När jag började högstadiet kände jag att jag också kunde skriva. Det kanske låter som en självklarhet men var inte det. Trotts mina försök att närma mig författandet så lyckades jag inte mer än skriva tafatt på papper. Tänk att jag inte ens hade dator då! Hur klarade man sig?
Så tillbaka till ämnet; visst jag kunde skriva men kunde jag skriva bra? Jag läste mycket och tänkte att jag ville skriva som de som skrev långa fantasyböcker men visste inte hur. Jag själv skrev om en berättelse där en pojke faller ner i ett hål och förvandlas till en fågel. Men jag kom inte längre än så. Och alla andra ämnen i skolan krävde min uppmärksamhet. Jag hade aldrig tid för att skriva det jag verkligen ville skriva. En berättelse. Men egentligen inte den berättelse jag höll på att skriva på just då.
För den var för tillgjord. Och jag ville skriva något annat. Men jag visste inte vad. Jag var ju så ny på det här! Och hade aldrig gjort något liknande tidigare.
Vad man förväntades göra där jag bodde var lantbrukssysslor. Och det kanske andra ville hålla på med men inte jag. När jag tänker efter, så här efteråt, så borde jag ha tagit tillvara på de tillfällen jag fick hjälpa till med lantbrukssysslor. De var egentligen guld värda. Och även om jag inte insåg det då så skulle de vara till stor hjälp i livet i övrigt. När det inte var lika självklart vad det var man skulle göra för att överleva.
För en lantbrukare håller till största delen på med överlevnad. Det är att mata djuren, mocka skiten och se till så att de har mat till vintern. Jag hade aldrig varit med om något liknande tidigare. Och ändå var det som den självklaraste saken i världen att hjälpa till med. För när jag hade slutat för dagen så kunde jag mjölka getterna. Och det kunde jag inte göra i en storstad. Men det är lätt att jag låter fördomsfull. Det är inte meningen i så fall. Kanske växte mitt behov av att skriva mer när jag var ute och gjorde lantbrukssysslor? Det var i alla fall vad jag trodde. Trotts att jag hade börjat gå ut i skogen. Och börjat längta efter en utbildning där man kunde vara ute. Vilket man kunde vara på naturguidesutbildningen. Men det var något år kvar tills dess. Tills dess att jag skulle få byta riktning på mitt liv helt och hållet. Och känna att jag fick göra något jag verkligen tyckte om. Nämligen att sova ute och göra allt vad det innebär att vara ute.