”Anna vänta, ses vi ikväll på gården?” frågar Bettan när vi lämnar skolan.
”Nej hinner inte”, svarar jag.
Det är sminkkurs på gården men jag har viktigare saker att göra ikväll än att lära mig att sminka mig bättre.
Mars har kommit och äntligen har vi fått lite vårväder. Ikväll ska jag för första gången få följa med min kille på ett FNL-möte. Det känns pirrigt. Jag kanske är bland de yngsta där.
Lördagskväll. Vi sitter alla på köksgolvet hos Göran. Hans päron är på middag så det är helt FF. Några har med sig pavor med kröken. Inte jag, för mina föräldrar är nykterister. De är med i IOGT och går på deras träffar. När jag var yngre följde jag med ibland när mormor inte kunde passa mig, men det var dödstråkigt. De sjöng allsång, spelade bingo eller glodde på någon gammal smalfilm. Någon drar ett aprilskämt. ”Sluta, första april var ju för en vecka sedan”, säger Göran.
Matte sträcker över en flaska till mig.
”Nej tack”, säger jag.
”Smaka åtminstone”, envisas han.
Jag tar en klunk. Det smakar fan. Jag vet att många tar en flaska och sedan häller i skvättar från sina föräldrars barskåp.
Leffe och Sara kliver in i köket. Leffe har med sig lite brass, fast Göran sagt till honom att det var helt kört eftersom stanken hänger kvar i luften länge och Görans farsa kommer att känna det. Leffe skiter i vilket, han rullar en jolle och tänder den. Tar ett bloss. Sara tar över och skickar den vidare till Monica som försiktigt sätter den mot läpparna.Håkan, Stefan, Jonas, Ulla och Bettan kommer in i köket. Jonas sätter sig bredvid mig med flummiga ögon, Jag rör vid hans axel, försöker få ögonkontakt.
”Du har väl inte sniffat igen?”
Han tittar inte upp, hans svarta cowboyhatt har ramlat ned över pannan. Snabbt kommer jag och några till på fötter. Vi drar in Jonas på muggen och hänger honom över toalettstolen. Försöker få honom att spy. Inget kommer. Kanske kan man inte spy upp lim som man har andats in.
Sedan händer allt i ett jävla tempo. Telefonen ringer. Göran rycker telefonen från hallbordet och drar den med sig in i vardagsrummet. Sladden trasslar in sig i hans vida byxben. Efter någon minut kommer han rusande in i köket. ”Ut, nu!” skriker han, och alla utom Jonas lyder.
”Farsan är risig och de är på väg hem i en droska”, fortsätter han.
Stefan drar upp Jonas som nu har däckat, och när han väl är på fötter lovar Stefan att ta hand om honom. Vi river åt oss jackorna. Kvällen är svinkall. Några har sina moppar med sig men jag får ingen skjuts.
Svenska folket kommer i dag att demonstrera mot kriget i Vietnam. Jag är felklädd. Mina V-jeans som jag köade för på Gul & Blå 1970 är för små. Jag och min kompis ska samla ihop våra gamla brallor och klippa och klistra ihop nya, men vi har inte hunnit ännu. Inte heller har jag någon palestinasjal som så många i VPK har.
Vi är 50 000 människor som tågar till Norra Bantorget i Stockholm för att visa vår avsky mot USA:s krigföring.
Äntligen helg och nu är det bara ett par veckor kvar till sommarlovet, skönt. Jag tar med min kille hem till mormor och morfar för första gången. Han slänger sig ned i morfars gungstol som om han äger stället. Den röda handbroderade kudden hamnar på golvet. Jag kan se att mormor inte är ett dugg imponerad. Kanske hade hon inte väntat sig att jag skulle släpa hem en omogen yngling med axellångt hår och en prilla under läppen.
Morfar ligger under kvartslampan i sitt sovrum för att lindra sina eksem på benen. Jag funderar på om lampan kan ge mig en brun och schysst solbränna.
Vi är på landet. Mina föräldrars lilla sommarstuga nära en källsjö saknar både vatten och inomhustoa. Vi går på torrdasset. Flugorna gillar lukten, framför allt nu i junivärmen.
Jag är sur för jag ska träffa en kompis vid badet och nu har jag mens. Mammas cellstoffsbindor är klumpiga och tunga. Sanitetsgördeln skaver runt midjan och jag har värk – stark och oförsonlig. Jag har glömt att packa med mig de nya bindorna som man tejpar fast i trosan.
Det ska bli en mysig fredagskväll hemma hos min kille. Jag ska slagga över. Vi sitter i köket och käkar köttbullar. Nu har hans jobbiga lillebror och hans föräldrar åkt bort över helgen. Min kille och jag ses inte så ofta. Vi går på olika skolor och han pluggar jämt.
Det blir sent innan vi kommer i säng i hans smala enkelsäng.
I morgon ska vi dra jag in till plattan. Riksdagen huserar tillfälligt precis ovanför i det nybyggda Kulturhuset så det är en perfekt plats för VPK att dela ut flygblad på.
Jag sitter och stickar samtidigt som jag sjunger med i Jan Hammarlunds låt om Vietnam: ’Amerikaner nota bene …”
Mormors stickmönster är svårt, jag får repa upp flera gånger. Vanligtvis är jag bra på att sticka. Jag funderar, hur ska jag hinna med allt jag vill göra?Fotografering som jag valde för höstterminens fritt valt arbete har blivit ett stort projekt. Kören och proggbandet jag sjunger i tar också tid. Ja, och så var det ju det där med att plugga. I år gäller det. Jag vill inte gå ut nian med tvåor i flera ämnen. Svenska och några ämnen till är jag bra i. Kommer att få femmor, men kemi och fysik är helt hopplöst.
Höstrusk och regn. Typiskt oktoberväder. Jag försöker få ihop ett band till helgen. Jag har spelat in låtar från radion och kompisars skivor och nu ska allt in på ett nytt kassettband. Hoola Bandoola liksom Nationalteatern är inspelade, men ska jag ta med ’Jag vill ha en egen måne’ av Ted Gärdestad? Nej, den funkar inte. Jag hörde en inspelning av Björn & Benny, Agnetha & Anni-Frid. Ett nytt band som tydligen bildades i mars i år. De verkar bli ganska kända, nej de ska inte vara med.
Bettan kommer in i mitt rum, morsan måste ha släppt in henne.
”Vet du att Bowie är bög?” undrar hon.
”Vem?” Jag hänger inte riktigt med. ”Han, Ziggy Stardust.”
”Jaha, nej men skärp dig nu!”
Bettan rycker på axlarna.
”Bisexuell heter det visst. Min brorsa snackade om en ny lag.”
”Ja, ja, okej, men strunt i den nu. Vi har grejer att fixa.”
Nästa år ska jag åka med bandet och sjunga på Gärdesfesten. I år fick jag inte gå för mina föräldrar tyckte att det var för mycket droger. De hade läst i Aftonbladet om alternativfesten i Skarpnäck i juni. Lägret hade kallats för ett ’haschdimmigt förortsreservat’ i tidningarna.
”Fullt av hippies som röker cannabis är inte den bästa platsen för dig att vistas på,” hade de sagt.
När vi är klara med bandet drar vi hem till Bettan. Hennes brorsa och hans polare Göran halvligger i soffan. ”Nu ska ni få höra, tjejer”, säger Bettans brorsa.
”Göran har varit i London. Han har sett Pink Floyd på Wembley.”
”Det var häftigt”, inflikar Göran släpigt.
”De spelade en helt ny grej. Något om månen… The Dark Side of the Moon, eller nåt liknande. Den har inte ens kommit ut på platta än.”
Jag står helt stum. Tänk att få åka till London och se ett band. Jag har inte ens varit utomlands.
November, höstmörker och regn. Jag och Bettan tar en paus i pluggandet och går upp till centrum.
”Haru några stålar?” frågar Bettan.
”Va ska ru ha?”
”Bara tjacka lite röka.”
”Här.” Jag langar fram några spänn.
”Seru snubben där borta?” Bettan pekar med armbågen.
”Va e re me han?”
”Äh, inget, men han har gjort Linda på smällen. Hon i andra nian”
Vi skyndar in på Konsum innan regnet dränker oss.
Johanna, Jonas syster, berättar att Jonas är borta då jag stöter på henne i centrum.
”Han har varit försvunnen i två dagar nu. Våra föräldrar har anordnat en skallgång och ett tjugotal personer har redan varit ute och letat efter honom,” fortsätter hon.
Sitter på tunnelbanan. En fuktig decemberdoft fyller vagnen. Försöker tänka på annat än Jonas. Han hittades död i skogen nära sjön där vi brukade hänga under varma sommardagar. Beroendet tog honom.
Tunnelbanevagnen fylls av glada familjer fullastade med julklappar. Idag ska Palme hålla sitt jultal på radio om julbombningen mot Hanoi. Jag känner en kyla som drar genom hela kroppen. Sorg och framtidshopp. De två känslorna får enas i min kropp.