När jag var 15 år
Hedvig satt och sydde på trampmaskinen, en gammal Singer. Hon sydde en ny kjol åt sig, vid skulle den vara, fullt med rynkor i midjan. Hon skulle ha den när hon gick på skoldans.
Hon hade fått eget rum. Tidigare hade hon delat rum med sin lillebror, och det var inte roligt! När han lekt med sina kamrater där, luktade det svettiga gymnastikskor. Nu skulle hon ha fint och ordningsamt i sitt eget rum.
Familjen hade flyttat till Vällingby, den nya, moderna förorten, ABC-staden, Arbets-Bostads och Centrumstaden.
”Kan man bo modernare!” frågade pappan efter flytten, mycket nöjd med att ha lyckats få en lägenhet i just Vällingby. ”Nu är det gamla klassamhället borta, man kan bo var man vill och utbilda sig till vad man vill!”
På nionde våningen bodde hon, hade milsvid utsikt från sitt fönster. Hon hade köpt ett gult tyg som hon spände upp ovanför sängen som skydd för tapeten. Den gula färgen var som solen.
Hedvigs nya skola, det var läroverket hon kommit in i. På ett anslag på skolporten hade hon letat efter sitt namn. Hade hon blivit antagen? Ja, där stod det: Hedvig Montelius. Några andra namn kände hon inte igen. Tyst hade hon fnissat åt namnet von Knorring. Kunde man heta det?
I klassen, L1, skulle det gå 27 flickor. L1 betydde att det var första året på latinlinjen. Vilken lättnad att slippa matematiken som hade drivit henne till förtvivlan under tidigare skolår. Måtte hon nu klara av latinet!
Hon kände sig blyg och osäker. Men när hon väl satt där i sin bänk lugnade hon sig. Hon såg sig omkring och såg 26 flickor, många med vida kjolar ungefär som den hon sytt. De flesta hade håret uppsatt i hästsvansar som de fäst med hårnålar längre ner mot nacken. Men läraren som stod där framme vid katedern såg så sträng ut med sin örnblick och sin skarpa röst.
”Det är skoldans på Norra Latin ikväll, ska du med?”
Det var Lisen som frågade. Hedvig sa snabbt ja men blev nervös efteråt. Visst skulle det bli roligt, hon kunde ju dansa rätt bra, gick i Arne Kindahls dansskola uppe i Vällingby Centrum. Hon hade lärt sig dansa cha-cha, en rolig dans!
Hedvig tog tunnelbana in till stan på kvällen, linje 14, den gröna linjen till station Kungsgatan. Det var lördagskväll och mycket folk i rörelse. Hon hade stått framför spegeln länge under eftermiddagen, svängt runt i sin nya, vida kjol, målat kanterna på ögonen och ögonfransarna svarta, tuperat sin hästsvans innan hon fäst den i nacken. Det tog tid att göra sig fin. ”Den som vill bli fin får lida pin”, sa hennes pappa och småskrattade.
På Drottninggatan låg den pampiga byggnaden, Norra Latin. Här spelades jazzmusik i en stor sal. Hedvig och Lisen ställde sig långt bak i salen. Det var fullt av gymnasieungdomar från flera läroverk i Stockholm, alla okända ansikten för flickorna.
”Hade ni roligt?” frågade pappan när hon sent på kvällen kom hem och försökte smita in i sitt rum utan att tvingas prata med föräldrarna. Hon svarade bara hastigt jakande, talade inte om att hon och kamraten inte blivit uppbjudna till en enda dans. De hade blivit stående vid väggen hela kvällen, panelhönor. Hon kände sig modfälld, hon hade ju sin nya kjol och hade målat ögonen så noggrant!
Lördagen därpå satt pappan och bläddrade i tidningen Röster i Radio-TV.
”Det är Hylands hörna på tv ikväll. Ska vi gå ner till konditoriet och titta?” Pappan ville själv gärna gå dit, men mamman ville göra annat.
De hade ingen egen tv men hade upptäckt att det fanns en på konditoriet på deras lilla förortstorg. Hedvig tyckte om torget. Här fanns så mycket: post, blomsteraffär, färgaffär, sybehörsaffär, tobaksaffär, urmakare och en mataffär. Där hon bott tidigare hade det bara funnits en mataffär. I blomsterhandeln såldes förutom blommor även godis. De små skära tomtebrusgrisarna tyckte Hedvig var godast, de exploderade i gommen.
Pappan och hans två barn gick iväg. De beställde glass, vaniljglass med hallonsylt och små strimmor av choklad i en glasscoupe av plast. Det kändes lite lyxigt.
”Nu börjar Hylands hörna!” sa pappan belåtet.
Hyland pratade med programmets värdinna Siw Malmkvist. Han skämtade med henne hela tiden, bad henne sjunga sin stora genombrottslåt ”Augustin”. Hedvig sjöng med: ”Augustin väntar aldrig på en flicka som är kär, han är ung, han är kung, han är grann och populär …”.
Efter en timme hade Hedvig fått nog av Hyland, hon ville hem och lyssna på Kvällstoppen på radio. Överst på listan låg ”I Can´t Stop Loving You” med Ray Charles. Hon hade läst i Bildjournalen om Ray Charles, att han blev blind som liten och att han fått gå i en skola för blinda och döva barn. Där hade han lärt sig spela flera instrument. Hans öde berörde henne verkligen!
Själv spelade hon piano. Hon hade en spelfröken inne i stan, på Hälsingegatan. Varför var alla hus i stan så fula och grå? Varför såg det inte ut som i Vällingby med ljusa hus och träd och buskar omkring? Skönt att hon inte bodde i stan! Torsdagar åkte hon dit, veckans värsta dag, bara den var över kunde hon slappna av. Hon tyckte illa om huset med den trånga hissen och gallergrinden. Hissen skramlade och lät. Spelfröken talade finlandssvenska, hon var tjock och gråhårig som en häxa. När lektionen var slut sa hon åt Hedvig att skynda sig ut ur porten för det kunde finnas konstiga män i trappuppgången.
Hedvig fann inget nöje i pianospelet. Efter den första lektionen hade hon sagt att hon inte ville gå dit igen. ”Har man väl börjat får man fortsätta”, hade mamman svarat. Föräldrarna hade köpt pianot på avbetalning. Det ansågs fint att äga ett piano, men det var bara Hedvig som tog lektioner och lärde sig spela. Inte kunde hon sluta, vad skulle de då göra med pianot?
Hon hade fått mammans lilla radioapparat att ha i sitt eget rum. Pappan hade köpt en radiogrammofon till familjen. Den var i teak, brun och blank, hade två skåpdörrar och där innanför kunde man ha sina plattor. Hon hade varit med pappan på Söder när han köpte radiogrammofonen och bett att få en ep-skiva med Chubby Checker, ”Let´s twist again”. Men pappan sa nej. Han köpte två lp-skivor, jazzskivor som han själv tyckte om.
”Du kommer att bli stolt över dem när du blir äldre!”
Hedvig blev besviken men sa ingenting.
Ofta längtade Hedvig efter sina gamla kamrater, de hon vuxit upp med i den andra förorten söder om staden. Vid ett tillfälle kom ett par av dem och hälsade på i Vällingby. Hon tog med dem till Vällingby Centrum. Stolt visade hon upp varuhusen Kvickly och Tempo. Några varuhus fanns inte i den gamla förorten. Flickorna gick omkring där länge, beundrade allt och köpte något litet, ett hårspänne, en kam … Hedvig berättade för kamraterna att det fanns en ungdomsgård i centrum som kallades Tegelhögen. Där kunde man lyssna på musik och dansa. Men dit hade hon inte vågat gå, dit gick inga läroverksungdomar utan ungdomar som jobbade eller gick någon yrkesutbildning.
”Kom nu, vi måste skynda oss! Jag vill höra på Kvällstoppen!”
Pappan och barnen gick hemåt på parkvägen från konditoriet till sitt höghus. Hedvigs lillebror hittade en boll och sparkade den framför sig, låtsades att han var fotbollsspelare. Han hade gått med i ett fotbollslag, Brommapojkarna. Ibland var det matcher, men pappan gick aldrig och tittade. Han var inte intresserad av fotboll, men friidrott tyckte han om. Hedvig, som brydde sig mycket om vad hennes pappa tyckte, gick med i en idrottsklubb, Sundbybergs IK. Hon var duktig att springa, springa snabbt. Ofta kom pappan och tittade på tävlingarna. Klubben hade gröna och vita träningsoveraller. Men de var för dyra att köpa, mamman sydde i stället om pappans gamla träningsoverall, den han haft som ung. Den var blå, Hedvig blev nöjd med den.
”Äntligen hemma!” Det var Hedvig som glatt ropade det när hon gick in i hissen. Pappan tryckte på knappen till våning nio och hissdörren gick i lås med ett knäpp. Ingenting mer hände.
”Jag måste ut! Kvällstoppen har ju börjat!”