– Jag fattar inte vad som hänt. Vem är du? Morgan tittar upp från Okej-tidningen, det där med Joey Tempest på omslaget. Jag ryser. På askfatet ovanpå stereon pyr en cigarill, som en sorts rökelse. Från det halvöppna fönstret hörs ljudet av regnet utanför. På stereon spelar Scorpions Still lovin you för tionde gången i kväll.
– Jag vet, det känns som jag aldrig kan gå tillbaka till skolan igen. Jag känner hur jag rodnar vid tanken på att jag har sparkat skolans största kille i skrevet. Han borde inte ha försökt klämma på mina bröst. Tanken far genom huvudet, igen. Det är inte mitt fel, det är hans.
– Jag tycker att du ska prata med skolsköterskan. Morgans röst drar mig tillbaka till hennes lätt rökiga rum. Varje gång hon och jag sätter oss i hennes rum och spelar musik så tänder hon en cigarill. Den påminner om hennes morbror, säger hon.
– Hon borde kunna prata med rektorn och förklara. Jag nickar, men känner inom mig att jag inte tror på det hon säger. Han kommer bara att säga något om att jag inte får slåss och att jag ska försöka bete mig som tjejer ska, i stället för att hamna i trubbel jämt.
– Det är inte mitt fel, muttrar jag. Morgan nickar instämmande.
– Här, ta en Refresher. Morgan sträcker fram påsen med godis. Jag skakar på huvudet, och höjer mitt glas med vatten och citronsaft.
– Jag måste gå ner mer, fråga skolsköterskan. Hon hävdar att det inte räcker med att jag är på kurvan, jag måste ligga under så jag inte blir fet när jag får barn. Jag känner hur det drar i vänster mungipa, och innan jag hinner säga något mer så skrattar Morgan högt och skålar med sitt cola-glas mot mig.
– Skål för alla ungar vi aldrig tänker trycka ut! Hon ler brett, innan hon sveper glaset. Ibland tror jag att jag vill leva resten av mitt liv med henne, bara se henne svepa cola-glas, sminka sig och leta fram kläder till nästa fototillfälle.
-Han borde hållit sina händer i styr. Mina bröst är mina, inte för honom att klämma på bara för att han känner för det. Det är inte mitt fel. Jag känner hur ilskan kokar i mig, jag kommer snart att antingen börja gråta eller vräka i mig godis.
– Låt honom inte komma åt dig! Du reagerade med att försvara dig, det värsta som kan hända…. Morgan tystnade en lite för lång stund, …är att alla tror att du är lesbisk. Hon fnittrar och skålar med colaglaset igen. Jag nickar stumt och sveper vattenglaset, sträcker så fram det mot henne med huvudet på sned.
– Ska du inte trycka bebisar?? Ska du inte? Morgan drar liksom på orden lite igen innan hon häller upp hela glaset fullt med cola. Jag sätter glaset till munnen och dricker njutningsfullt den bruna söta drycken. Det mest förbjudna i hela världen, känns det som. Och just nu känns det inte så illa att kanske vara lite lesbisk, så där lagom så jag slipper göra bebisar, och jag får hångla med någon söt tjej. Morgan sätter sig upp med ett ryck.
-Ska vi gå ner till byn och ta bussen? Jag kan ringa syrran och fråga om vi kan sova hos henne i natt.
– Vad säger din mamma? Du lovade ju att ta hand om katten den här helgen?
– Han klarar sig, han käkar ju orm för sjutton! Och jag vill träffa någon. Hon tittar ner i knät och rodnar.
– Vet jag vem det är? Är det en söt kille med lika röda kinder som du? En kille som gillar Kraftwerk?
Morgan skrattar högt, reser sig från sängen och går mot köket.
-Nu ringer jag syrran och frågar. Packa ihop dina grejor så skyndar vi oss, om vi får komma.
– Annars åker vi ändå, viskar jag för mig själv. Jag känner Morgan bättre än någon annan, och hon känner mig utan och innan. Om jag ändå kunde hitta en kille som henne, eller en tjej, kanske. Jag biter mig i läppen. Hur gör man för att hitta en tjej? Jag packar ner mitt smink och blocket i ryggsäcken. Den där ljusblåa och jättefula från Puls som pappa gav mig i present när jag ville ha en Salomonrygga. Den är fullklottrad nu, och det sitter några knappar från Dirty Dicks på den lilla fickan. Där finns Twisted sister, The Cure, The Alarm och den lilla knappen med texten “Jag är bara en seriefigur”. Pappa ser alltid ledsen ut när han ser den, han vet att den var fel. Den är inte som alla andras. Jag har bestämt mig, jag är inte, och kommer aldrig att bli som alla andra. Nu känns det spännande att åka till stan för att se om Morgan kan hitta Tomas och kanske få följa med upp och lyssna på tråkig syntmusik i timmar. Morgans röst hörs från köket, inga ord, bara ljud, och sedan hänger hon upp luren med ett högt klick.
– Skynda dig! Om vi kommer med nästa buss så hämtar hon våra grejor på hållplatsen. Och vi får en flaska vin, om vi lovar att inte berätta att det var hon som gav oss. Jag slänger upp väskan på axeln, stänger fönstret och släcker cigarillen.
– Någon dag kommer du att bränna ner huset Morgan!
– Men inte idag, för du tar hand om mig. Det märks att du är storasyster och jag är lillasyster
– Fast du är äldst, så du måste ta ansvar. Vi gapskrattar medan vi knyter skorna, samma skämt varje gång, det är det som gör att vi är vänner, ja, som systrar till och med. Vi har lovat varandra, genom att blanda blod över en stengärdsgård, att aldrig överge eller svika. Hon är den systern jag aldrig fick.
På väg ner till byn nynnar jag på Boys don´t cry, och i höjd med kyrkan börjar jag fulsjunga, bara för att inte börja gråta. Det är så orättvist att killar inte ska få gråta, och han är rätt gullig, han som sjunger.
– Vad gör du? Morgan hojar bakom mig. Stanna och snyt dig! Bussen kommer om fem minuter, så vi hinner. Jag vänder mig om och gråter högt:
– Visst får killar gråta? Jag hulkar och sätter i halsen. Morgan stirrar på mig med fasa.
-Har du kommit ihåg att ta dina p-piller? Du låter som du ska ha mens när som helst. Jag tar en pappersservett från den lilla fickan på ryggan, snyter mig och skrattar samtidigt.
– Du ser inte bättre ut när du blåser snor. Morgan ler samtidigt som hon tar fram en fickspegel ur bröstfickan på jeansjackan. Jag ser med fasa hur en grön snorsträng hänger ur ena näsborren. Den torkar jag snabbt bort med det som är kvar på servetten och så slänger jag den i papperskorgen.
– Tack, du kunde lika gärna låtit busschauffören säga något. Morgan skakar på huvudet.
– När vi kliver på så går vi längst bak så du kan hjälpa mig att byta kläder och fixa sminket innan vi är framme. Jag nickar.
– Vi gör som vi brukar. Jag håller jackan och står i vägen så löser det sig. Morgan nickar tillbaka och håller hårdare i den mjuka påsen. I den finns hennes snyggaste kläder, de som hennes mamma inte vet om att hon har, den korta svarta klänningen från Hennes med axelvaddar och det breda bältet. Höfthållaren med strumpor som nästan ser ut som Madonnas och de svarta pumpsen från Don och Donna gör att Morgan ser flera år äldre ut, minst tjugo. Jag tittar ner på mina tajta lappade jeans. Jag kan inte se lika gammal ut i kväll, det går inte. Under min jeansjacka sticker den vita långa skjortan fram och de vita basketkängorna lyser. När bussen kör fram kliver vi på och skyndar oss längst bak, som vanligt. Medan Morgan fixar till kläderna börjar jag sjunga igen, den här gången är det Ut i natten som bubblar ur mig, och så övermannas jag av känslor igen.
– Fan, jag kan inte låta bli och lipa. Jag skakar på huvudet och skäms.
– Kolla din pillerkarta, väser Morgan medan hon knäpper fast den sista strumpan. Sedan kliver hon i pumpsen och vänder sig hastigt om. Håret virvlar i lockar runt hennes huvud, leendet gör hennes ögon varma och den gröna färgen djupnar.
– Nu är jag nästan klar, fattas bara lite mascara och röda läppar. Jag nickar stumt innan jag räcker fram hennes broderade jeansjacka. Hon är sötare än någonsin, och i kväll ska jag sitta i ett kök och gråta, för det gör ont att vara femton och kanske lite lesbisk.