Lena fyllde 15 år i januari 1975, på en av de första dagarna av vårterminen. I klassen var de tre Lena, så hon kallades Lena B. Micke sa Lena Ben, så fånigt. Hon hatade det! Något hon älskade desto mer var att fylla år! Den där pirrande känslan av förväntan, som gjorde det svårt att somna kvällen innan. Men det här året var inte som det brukade, hon låg i sängen och lyssnade efter förberedelserna nere i köket, men kunde inte höra något särskilt. Plötsligt närmar sig mammas steg och en lätt knackning hörs. Sen händer inget mer. Lena väntar. Mamma rycker upp dörren till rummet, en brunrandig dörr som ekar ihåligt – vilket den hade gjort strax innan, när hon knackade lätt på den. Nu var det dock ett hårdare tonläge:
-Tänker du inte gå upp idag? sa hon högt och argt.
– Jag fyller faktiskt år idag, svarade Lena med tårar i ögonen och vände ryggen mot dörren och stirrade på den grönbruna sjögrästapeten.
Van som hon var att bli väckt med sång och paket så var det här en rätt snopen start på dagen, hon hade ju väntat och väntat….och undrat om hon skulle få tröjan hon önskat sig. Pappa var redan på sitt jobb och mamma skulle åka med bussen. Lena hann inte med frukosten, fil och flingor, som mamma dukat fram på köksbordet. Det var bara att springa till skolan och komma in i klassrummet med andan i halsen. Så där som Larsa gjorde varje morgon, men han hade alltid något kul förklaring till varför han kom för sent. Det hade ju inte Lena. Kompisarna och fröken, vimsiga Vivan, grattade. De undrade hur Lena hade blivit firad hemma. Lena sa sorgset att mamma hade glömt bort henne, vilket alla tyckte var taskigt. Sen fortsatte dagen ungefär som vanligt förutom den där stunden i matsalen, när Micke reste sig och sjöng “Dinga linga Lena som är 15 år….” Lena blev knallröd i ansiktet, det var så pinsamt!
Att gå i åttan var segt, tyckte både Lena och bästisen Stina. Tankarna fokuserade på killar, och på var i korridoren de skulle befinna sig för att få en skymt av Tompa, Olle, Matte eller Gurra i nian. En blick från någon av dem så var dagen räddad! Olle, som lirade trummor i bandet som fått skivkontrakt, var nog skolans populäraste kille som alla ville vara med. Han brydde sig inte ett dugg om tjejerna i skolan, han var ihop med Mia som gick i gymnasiet.
På fredagskvällarna var det disco på “gårn”. Dit kom ungdomar från alla håll, en del killar var flera år äldre och hade med sig både öl och sprit, som de gömde i skogen dit tjejerna kunde få följa med och få en klunk, eller en hel burk öl. Både Lena och Stina hade hängt med killarna till skogen någon gång, om de inte fått tag i något att dricka på annat håll. Missbruket där i förorten var stort. Rökningen var nog det mest vanliga, många elever stod i rökrutan på skolgården på rasterna. Flera lärare var också rökare, men de rökte i lärarrummet. Sniffning av thinner förekom, liksom tyngre missbruk. Doften, det ovårdade utseendet och det alltmer konstiga beteendet avslöjade vilka som hamnat i drogfällan. En dag kom de inte längre till skolan. Några blev omhändertagna för vård, någon dog av en överdos, en tjej blev uteliggare då hon blev utkastad från sitt hem av styvpappan.
Det var lätt för tonåringar att röra sig mellan förorterna eller till centrala Stockholm. Kollektivtrafiken var utbredd, behovet att få skjuts av föräldrarna var inte så stort. Det fanns ett månadskort, som först kostade 25 kr för barn och ungdomar. Det var en frihet att kunna åka in till stan för att gå på bio, åka till Grönan eller bara åka kors och tvärs med T-banan för att titta på de nya stationerna som invigdes den hösten. De hade häftiga målningar och långa rulltrappor att åka upp i för att utforska nya platser, vilket Lena ofta gjorde med olika kompisar.
1975 blev det konfirmation. För Lenas del blev det ett tre veckors långt läger, med helt obekanta deltagare. Alla hennes kompisar gick och läste för prästen i kyrkan hemma, men Lenas föräldrar bestämde att ett läger skulle passa henne bra. Det gjorde det faktiskt, det var bra stämning och alla blev kompisar med alla – även om Lenas rumskompis valde att byta rum redan efter första natten. Det gjorde inte så mycket, både Lena och den nya rumskompisen Anna tyckte att det kändes bra och bestämde sig för att ha kul resten av tiden. De jämförde sina påslakan, Lenas första påslakan som mamma köpt inför lägret, ett brunblommigt på beige botten. Det var bara nyttigt att komma bort från förorten till byn norröver, från asfalt och avgaser till frisk luft och porlande fjällbäckar. Det var dagliga utflykter, termosen fylldes med varm choklad som hämtades från en lucka vid köket tillsammans med ett smörgåspaket.
Konfirmationsgruppen kanske inte var prästen Kias lugnaste grupp, det busades hej vilt på nätterna. Kia tog till avslappningövningar (för konfirmanderna) ibland, men hon behövde säkert också få en stunds lugn och ro. Alla låg på rygg, direkt på golvet, medan ett kassettband spelades upp. I tankarna skulle alla föreställa sig att de var en liten träbit som guppade på vattnet. Andetagen skulle vara långa och lugna och bit för bit av kroppen skulle först spännas, för att sedan slappna av. Det fungerade faktiskt, och några somnade till trots det obekväma underlaget och trots att en del fnissade rätt länge efter att den släpiga rösten på bandet sagt att man skulle knipa med skinkorna, sen slappna av.
När konfirmationsdagen väl var över och gruppfotot taget så åkte var och en hem tillsammans med sina föräldrar. Lenas familj hade ingen bil, något som en del i klassen retade henne för, men hon uppskattade tågresorna eftersom bilåkande gjorde henne åksjuk. Lena var förresten van vid att bli retad sen tidigare. Både för saker de inte hade hemma (som färg-TV) och mer personliga påhopp..Glasögonorm och tjockis kunde hon bli kallad. Hon hade heller inte alltid de mest moderiktiga kläderna, men någonstans i början av högstadiet hade hon bestämt sig för att fullkomligt strunta i andras åsikter. Hon var bland de första i klassen med att sminka sig, med att röka och med att själv ändra sina kläder med hjälp av mammas gamla gröna symaskin. Att sy på en orangeblommig förlängning på de ljusblå, alldeles för korta manchesterbrallorna var nog början till “det nya, tuffare jaget”
Efter sommaren var det dags att börja årskurs nio. Lena hade träffat Perra, som var 20 år och hade bil och jobb, som hon hängde med ganska ofta. Han hade egen lägenhet och ibland hängde någon kompis med dit, men några tyckte inte om Perra utan sa upp bekantskapen helt med Lena. Kompisen Nettan från 9 C gjorde detsamma, men det visade sig att hon var kär i Perra och blev hans nästa tjej.
Luciafirandet det året blev något som nog ingen i klass 9 A glömde. Hela klassen bestämde sig för att överraska majjen, Jompa, som var vikarie för Vimsiga Vivan den terminen, genom att lussa hos honom kvällen före Lucia. Att han ens orkade med hela gänget en hel natt! Det var skrål och skratt, hög musik och stökigt. Men Jompa verkade tycka det var rätt kul, fixade med lite att äta till alla. Nu var ju inte alla från klassen med, de hade nog inte fått plats alla 25 i det lilla radhuset. Men 15 tappra som blev släppta hemifrån och där ingen förälder ifrågasatte lussevakan! Det var ju en fredagkväll så ingen behövde oroa sig för skolan dagen efter. På morgonen hängde morötterna i Kentas Luciakrona på trekvart när hela gänget lämnade stan för att ta T-banan söderut.
Sen kom äntligen jullovet. Det var skönt att sjunka ner i soffan på morgnarna, titta på jullovsmorgon med den tecknade serien om hunden Scooby Doo, knäcka nötter, känna doften av gran och apelsin, höra mammas och pappas nyvakna röster uppifrån övervåningen. Lena kände att det varit ett rätt bra år (utom den där födelsedagsmorgonen då) och såg fram emot den sista terminen i nian. Nyårsaftonen fick Lena tillbringa hemma, förkyld. Hon stod vid fönstret och såg fyrverkerier och röda signalraketer som lyste upp himlen överallt och tänkte att hon alltid skulle minnas just det tolvslaget.