Lisebergsresan
Tåget 18.15 mot Helsingborg avgår från perrong tre. Utropet hördes i högtalarna. Nettan och jag satt redan på plats i tåget. Vi hade hittat en tom kupé alldeles för oss själva, hade köpt godis på stationen och nu skulle vi åka hem till Båstad. Hela dagen hade vi varit på Liseberg, till föräldrarna hade vi sagt att vi skulle åka till Halmstad och shoppa. Åka till Göteborg själva hade de aldrig gått med på. Frågar de var vi varit så länge kunde vi alltid säga att vi varit hos en kompis i Hasslöv eller nå´t.
Vi hade börjat prata om Lisebergsresan redan innan sommarlovet. I skolan hade Björn pratat om Loopen, en häftig berg- och dalbana där man åker ett helt varv runt. Nettan och jag bara gapade. Var det verkligen sant! Åka upp och ner! Vi kunde knappt tro det men sen hörde vi att fler hade åkt den. Det bara måste vi prova!
En dag i mitten av Juli stack vi. Vi ställde mopederna utanför stationshuset, skulle ta tåget från Båstad tidigt på morgonen. Inne i väntrummet fanns det lite folk. Framför biljettluckan stod några killar med solglasögon, stora kavajer och stentvättade jeans. En punktjej med svart tuperat hår satt i fönstret. Hon var hårt sminkad och hade svart läppstift. På en bänk längre bort satt ett äldre par. Mannen höll i en cigarett och blåste röken mot taket.
När killarna var färdiga vid biljettluckan så gick vi dit och köpte våra biljetter.
Utanför glittrade daggen i gräset och det var småkallt i vinden, vi frös om benen när vi stod i våra korta kjolar på perrongen. En raspig röst ropade ut att tåget från Helsingborg ankommer strax på perrong två. På håll såg man tåget komma, äntligen!
Ett högt trappsteg först och sen två lägre så var vi inne i tåget. Vi gick först igenom en vagn som var full med folk. Jag sköt upp en dörr på väg till nästa vagn just som tåget startade och det krängde till just när vi stod i mellanrummet mellan vagnarna där man i gliporna kunde se hur rälsen for förbi under tåget. I nästa kupé fanns lediga platser och vi sjönk ner i några mjuka säten. Nettan plockade fram sin freestyle och vi delade på hörlurarna.
– Hör här vad jag spelade in häromdan!
Nettan startar apparaten och musiken dunkar i våra öron, vi diggar i takt.
Vi går i första ring och jag fattar ingenting
Jag borde lyssna bättre men vad ska jag ta mig till
när det ända som jag tänker på är din mjuka kropp
som kan bli min
Jag vill, åh vill ha dig i mörkret hos mig
Tiden den stannar när vi rör vid varandra
Åh, jag lättar, jag flyger, jag svävar fram låt det aldrig ta slut.
Plötsligt står konduktören framför oss. Vi var så inne i musiken att vi varken hörde eller såg honom komma. Vi blir alldeles fnissiga och fumliga när vi ska plocka fram våra biljetter. Konduktören skjuter
tillbaka skärmmössan i nacken och tittar lite fundersamt på oss. Guldknapparna i hans uniformsjacka glänser i solen och med van hand klipper han våra biljetter.
Värmen från solen som lyser in genom fönstret och dunkandet från tåget gör oss trötta och dåsiga och vi somnar bägge två.
Vi vaknar inte förrän vi är inne på stationen i Göteborg och efter en snabb promenad var vi på Liseberg. Vi spanade genast efter Loopen. Lukten av popcorn låg över området och lite längre fram låg en liten bod där man sålde både popcorn och sockervadd. I träden som stod längs vår väg blåste en jum vind och solen sken från en molnfri himmel. Folk kom och gick i en strid ström. En bit bort till vänster låg Loopen.
– Wow!! utropade vi på samma gång.
Framme vid biljettkiosken fanns en ringlande kö av folk. Loopen reste sig mot himmlen. Jag fick nästan en känsla av att jag skulle åka med en rymdraket till månen. Det var en helt överjordisk känsla!
– För helvete!! Nettan vände sig om med en arg blick mot en kille som tryckte på bakifrån.
I den lilla luckan köpte vi våra biljetter. Skulle vi komma med? Längre fram stod en gubbe och höll i en kedja. När skulle han spärra vägen med den? Vi gick framåt med pyttesteg, folk trängde på bakifrån, det var fler som ville komma med på den här turen.
Gubben släppte förbi oss och vi rusade fram mot vagnarna. Vi satte oss och drog skyddsstången mot oss. Vi hade hamnat ungefär mitt i tåget. Vagnarna fylldes och en gubbe gick från vagn till vagn och kände på skyddsstången. Nu, snart skulle vi åka. Vi tittade på varandra och skrattet bubblade i oss av spänning.
Allt gick så fort, spänningen i kroppen när vi sakta åkte uppför en brant och förväntan över vad som skulle hända härnäst. Känslan när vi for nerför och sen runt, själva upp- och ner turen gick så snabbt att man knappt hann med även om man hade haft ögonen öppna. Jag blundade hårt och höll mig krampaktigt fast i stången framför mig och skrek rakt ut! Skulle jag dö nu?
Efteråt var benen som gelé och jag vacklade ur vagnen. Nettan såg lyckligt på mig.
– Fan, va häftigt!!
– Jag trodde att jag skulle dö! Tyckte du inte att det var läskigt?
– Jo, lite men mest häftigt.
Nettan puttade på min arm och sa:
– Vi måste åka den igen!!
– Men först ska vi åka Flumeride, bestämde jag.
När dagen var slut hade vi åkt Loopen sex gånger och mitt grep om stången hade lossnat lite för varje gång och jag vågade till och med hålla ögonen öppna. Det var nästan som att flyga.
Nu satt vi på tåget som skulle ta oss hem till Båstad igen. Tåget skulle gå vilken minut som helst när klampande steg och höga röster hördes i vagnen och strax efter sköt någon upp vår kupédörr. Ett gäng killar tittade in.
– Är det ledigt här? Sa en kille med ljust hår. Han hade en tydlig Halmstaddialekt. Killarna bakom honom såg glada ut och pratade i munnen på varandra. Jag uppfattade inte vad de sa men den ljushårige killen kände jag igen från någonstans. Medan jag fundrade på vem han var så hörde jag Nettans röst.
– Jo, här är ledigt!
Och jag nickade instämmande.
Killarna som var fem stycken trängde ihop sig på sätena bredvid oss och sköt igen dörren.
– Fan, vad nice vi har haft i Göteborg sa den ljushårige killen och sen tittade han på oss:
-Vad har ni gjort i Göteborg? Varit på Liseberg kanske?
– Ja, hela dan svarade vi samtidigt.
– Vill ni höra lite skön musik? Undrade en av killarna. Han hade en stor bergsprängare i knäet. Han väntade inte på vårt svar utan startade musiken. Det var Gyllene tiders “När vi två blir en”.
Då vaknade min hjärna till. Den ljushårige killen var ju Per Gessle!! Hur korkad får man vara egentligen? Att jag inte såg det direkt. Jag tittade på Nettan. Hon hade också insett samma sak som jag.
– Jag har skivan!! utropade Nettan med ett brett leende.
Hennes blick hade fastnat på den ljushårige killen och leendet ville liksom aldrig ta slut.
– Det är den bästa låt jag vet! Fortsätter hon med överdrivet hög röst och fortsätter:
– Jag tyckte den var bra direkt jag hörde den första gången.
Och sen började hon att rabbla upp alla Gyllene tider låtar hon kunde komma på och hur bra hon tyckte att de var allihop. Hon tittade på Per hela tiden. Hade sätet bredvid honom varit tomt så hade hon flyttat dit med en gång. Jag sjöng med i texten, jag kunde den utantill. Vad det något jag kunde så var det att sjunga och kunna låtar utantill, det kunde inte Nettan. Hon hade ingen sångröst alls och knappt något minne heller. Nettan fortsatte att smickra Per allt hon kunde. Jag hörde knappt vad hon sa men Per svarade artigt på hennes svammel. Hon var faktiskt rätt pinsam som hon höll på att smöra för honom. Sen kommer hon väl att tjata ihjäl mig med hur snygg Per är och allt möjligt sånt, tänkte jag.
I Halmstad gick killarna av. Precis innan hade vi fått autograferna som de skrivit på våra godispåsar.
– Fattar du att vi precis har pratat med Per Gessle!! Nettan hade något drömskt i blicken.
– Fan, vad snygg han é! Såg du hur han tittade på mig?
Jag skulle just säga något när hon fortsatte:
– Men jag kunde inte fråga efter hans telefonnummer – fan också!!
– Tror du att jag hade fått det?
Jag hann inte säga något den här gången heller innan hon säger:
– Fan också!!