När jag var 15 år
Allt började när jag kunde följa Can’t buy me love som klättrade på listorna för några år sedan. Äntligen hittade jag mitt intresse, något som kan göra att jag inte är klassens tönt längre. Jag kan bli bäst på något, bättre än andra i alla fall. Lyssnade på Radio Luxemburg, som susar och svajar, men det går att höra det senaste i musikväg. Jag pluggar på, läser Bildjournalen från pärm till pärm och lyssnar på Klas Burling på P3. Han är mitt orakel i branschen. Och jag har faktiskt en gitarr, det enda som behövs för att skapa popmusik. Synd bara att jag inte begriper hur det ska kunna komma någon popmusik ur det instrumentet.
Jag har bandspelare, för det är billigare att spela in låtar från radion än att köpa dyra skivor. Men då måste man sitta klistrad vid radion under Pop66 för att ha en chans att komma över det senaste. USA-listan på onsdagar, englandslistan på torsdagar. Men ibland tonar de ner låtarna efter hälften, irriterande! Eller börjar prata innan låten är slut…! Det gäller att hänga med och försöka skruva ner volymen innan det kommer in något annat än musiken. Det blir en salig blandning av allt man spelar in. Vill man höra en särskild låt får man spola fram till andra änden av det långa rullbandet, vilket tar flera minuter. Men ibland vill man ha den sköna blandningen. Det fastnar snabbt i huvudet vilken låt som följer efter den förra och sen sitter det där för alltid.
Sitter på sängen i Olles rum. Det finns inget annat att sitta på i det lilla rummet. Ja, hans skrivbordsstol då förstås, vid skrivbordet framför fönstret. Men på den sitter ju Olle. Bakom sängen, på väggen, ett skydd av tunna träribbor, likadant som hemma. Försiktigt drar han fram skivan ur fodralet, reser sig och går fram till det höga skåpet vid väggen mitt emot sängen. Ovanpå skåpet hans lilla batteridrivna Philips-grammofon. Andäktigt, skivan på tallriken, armen bakåt tills skivan snurrar, och försiktigt ner med pickupen mot skivan. Lite knaster i högtalaren, och sedan, utan förvarning, inga instrument innan, en lätt hes röst: ”This happened once before, when I came to your door, no reply…”
Fodralet i min hand, lite högtidligt. Viker upp det, en massa bilder på dom. Ja ja, lagom intressant, hur dom ser ut vet man ju. På baksidan en text på engelska om plattan och det går att förstå i alla fall det mesta, vilka som sjunger på låtarna, vilka instrument de spelar och lite annat smått och gott. Visst, det är inte deras senaste LP, men det var den första han köpt sedan han fått grammofonen. Det är något visst med en LP, känslan av en helhet, musiken, bilderna, texten, bara att få hålla i fodralet…
Frågar Olle om jag får hämta bandspelaren och spela in skivan. Visst, säger han. Men vi bor på var sin sida av stan, flera kilometer från varann. Köra moped genom stan med den tunga bandspelaren är inte enkelt. Efter några dagars funderande blir det den största väskan därhemma, bandspelaren i väskan och väskan på pakethållaren. Den står inte särskilt stadigt, men när man väl fått igång raketarslet med flintamotor och lagt i tvåan, kan man hålla väskan med vänster hand och gasa och styra med höger. Det fungerar! Bara hitta en väg genom stan där man inte behöver stanna…
Upp med bandspelare och grammofon på köksbordet, en kabel så vi kan koppla ihop apparaterna direkt. Men hans lillasyster är med, och tjatar om att hon vill spela in så att hon får höra hur det låter när hon pratar. Mikrofonen är ju med i väskan, så vi kopplar in den i stället, och hon får leka och spela in lite. Vi kan ju bara spela över det, sen…
När hon tröttnat börjar vi spela in skivan på mitt band. Medan bandspelaren rullar snackar vi om skivan och allt möjligt annat. När första sidan är nästan klar – vad i helsike, den är ju fortfarande inkopplad? Kabeln mellan grammofonen och bandspelaren ligger lös på bordet. Allt har gått in via mikrofonen i stället, inte bara musiken, utan allt snack också. Katastrof! Inspelningen måste vara perfekt, så det är bara att spola tillbaka bandet, koppla in kabeln och börja om från början igen. Och så vingla hem på mopeden igen.
Grabbarna står på den stora grusplanen framför den rangliga scenen i folkparken. Ett av de tuffaste engelska banden, på vår hemmaplan! En spänd väntan när de börjar ställa upp en massa utrustning, stora högtalare och andra grejer. Första gången vi får se när man riggar en scen, nästan lika spännande som själva konserten. Det gäller att suga i sig alla detaljer. När de sätter upp trumsetet står det bara ”THE” på bastrumman? Vad i hela friden, där ska ju bandnamnet stå! Så småningom förstår jag, Keith Moon använder två bastrummor! Det står ”THE” på den ena och ”WHO” på den andra, förstås. Och man spikar fast grejerna i scengolvet… det stämmer bra med deras rykte, de ska vara vilda på scen, slå sönder gitarrer och förstärkare. Kanske vi får se något sådant här också, nästan mer spännande än att höra musiken. Så småningom kommer de upp på scenen och drar i gång. Vi har inte något att jämföra med, annat än hur det låter på skivorna, blir det blir inte så imponerande0. John Entwistle som fastspikad i golvet längst till vänster, Pete Townshend till höger och vevar med armen som en väderkvarn, och Roger Daltrey hoppar omkring i mitten. Han till och med ramlar av scenen, av misstag, eller försöker han sig på stage diving, bland oss okunniga svenskar…? När de ska spela sista låten, ”My Generation” förstås, byter Pete till en sliten Telecaster, ”den där är han inte så rädd om, kanske han tänker slå sönder den…”? Men mer än att han dunkar den rätt försiktigt i Marshall-stacken blir det inte.
Pratar med mamma om val till gymnasiet så småningom och säger att någon sorts musikskola skulle vara drömmen. ”Det är väl för sådana som är riktigt begåvade”, med betoning på ”riktigt”. Tack för den, Jante svävar över brukssamhället. Inte ska väl jag tro att…
Nisse sitter helt plötsligt och klinkar på – en elgitarr! Det är bara att acceptera, han har föräldrar som tror på honom. Han kan koppla in gitarren till sin bandspelare, och när han trycker in en knapp på bandspelaren fungerar den som en förstärkare, så vi kan höra elgitarrljud ur den lilla högtalaren! Nu finns oändliga möjligheter till att spela popmusik själva! Visserligen är det obegripligt hur jag ska kunna spela några av de låtar som hörs på radion. Det känns omöjligt att lära sig hur man gör. Lyssna, lyssna, försöka härma. Med bandspelare kan man i alla fall enkelt backa och ta om. Och så försöka höra vad de sjunger, gissa engelska ord, slå upp i ordboken, kan det bli något sammanhang? Man lär sig nästan mer engelska på det sättet än i skolan.
När sommaren lider mot sitt slut samlas ett gäng grabbar hemma hos Nisse med hans gitarr, bandspelare och en mikrofon. Han har lärt sig de tre-fyra ackorden i Hanky Panky, så den och Barbara Ann ljuder i källaren. Stämsång och falsett med målbrottsröster, jodå… I källaren finns en gammal bastrumma, säkert från någon musikkår, räddad från tippen av Nisses pappa. En tamburin finns det också, så några försöker bättra på musiken med dessa instrument. Det går inget vidare, ingen av hans kompisar är särskilt musikalisk.
En dag säger Nisse: ”Nu måste vi ta tag i det här, det finns en gitarrkurs här i stan. Nu anmäler vi oss, så det blir någon ordning!” Sagt och gjort, men vi ska inte tro att vi blir ensamma på kursen. Flera klasskamrater hänger på för de vill också kunna fånga tjejer med hjälp av gitarren. Läraren är en gammal musiker med dragspel som huvudinstrument, men han kan i alla fall mer gitarr än vi… och det första han lär oss är Shadows’ gamla Apache! Det går att spela popmusik! De flesta kamraterna försvinner en efter en, det är bara vår kompis Putte som har envisheten, och en smula talang. Efter ett tag har Putte skaffat en elbas och lärt sig spela på den, Nisse och jag sköter gitarrerna, så nu saknas bara en trummis – och det löser sig också så småningom.
Men det är en helt annan historia!