När Lillemor var barn var hon en tönt. De andra hade sina bästisar och gäng men Lillemor var aldrig en del av det. Hon var inte mobbad, bara utanför, alltid för sig själv på rasterna runt skolgårdens kanter. Hon hade fel kläder, fel namn och hon lyssnade på dansband.
Kärleken till musiken kom hemifrån. Föräldrarna hade träffats på dans och radion spelade ständigt dansband i köket. Lillemor satt i timmar framför TV:n, spelade mammas VHS-band och beundrade Dollys och Kikkis hattar och kläder, naivt ovetande om musikens pinsamhet. Ögon som brunnar att drunkna i och läppar som rosor. Vilka genialt banala texter!
En gång när pappa varit på arbetsresa i Järvsö kom han hem med massa presenter. Muggar, kepsar och joggingbyxor, alla vita med rosa hjärtan där det stod Lill-Babs! Dagen efter kom Lillemor till skolan, klädd topp till tå i Lill-Babs-hjärtan. På rasten passerade hon två långhåriga pojkar vars jeansjackor var tapetserade med dödskallar och läskiga Kiss-loggor. Där fanns inga rosa hjärtan.
– Var haru köpt det där? På tönt-fabriken? ropade den ena och fick sin polare att vika sig av skratt.
Efter det bar Lillemor bara sina vanliga kläder från Ellos.
Mamma märkte så klart att Lillemor aldrig hade några kompisar på besök, och ibland bekymrade hon sig för detta. En kväll gick hon förbi dotterns rum och uppmanade henne att gå ut och hitta på något. Mamma ville inte såra Lillemor genom att nämna hennes ensamhet. Och Lillemor ville inte oroa mamma genom att avslöja den. Hon drog på sig sina nya cowboyboots och klapprade iväg mot fritidsgården.
Torsdag på fritidsgården innebar att ett band repade i musikrummet och några killar spelade biljard. Lillemor gick in i caféet och köpte en Loranga. Fritidsledaren höll just på att planera en länsturné. Det mesta var spikat: två band, en karaokemaskin och en modevisning sponsrad av JC. Det enda som återstod var fler mannekänger. När ledaren nu såg den helt ordinära 15-åringen tänkte hon: varför inte? Därför kom Lillemor hem senare den kvällen och berättade att hon skulle med fritidsgården på turné.
Det första stoppet var en by mitt ute i skogen: Mörsil. Redan innan soundcheck hade parkeringen invaderats av epor som tävlade i att varva högst. Inne i lokalen riggades utrustning av en Mörsil-kille med Yamaha Viking-keps.
– Äre ni som ske sjoong kar-å-ki? frågade han punk-tjejerna.
De reagerade med ett unisont gapskratt.
– Asså, det heter karaoke.
Yamaha-killen log åt att ha varit orsaken till de bubblande flickskratten som uppstod. Så vände han sig mot Lillemor.
-Du da, ske du sjoong?
Innan hon hann tänka hade ett ”ja” smitit ut ur munnen.
-De e je söm sköt om maskin, sa han. Va hejt du?
Hon svarade och han gjorde tummen upp.
-Fint du Lillan!
Han lufsade iväg med några kablar runt armen medan det gick upp för Lillemor att hon just anmält sig själv till att sjunga karaoke och blivit tilldelad sitt första smeknamn.
Modevisningen inledde kvällen och var över innan Lillemor ens hann bli nervös. Efteråt smet hon undan till omklädningsrummet för att läsa. Från scenen sjöngs det om att höja tempen till 800 grader, vilket fick igång publiken. Efter tre kapitel stack Yamaha-killen in huvudet.
-Nu äre dags!
Hon följde efter till scenkanten medan magen drog ihop sig. Men så ropades hennes nya smeknamn ut, följt av låttiteln I will always love you. Hon torkade handsvetten på kjolen och tvingade bootsen ut på scenen.
Det året hade ingen kunnat undgå Whitney Houstons megahit. Fast för Lillemor var det, och skulle alltid vara, Dollys låt. När hon sjöng blev det därför inte med sin egen sångröst, utan hon härmade Dollys. Det förvånade henne hur enkelt det var. Texten kunde hon utantill (hon behövde inte amatörmässigt titta på monitorn!) så hon blundade och lånade av idolen, märkte inte att publiken ledsnat redan vid introt, upptagna med att ragga eller hångla. Med slutna ögon tolkade Lillemor tystnaden som hänfördhet. Hon drogs med och kände hur kroppen började gunga. Armarna gestikulerade och hon slängde med håret (det var Dollys gester). Hon slogs av ironin i situationen: samtidigt som hon kopierade någon annan upplevde hon för första gången att hon kunde vara sig själv.
Hon började tänka på att få applåder, när hon tog ett steg bakåt och trampade på kjolen. Den drogs ner över baken. Fort drog hon upp den, men musiken fortsatte utan henne. Panikslagen kände hon hur ansiktet hettade. Hon tittade åt Yamaha-killen som nickade åt henne att fortsätta. Darrande sjöng hon klart sista refrängen vänd mot skärmen, i fasa för att visa sitt plågsamt röda ansikte.
Utanför var vinternatten bitande kall. Lillemor tog djupa andetag av en luft fylld av nederlag och försökte glömma att hon visat röven för halva Mörsil. Bakom henne klappade publiken takt till proffsig livemusik – ett perfekt band med en snygg frontman. Genom dörren hördes tonsäkra wailingar som fick Lillemor att vämjas. Hon lutade sig fram och spottade en loska som landade på kängan. Snabbt sparkade hon snö över den förargliga skon.
Knarrande steg hördes bredvid henne då Yamaha-killen dök upp.
– Hej, Lillan! Fan, sa snygge skor du ha!
Hon tittade ner på de snöiga skorna medan han petade ut en prilla, sköt iväg den över en snödriva och la in en ny under läppen.
– Du tych öm country, jär du int?
Hon såg upp och nickade tveksamt.
– Tych du öm N´Kenny Rogers? N´Gram Parsons?
Förvånat nickade hon igen. Det här var oväntat. Hon harklade sig.
– Alltså jag lyssnar nog mest på svensk country, typ Kikki Danielsson.
Yamaha-killen sken upp.
– A´Kikki! Hu e ju varst grym! Vårn egen Dolly Parton.
Lillemor kunde bara hålla med. Illamåendet lättade, och skammen som nyss tyngt henne låg nertrampad i snön.
– Dolly är bra. Och Emmy-Lou Harris så klart, men henne har jag inga skivor av.
Killen vände sig mot henne så ivrigt att han nästan tappade kepsen och höll upp ett finger i luften.
– Vent litt..
Han sprang ner mot EPA-bilarna och kom tillbaka med något i handen höjd i en segergest.
– Du kan få de. Je ha originale.
Lillemor tog emot kassettbandet. Någon hade petat ner Roses in the snow med blå bläckpenna.
– Tack!
Innan hon hann fundera på en kram gjorde han en åkarbrasa.
– Äh, huvva, je frys ballan ta me hen. Mae råkes därinne.
Yamaha-kepsen lyftes till hälsning och han försvann in. Hon såg förundrat efter honom.
När bussen senare rullade E14 hemåt och Lillemor nästan höll på somna, damp plötsligt kör-tjejen från huvudakten ner på sätet bredvid.
– Du Lillan, nästa helg när vi ska till Brunflo kan jag inte följa med. Asså, jag ska till Stockholm dårå.
– Okej? sa Lillemor.
– Så bandet behöver en körsångerska dårå. Å vår basist sa att du lät ok.
Lillemor hann inte ens öppna munnen innan tjejen var på väg bakåt i bussen.
– Vi repar på gårn på tisdag. Kom förbi då!
Det var alldeles för sent för att tänka vettiga tankar, och framför allt för att oroa sig för ett läskigt rep på tisdag. I freestylen satt ett kassettband. Utanför bussens mörka fönster syntes ingenting men hon visste att där var miltals av snötäckt skog. I lurarna hörde hon Emmy-Lous röst The day is almost gone, Still darkness falls around us, And we must journey on..
Lillemor tänker sällan på barndomen längre. Det är fullt upp med vecko-menyer, skjutsningar och allt som ska fixas i stugan. Dessutom var hon ju en sån tönt. Men en dag när hon inne på ica försöker hitta glutenfritt korvbröd krockar en annan kundvagn med hennes och hon hör en kvinna bredvid sig utbrista:
– Lillan! Det var längesen!
Kvinnan småpratar på utan att Lillemor kan placera henne. Så tar hon ett steg närmre och sänker rösten.
– Du, jag har tänkt på dig ibland. Jag tyckte du var så cool för du brydde dig inte om ifall ingen annan gillade dansband och sånt. Vi andra var ju som copycats men du körde ditt eget race. Ja, jag har nog alltid beundrat dig för det.
Sen tar kvinnan tag i kundvagnen igen och går vidare. Lillemor står kvar med ett paket korvbröd i handen och en märklig känsla av att just ha kolliderat med en annan version av berättelsen om henne själv.