Knape hade tagit OS-guld, men de flesta killar hade knappt hört talas om simhopp. Men rösten i tv:n lyckades få oss att tro att det var viktigt när den där tjejen i ljusgrön baddräkt hoppade ner i vattnet. ”Bara sjutton år” sa han. Något om en ”prick”. Kronprinsen hade också något hoppfullt för sig nere i München. Något om en värdinna i blått och vitt. Något om ett ”klick”.
Fick schlagersingeln ”Aprèz Toi” med Vicky Leandros i present på födelsedagen. Inte Alice Cooper direkt, men fick också en kamera i stället för den gamla Kodak Instamatic jag hade. En Olympus Trip 35 som tjänade troget ända till jag fyllde 21.
Ja, det var då ingen hade en mobiltelefon eller en egen dator, men film i kamerorna. På livekonserter, som man faktiskt såg i stället för efteråt inspelad på telefonen, höll man upp brinnande tändare och applåderade med båda händerna. Fast inte samtidigt. Ingen hade sett en elbil och internet fanns inte. Vi var analoga, fast det visste vi inte.
Höstterminen i nian inleddes och rullade på. Femton olika ämnen, vilket var mer än tillräckligt för en normalbegåvad femtonåring. En del ämnen var uppdelade i ”Allmän” och ”Särskild”. ”Allmän” var enklare och ”Särskild” var avsedd för de som trodde att de var lite bättre. Statistiken sa att tjejer är bättre på språk borde ”Allmän franska” vara fylld med killar och ”Särskild franska” vara fylld med tjejer. Men så var det inte. ”Särskild franska” hade bara killar. Hörde möjligen till att läraren i ”Särskild franska” var en särskilt snygg tjej. I ”Allmän franska” gick det bara tjejer. En total anomali, fast vi killar var nöjda.
”Fritt valt arbete” hade man också. Det som senare döptes till ”Elevens val”. Spelade basket i den lilla gymnastiksalen som låg i ett eget hus på gården. Gymnastikläraren var en disciplinälskande karl som enligt egen utsago inte ens sa ”du” till sin pappa. Vi kallade honom ”Lill-Hitler” bakom hans rygg.
Ett av tjejradarparen i klassen kom förbi hemma hos mig en kväll med varsin hund som gisslan. En standardbrun Airedaleterrier och en helsvart Grand Danois. Undrar fortfarande vem av dem som egentligen var intresserad av mig. Ja, inte hundarna då. Vår schäfer var inte förtjust i besöket. Ja, av hundarna då. Själv var jag rätt förtjust i bägge radartjejerna. Visste ju inget om tjejer, så det var helt rimligt.
När december trillade in var det dags för ett besök i yrkesvärlden. Praktisk yrkesorientering (PRYO som det hette då) på stadsbiblioteket i två veckor. Blev nog, enligt egen hypotes, tilldelad platsen för skolan trodde jag kunde hålla relativt tyst och stava hjälpligt. Såg framför mig tråkiga tanter och gaggiga gubbar.
För en femtonåring var alla över trettio endera tanter eller gubbar. Men cyklade första dagen genom stan bort till biblioteket, ställde cykeln utanför och gick in. Min fuskpäls från förra året hängde med även denna vinter och likaså den rödvitsvarta luvan som tillhörde bandyklubben. Man hade den röda sidan utåt när laget vann och den svarta utåt när laget förlorade. Sorg liksom.
Där inne vid sidan av receptionsdisken vid eget bord satt biblioteksföreståndaren. Han var en vithårig man. Definitivt en gubbe. Han tog mig på en rundtur, som om jag aldrig varit på biblioteket förut, vilket jag hade. Lät honom hållas. Kändes som att det var viktigt för honom att berätta om registerkort, Hce och andra lustiga bokstavskombinationer och att allt alltid skulle vara i bokstavsordning. Hade det varit nu hade man nog trott att även han själv hade någon bokstavskombination. ”Du dricker väl kaffe?”
Frågan tog mig med överraskning. ”Jodå.” Tänkte att det nog var tur att mormor visat mig hur man dricker kaffe ”på fat”. Men kaffet visade sig bara vara förnamnet. Presenterades för resten av personalen. Fyra damer i blandade åldrar och mängd vita hår. Här var det inte bara kaffe som gällde. Bakelser och kakor också! Kanske även tårta. Anade att på två veckor skulle jag nog riskera att gå upp lika många hekto. Tur det var basketträning flera kvällar i veckan. Föreståndaren var lite kärv och det kändes som om han kände att han ägde stället. Påföljande dag, när jag sorterade inlämnade böcker, hörde jag en man fråga efter en viss bok. ”Nej, den har jag lånat ut”, replikerade han. Som om böckerna var hans.
1972 avspeglade sig även på biblioteket. Heinrich Böll hade precis fått Nobelpriset. Även Väinö Linna var nominerad, men fick inte priset. Bägge hade kölista på biblioteket som det var noga att man uppdaterade. Såg långt senare filmatiseringen av Bölls ”Katharina Blums förlorade heder” men den hade förstås inte skrivits ännu. ”Clownen” låg på kölistan. Linnas ”Okänd soldat” också.
På torsdagen stod jag i receptionsdisken och datumstämplade de böcker som skulle lånas ut så de som lånade böcker kunde veta när de skulle återlämnas. En prydlig dam kom in och klev bort till disken.
”Mitt barnbarn är sjuk och behöver något.” Damen viftade med vänsterhanden som om hon var en magiker och att något skulle uppstå där ur tomma intet.
”Vad tycker han om då?” Försökte får reda på lite mer. Damen hade inte bjudit på mycket.
”Han är väl som barn är mest.” Skulle inte få något gratis. Damen skulle inte servera några utläggningar om detta barns preferenser eller själ. Det var upp till mig att improvisera.
Plockade ihop lite blandat smågodis här och där i hyllorna:
”Röda Nejlikan” av Baronessan Orczy (Hade sett filmen med Leslie Howard).
”Djungelboken” av Kipling (Hade sett filmen med min mamma).
”Den svarta ön” av Hergé (Den hade jag själv lånat en gång).
Hade ingen aning om grabben skulle gilla böckerna, men damen blev nöjd. Jag hade klarat denna dags utmaning. Förutom kaffet, kakorna och bakelserna.
Dagarna gick och en dag skulle min PRYO ta slut. Vid femtiden fredagen 15 december. Sista dagen på biblioteket. Min limegröna Crescent skulle föra mig hem. Det hade börjat snöa ymnigt, men cykeln gjorde tjänst året om.
Längs min väg låg en femvägskorsning där Fredsgatan korsade Floragatan och där Trädgårdsgatan landade i samma punkt. Det hade talats länge om att den där korsningen var riskabel och borde göra om, men ingenting hade gjorts. Kommunalråden agerade ofta i egenintresse. Ett kommunalråd gillade löpning och då anlades elljusspår. Ett annat gillade cykling och då blev det cykelbanor.
Trampade vidare utan cykelbana mot korsningen. Mitt i december var det redan alldeles svart ute och bilarnas lyktor fladdrade i snöyran. Sikten var så där. Men jag hade ju lyset på och reflexer så borde vara OK. Skulle korsa korsningen och köra söderut. Såg ett par billyktor …
Flög i en snygg båge snett över motorhuven på bilen och rätt ner i trottoarkanten. Det snurrade till för ett ögonblick och chocken tog vid. Minns inte vem eller vilka som ledde mig in till akuten som kvällens mest uppenbara akutfall med ett sår i pannan och hela ansiktet i trasor. Fuskpälsen såg ut som om björnen precis hade blivit skjuten. Blod överallt. Såg alldeles äkta ut. Akuten låg turligt bara drygt 50 meter från korsningen. Insåg att jag nog skulle bli kvar över natten till lördagen.
På lördagsförmiddagen fick jag åka hem. Stannade hemma från skolan måndagen och tisdagen. På onsdagen hade jag tandläkartid för att se vad som kunde göras åt framtänderna. Satte mig med nysydd panna i väntrummet på Folktandvården. Efter en stund kom en klasskamrat in i väntrummet och blir stående blickstilla: ”Är inte du död?”
Mina klasskamrater trodde jag hade blivit överkörd av en lastbil. Det hade gjorts en hel hönsfarm av den lilla fjädern bara på ett par dagar. ”Nejdå. Blev bara påkörd av en svart Mercedes körd av en enögd förare som tittade på mig med fel öga.” Vi skrattade åt det och delade hemligheten att föraren var släkt med en av klasskamraterna.
Blev inropad till tandläkaren. Domen var given. Det skulle bli fusktänder framtill så småningom. Fast de tänkte avvakta ett tag för att se så att det inte blev några komplikationer. Fick bära bördan ett tag att aldrig le på fotografier. Men den alldeles äkta fuskpälsen bar jag aldrig mer.