Redan på farsans röst hörde jag att något särskilt hade hänt. Min första tanke var att Lasse råkat ut för något. Det gjorde han ofta, och den här kvällen hade han efter ihärdigt tjatande för första gången fått låna farsans bil, sedan han fått lappen för ett par veckor sedan. Till våra föräldrar hade han sagt att han och Nils-Åke skulle ta en runda till ishallen och kolla på hockey, men jag visste att han skulle ut och svärma med Britt-Marie. Jag visste också att han stoppat ett paket kondomer i fickan, och när han hajade att jag sett det, hade han bara flinat och sagt något om att Anders gärna fick låna av honom. Men Anders och jag hade inte gått hela vägen än; jag var ju bara 15 och han 17.
Nu var det inte Lasse det gällde. När jag kom ner i gillesstugan satt morsan och farsan framför teven med något chockartat i blicken. Minst lika chockad såg nyhetsuppläsaren Lars-Eric Örtegren ut när han meddelade att på grund av attentatet i Dallas var kvällens alla ordinarie teveprogram inställda.
– Attentatet? Vaddå för attentat?
– Kennedy, sa morsan.
– Sch, sa farsan.
Jag sjönk ner bredvid morsan i soffan. Hällde upp det sista i TV-kannan i morsans mugg, som inte tycktes märka att jag lånade den. Bilder flimrade förbi, en stor bil som kör genom en entusiastisk folkmassa med en vinkande Kennedy. Plötsligt faller han samman och allt blir en enda röra. Så kom Örtegren tillbaka och meddelade att president John F Kennedy just avlidit. Min första tanke var att det säkert var en rysk agent, någon slags sovjetisk motsvarighet till 007, som Maggan och jag sett på bio för ett par veckor sedan. Men det verkade som det var en amerikansk marinkårssoldat som stått för det dödande skottet, vilket kändes helt overkligt.
Hur kunde en amerikan skjuta sin egen president? Var Kennedy inte lika populär i sitt eget land som i resten av världen? Eller åtminstone i Europa, som var ungefär resten av världen. Handlingskraftig, klok och snygg och med en fru som dikterade modet både vad gällde kläder och frisyr. Kanske inte för oss tonåringar, men man såg ju hennes foto på alla veckotidningsomslag och modemagasin.
Nästa dag hade vi samhällskunskap efter tiorasten, men något läxförhör om demokratins grundpelare blev det inte. Vår gråhårige, lite knarrige maje tog istället upp mordet i Dallas som utgångspunkt för en diskussion om presidentmakten i USA och de maktdelningsprinciper som den amerikanska konstitutionen byggde på, och som inspirerat flera västerländska demokratier. Så mycket diskussion blev det förstås inte; det var han som nu passade på att lägga ut texten kring sitt favoritämne. Vi satt nog mest och väntade på att denna och nästa lektion skulle ta slut så vi fick gå hem och planera lördagskvällens nöjen.
Vid tvåtiden ringde Maggan och undrade om jag skulle hänga med på skoldansen på praktiska real, men jag hade inte lust och jag hoppades dessutom att Anders skulle höra av sig och vilja träffas.
– Så himla tråkig du har blivit sen du blev ihop med Anders. Aldrig vill du följa med på något kul.
Jag fick påminna henne om att vi faktiskt varit på IOGT:s dans förrförra lördagen och på bio ett par gånger den senaste månaden. Hon mumlade något om att det minsann inte var som förr, och sa att hon skulle i så fall gå dit med Carina.
– Men kom sen inte och säg att jag svikit dig!
Maggan och jag hade varit bästisar sedan vi gick i kindergarten. Då bodde vi bara två kvarter från varandra, och i skolan hamnade vi i samma klass. När det i sexan var dags att välja väg var läroverket självklart för mig; siktet var inställt först på realexamen och sedan studenten. Kanske påverkad av mig sökte även Maggan till realskolan. Med ett nödrop kom hon in, och åter blev vi klasskamrater.
För två år sedan skilde sig hennes föräldrar under mycket ståhej. Huset måste säljas och Maggan och hennes morsa flyttade till en hyreslägenhet på Väster. Hennes morsa var tvungen att börja arbeta och fick ett kvällsjobb som städerska, vilket innebar att Maggan huserade ensam flera kvällar i veckan. Det var under en sådan kväll som jag blev full första gången och spydde på toaletten.
En stund innan Tio i topp ringde Anders och undrade om vi skulle ses. Jag föreslog att han skulle komma hem till mig så kunde vi lyssna tillsammans.
– Men vet du inte att det är inställt?
– Nej, varför det?
– Det är för det här med Kennedy.
– Men du kan väl komma ändå? Så kan vi dricka te och spisa plattor.
– Okej! Jag kommer. Jag tar med Beatles senaste.
När Anders och jag träffades på skoldansen för nästan ett och halvt år sedan var jag bara 14 år. Han gick då i första ring och jag andra året i realskolan. Jag blev störtkär, för första gången på riktigt. Ja, vi var väl båda så där naivt förälskade, och trodde att det skulle vara vi resten av livet.
Anders och jag var båda politiskt intresserade och tänkte mycket på att vi levde i skuggan av kalla kriget. Förra hösten när det var Cuba-krisen blev allt det där så verkligt, och det var då vi fattade hur farligt det var att bo och leva så nära Sovjet. Det var också då vi började fantisera om att när vi var färdiga med våra utbildningar och hade gift oss, så skulle vi flytta till USA. Det som drog där var just Kennedy som kändes som en garant, som representanten för det goda och som man kunde lita på. Vi tittade på kartor, kollade hur årstider och väder var på olika ställen för att hitta rätt stat att bo i. Jag ville helst bo vid havet, så till slut fastnade vi för Wilmington i North Carolina. När vi förra hösten hörde Martin Luther King med sitt I have a dream, tog vi det till oss, inte bara så som han menade, utan också på vårt eget sätt. Vi gjorde om den till We have a dream.
Vid sexsnåret knackade morsan på dörren till mitt rum och frågade om Anders ville stanna och äta med oss. Morsan var ganska förtjust i Anders, tyckte det var bra att jag hade stadigt och inte var ute och rände med än den ene och den andre. Eftersom det var lördag tänkte hon laga en aptitlängd. Det var en försvenskad, pizzaliknande rätt, pajdeg med anjovis, lök, ost och hackat ägg, inte alls så dum. Hon hade nyligen hittat receptet i en veckotidning, och efter premiären döpte farsan om den till lördagslängd. Anders tackade ja till inbjudan, och det var första gången som han och jag satt som ett par och åt tillsammans med mina föräldrar. Han hade ju stannat på te och mackor många gånger, men då hade jag tagit upp det på mitt rum. När vi satt där vid bordet, vi fyra, kändes det väldigt vuxet. Ännu mer vuxet blev det när farsan tog fram en flaska vin och bjöd inte bara Anders utan också mig. Det var första gången jag fick dricka vin där hemma, bara ett glas, men ändå.
Efter maten ägnade morsan och farsan kvällen åt tevetittande, vilket var en ändlös orgie i Kennedymordet. Alla slags experter fick komma till tals och filmsekvensen med mordet rullades gång på gång. Anders och jag tyckte att måltiden räckte som gemensam vuxenmanifestation och försvann upp på mitt rum för att ägna oss åt mera privata vuxenaktiviteter. När vi stängt dörren om oss kramades och kysstes vi, först stående på golvet, sen la vi oss i min säng. Där hade vi legat och hånglat många gånger tidigare. Hans händer hade varit innaför behån och jag hade känt på hans styvhet, men bara utanpå byxorna. Kanske var det vinet som gjorde att jag vågade ta av mig både tröjan och behån. Kanske fungerade det som en invit för honom att fumla sig innanför mina jeans. Och när han tog min hand och förde den ner i sitt skrev (när tog han av sig jeansen?) hade jag inga invändningar. Jag tänkte nog inte så mycket, bara kände och visste att jag ville det som han också ville.
– Får det lov att vara lite mer aptitlängd? viskade han.
– Ja, tack, fnissade jag.
Sex år senare gifte vi oss. Någon flytt till Wilmington blev det aldrig. Men tack vare mordet på Kennedy vet jag precis vilken dag jag förlorade oskulden.