Den står där inbjudande på parkeringen. Illgrön. Jag sitter på min gröna cykel och tittar medan jag smuttar på min Piggelin-glass. Cykel, bil och glass i samma färg. Jag skrattar och slickar av en droppe av den smetiga glassen på min hand.
Hotellet är stängt, men pappa hade gett mig nyckeln till affären för att hämta cigaretter och som alltid, vår allians mellan oss så jag inte ska säga att han röker för mycket, får jag något för besväret.
Det är tomt på den stora parkeringen, inga turister, inga anställda. Annat är det under vintersäsongen när folk får köra runt flera varv för att hitta en plats. Nu har jag parkeringen för mig själv för att köra race med min gröna cykel för att få timmarna att gå, för inga turister betyder inget sällskap.
I stort sett står bara mammas illgröna SAAB 93:an och pappas SAAB 900 turbo på parkeringen. Jo, även Jockes rostiga Volvo Amazon som jag alltid undrar hur han lyckas starta. Man hör motorn dra igång om man så sitter på Hovdefjällets topp. Polisen hade bett honom kolla ljuddämparen om vi bott i stan, men vem bryr sig här uppe på fjället?
Jodå, som femtonåring och totalt inne i det här med övningskörning kliar det i fingrarna att se den illgröna, nya, 93:an stå där parkerad. Jag vet ju hur man startar, backar, växlar, ser i backspeglarna. Vänta nu, säger du, femton år, är det inte vid sexton år man får börja övningsköra? Jo, men som sagt, här uppe på fjället, vem bryr sig?
Åke, receptionisten, har ett förflutet som bilskollärare. Han tar med mig ut på grusvägarna i skogen där ingen annan kör och låter mig prova. Jag är mästare på att bromsa på hal väg, kan jag lova dig, för vi startade detta redan i februari, nästan i snöstorm. ”Pumpbromsa, Pia, pumpbromsa”, sa Åke. Jag är också bra på att starta i uppförsbacke när det är halt. ”Lite i taget, Pia, lite i taget.” Åke är perfekt, han har kvar alla sina bilskoleböcker så även det teoretiska täcker vi.
Ni förstår nu att det kliar i fingrarna när jag ser mammas illgröna bil, när både pappa och mamma är upptagna med styrelsemöte och renoveringsprojekt och Åke gått på semester.
Pappas SAAB skulle jag aldrig ens titta på men mammas nya är så gullig och inbjudande. Ännu gulligare blev det när hon sa att hon döpt den till ”Äpplet”. Om jag lånar den lite, bara en kort sväng, endast på parkeringen där jag inte möter någon bil, inte ute på landsvägen. Där jag förresten inte heller möter någon bil, det kommer en varannan timme, så det skulle i så fall vara maximal otur.
Mamma skulle inte veta något om det, för hon skulle hitta den på exakt samma plats där hon lämnat den. Bilnycklarna hade jag redan i fickan. Varför jag tog dem med mig? Tja, min första tanke var att bara sätta mig i bilen och starta och ingenting mer. Fantisera att jag körde den, absolut inte köra en millimeter. Men ju mer jag tänker på det, vad skulle ett par vändor den stora tomma parkering göra för skador. Ingenting att krocka emot, ingenting att behöva väja för, bara känslan av att kontrollera en bil.
Jag tummar på bilnycklarna i fickan och tänker att mina föräldrar är i möte åtminstone en timme till, längst upp i konferenslokalerna på hotellets baksidan. De kan inte se vad som händer på parkeringen. Ingen annan kan heller. Jocke är säkert i verkstan på andra sidan hotellet. Fritt fram. Åtminstone att kliva in i bilen.
Jag sätter nyckeln i låset och vrider om, öppnar dörren och glider in. Jag känner tyget under mina bara ben och den där doften av ny bil. Jag vevar ner bilrutan och lägger ut armbågen så där som jag sett Jocke göra när han åker hem. Åke säger alltid ”bägge händerna på ratten”, men jag har aldrig sett Jocke ha det. Han viftar alltid glatt med vänsterhanden och vet inte hur han får in andra växeln när han kör ut, men det får han, medan bilen pruttar ut svart rök med ett öronbedövande oväsen.
Nyckeln hamnar i låset. Jag förstår inte hur, kanske en reflex, för varför sätter man sig i en bil och inte sätter nyckeln i låset. Man sätter också på sig bilbältet, ”alltid” säger Åke, så jag tar ner det från haken vid min vänstra axel och för spännet ner till låset vid min högra höft. Sådär, nu är det bara att vrida om nyckeln. Ja, efter att jag tryckt ner växelpedalen och lagt in ettan med växelspaken som sitter på ratten. Jag vet vart allting sitter och vet vad jag ska göra. Så varför inte en liten runda? Bara tio minuter.
Jag har rutinerna för att starta en bil så inpräntat, får skylla på Åke, att motorn går ingång och spinner som en katt. Ny bil, mjuka ljud, behagligt. Det här ska du klara, Pia. Sådär, nu lägger jag in backen, lägger vänstra handen på ratten och vänder mig om för att titta bakåt och se att ingen är där. Ingen är förstås där, jag är mer ensam än en gubbe på en öde ö. Jag måste svänga bilens bakparti till vänster för att väja för traktorn som står en bit bort, det förstår jag, så jag vrider på ratten så bilen svänger samtidigt som jag sakta hanterar växelpedal och gas. Det jag inte räknar med är att ”Äpplets” gaspedal är känsligare än Åkes bil och jag är inte beredd på att bilen reagerar så snabbt. Jag hinner inte med och då jag redan vridit på ratten svänger bilen fortare än beräknat och snart är det för sent. Ett ettrigt skrapande hörs utanför bilen. Nej! Vad är det? Jag gasar lite till utan att jag vill, foten liksom bara trycker, och skrapandet blir ljudligare, det riktigt skär in i öronen och pang! Bilen kommer inte längre. Höger sida av frampartiet har fastnat i stängslet. Jag hade glömt bort stängslet! Klart jag visste att det fanns där till höger om bilen men jag tänkte inte på det när jag svängde ratten.
I panik släpper jag allt jag har för händer och fötter. Bilen hoppar till när motorn abrupt stängs av och trycks ännu hårdare in mot stängslet. Skräckslagen befarar jag det värsta och försöker ta mig ur bilen men glömmer att jag har bilbältet fastspänt. Löjligt fumlande, som om jag inte vill gå ut ur bilen, kommer jag till slut loss och kravlar mig ut.
Stunden det tar för mig att gå runt bilen känns som en evighet och jag ser eländet. En pigg som står ut från stålstängslet, precis i höjd med bildörren, har repat upp hela högra sidan av bilen. Det är som om någon tagit en kniv och skurit en skåra i ett äpple. En vit rand i det illgröna. Nej, NEJ!
Jag ser mig skärrat om. Har någon sett mig? Klart ingen har, men kanske någon har sett mig fast jag trott jag varit ensam, från något fönster i hotellbyggnaden. Någon som kommit vilse från stugbyn, alltid finns nån ägare där på sommaren. Men jag hör ingenting. Jag är verkligen ensam, totalt ensam om den här förskräckelsen. Vad har jag gjort? Varför skulle jag starta bilen? Är jag inte klok? Jag har ju inte körkort och kan inte köra utan en vuxen vid min sida! Vart tog kloka Pia vägen? Idiot, IDIOT!
Vad som sedan följer är min första erfarenhet av en inre dialog med mitt samvete. Vänta, jag ska erkänna, min andra erfarenhet, men då var jag liten och det handlade om minuter framför min pappas skarpa blick, när jag hade tagit mynt ur enarmade banditen. Tagen på bar gärning, jag hade inget val. Nu står jag där ensam med min inre dialog och letar ursäkter, vita lögner:
”Ingen har sett mig. Någon annan kan ha tagit bilen. Stängslet kan ha blåst över bilen. Någon har gått med en pinne och dragit över bilen. JAG kan av misstag ha gått med en pinne och dragit över bilen.” Jag tittar på stängslet och ser bitar av den illgröna lacken sitta fast i piggen. Instinktivt börjar jag dra bort bitarna, men de sitter fast och den goda sidan i mitt inre tar över. ”Ta inte bort bevis för din dumhet, du har blivit uppfostrad att stå för vad du gjort, alltid berätta sanningen, gå själv och berätta istället för att de (mina föräldrar) ska upptäcka. Erkänn!”
Hur länge jag står där i våndan? En evighet. Hur svårt är det inte att erkänna att man inte alls behärskar något man trodde man behärskade och hur liten man fortfarande är när man känner sig så stor och vuxen.
Med tunga steg går jag till hotellingången och skjuter upp den tunga trädörren…