försöker Gunilla.
Men något är för sent. Med vännens bortvändhet som ett sänke för själen går hon på tåget hem. Bilderna flimrar, av den stora glädjen, av den råa chocken. Nu sitter hon här och försöker förstå. Att lämna Stockholm var inte svårt. Det svåra börjar nu.
Moster Judith möter vid tåget och omfamnar henne utan ett ord. Det blir tomt på perrongen innan de släpper taget.
“Mamma?” Gunilla kan inte längre hålla oron borta. Judith ler.
“Nu ska vi åka till mamma på sjukhuset. Hon väntar på dig. Nu är du stor nog att följa med. Och, vet du, hon får snart komma hem.”
cc