Frosten biter i hennes kinder när hon trampar iväg. Det ljusnar vid horisonten och röda flammor brer ut sig över himlen. Det är solen, men det skulle kunna vara bomber eller missiler, eldsken och sedan skulle röken komma. Martina skakar på huvudet, nej, det blir inte krig!
Hon bromsar cykeln när hon i en vägkorsning möter lämmeltåget som hon brukar kalla det, arbetarna som är på väg till jobbet på ASEA. Men själv är hon ledig, det är en av de där gudabenådade studiedagarna.
Det är över två mil mellan Västerås och Strömsholm. Hon måste trampa på för att hinna i tid, innan någon av de andra skollovslediga tjejerna lägger beslag på alla hästarna. Rida är det bästa hon vet och på Strömsholm finns hur många hästar som helst. Fler än antalet kursdeltagare, så det blir oftast möjlighet för henne att få rida gratis, eftersom hon är duktig och ansvarsfull.
Det är motvind över de platta fälten mot Dingtuna och hon får nästan kramp i vaderna, men hon biter ihop. Det är inte mycket trafik, bara enstaka bilar och en skramlande buss som passerar. Nu svänger hon in på avtagsvägen mot Strömsholm, en gropig grusväg. Bara åtta kilometer kvar! Hon trampar på lite extra i nedförsbackarna men försiktigt, så inte kedjan ska hoppa av. Hon vill inte förlora tid på att stanna och försöka få på den igen.
Åh, där är slottet, mäktigt ruvande på sin holme. Och de stora ekarna som kantar vägen. Nu är de kala och sträcker ut sina knotiga grenar, vill fånga henne i sin kyliga famn.
Äntligen framme! Martinas fingrar är stela men kroppen ångar av svett. Hon parkerar cykeln och betraktar en övning som tycks pågå på stallplanen. Det är en grupp värnpliktiga som får order av ett befäl. Männen är alla klädda i gråbruna, bylsiga kläder och skärmmössor. ,
”Mot vänstra stuprännan marsch”, ropar befälet och hela kompaniet sätter iväg i full men oordnad fart, som ett koppel nyss utsläppta tjurkalvar. Martina viker sig av skratt. Leker de krig, eller? Men hon vet att även hästarna tränas för kriget. Att människor är så idiotiska att de har ihjäl varandra är en sak, men varför ska hästarna behöva vara med om detta, tänker hon upproriskt.
Så snörs hennes hals ihop när ett minne dyker upp, förra veckans lektion i plugget. Då Mårtensson berättade om USA:s anfall på Kuba i Grisbukten. Alla skrattade för Mårtensson ser själv precis ut som en gris med sina skära, påsiga kinder, små plirande ögon och platta näsa. På hans skult sitter det ett lager med grisborst också. Men Mårtensson vet inte att han kallas för Grisen även om han kanske anar.
”Det här är allvar”, skrek han för att överrösta skrattsalvorna. ”Kuba har monterat upp avskjutningsramper riktade mot USA. Med kärnvapen.”
Nu blev det tyst i klassen. Martina minns hur hon huttrade. Kärnvapenkrig? Då kommer världen att utplånas. Hemma i källaren finns det gasmasker kvar från andra världskriget. Hon och hennes kompisar har prövat dem och skrattat när de tyckte att de såg ut som monster. Men skrattet hade fastnat i halsen när de tänkte på om gasmaskerna skulle användas på riktigt. Fast i ett kärnvapenkrig? Då hjälper inga gasmasker.
Det är full aktivitet i stallet. Det luktar gott av gödsel, halm och läder. Hästarna har just fått havre som portioneras ut från en skramlande vagn längs stallgången. De rasslar i sina bindslen och de mest otåliga skickar en hov rätt in i spiltväggen så det dånar.
Där kommer stallförman Söderberg. Han har en grå yllerock på sig över de pösiga ridbyxorna och kepsen neddragen över sitt stripiga och halmliknande hår. Näsan är röd och på nästippen sitter det en droppe snor som verkar vara på väg ner.
”Hej, Martina! Bra att du kom!” Han ger henne en liten kram. ”Du kan få rida Pax, det blir väl bra?”
”Åh, tack snälla! Pax som är min favorit”, svarar Martina med ett stort leende.
Några ungdomar håller redan på och sadlar trots att hästarna inte riktigt har ätit färdigt. Hon skymtar Rolf bland alla tjejerna. Han är huvudet högre än dem, han är året äldre än de flesta. Martinas hjärta gör ett skutt. Det hade varit kul att få rida ut med Rolf, som hon gjort ett par gånger tidigare. De hade pratat mycket och när de sadlade av efter ridturen, strök han henne över ryggen och föreslog att de skulle gå upp på höskullen en stund tillsammans. Nu när hon blivit ”byxmyndig” som han sa lite skämtsamt. Hon hade blivit het av orden, fast inte gick de upp på höskullen … Nu ser han inte åt henne utan pratar väldigt livligt med Åsa.
Martina ryktar noga, låter borsten glida över halsen och bogen på Pax och ner längs de smäckra benen. Med en rotborste reder hon sedan ut svansen strå för strå så att den hänger böljande över bakbenen. Pax puttar lite på henne med sin bläsiga nos och blåser varm luft i hennes nacke. Åh hästar, tänker Martina, det finns inget bättre!
Hon tar den tunga sadeln med sitt gråa underlägg och lyfter upp den på hästryggen. Lägger den lite för långt fram och drar den sedan bakåt i läge, så att håren ska ligga slätt under. Pax står tålmodigt stilla medan hon spänner sadelgjorden, och sedan är det dags för tränset. Pax nästan slukar bettet, det är det minsann inte alla hästar som gör, det vet Martina. Ibland får man lirka med ett finger i mungipan.
Martina leder ut Pax och ser att de andra ryttarna redan har gett sig av. Några har gått in i ridhuset, andra skrittar på slottsvägen. Martina och Pax går ensamma mot skogen.
Varför väntade ingen på henne? Varför blir hon så ofta utanför? Martina sväljer lite när hon skymtar Åsa och Rolf som skrittar sida vid sida.
Människor är konstiga, tänker hon. Hästar är lättare att förstå sig på, även om de också är individer. Och flockdjur. De är beroende av varandra och klarar inte av att vara ensamma. Pax hade väl också gärna följt med något av de andra ekipagen, men han är väluppfostrad och han gillar dessutom att bli riden av Martina. Det känner hon, att det finns en överenskommelse och ett förtroende dem emellan. Hon trycker sina ben mot hans sidor och känner skälvningen i musklerna, när han samlar sig för att trava. De travar en bit, så ser de en raksträcka på stigen framför dem och Pax kastar otåligt med huvudet. Martina ger signal och så gungar de iväg i galopp.
Stigen verkar oändlig. Hon vet inte riktigt hur länge hon har varit ute. Det är tyst i skogen, bara hovtrampen hörs. Nu känns det som om hon och Pax blivit ett enda djur i en egen värld. Skogen omfamnar dem vänligt. De tar sig framåt, bortåt, hon vill inte vända. Hon vill inte sätta sig på cykeln igen och trampa tillbaka till den andra världen. Hon vill bara vara här.
Dimman rullar in från snåren och gör hästens hårrem fuktig. Martina ser knappt något framför sig men hon bryr sig inte, och Pax hittar stigen med sina hovar. Han verkar inte trött. Timmarna går.
Så hörs ett dån i skogen. En eldslåga fräser till. Ljudet blir allt högre och där kommer röken.
Martina blir knappt ens förvånad. Det är kriget! Det är slutet. Hjärtat stannar och sjunker genom kroppen. Men hon får vara tillsammans med en älskad häst in i det sista. Hon lutar sig fram över hästhalsen och smeker den sakta.
Nu stannar Pax och fnyser. Sekunden efter har han kastat sig runt och galopperar i full fart tillbaka den väg de kommit ifrån. Kontakten mellan Martina och hästen är bruten.
Det har blivit eftermiddag och skymning när de är tillbaka vid stallet. Stallförman Söderberg skriker ilsket: ”Vad är det för sätt att vara ute så här länge! Vi skulle just ringa efter helikopter för att söka efter dig”, gormar han.
Martina leder in Pax i stallet. Hennes knän är mjuka. Hur ska hon orka cykla hem igen? Hon drar ett djupt andetag och ska strax stiga upp på cykeln.
Men innan hon ger sig iväg låter hon blicken svepa över stallplanen. Där förbereds en övning. Några hästar har packats med filtar och tält, och två av hästarna får dra vagnar fullastade med förnödenheter för flera dagar. Fem värnpliktiga ser till att selning och klövjning sitter som de ska. Nu ska de dra ut i kriget.