Hans maskin liknar ett gigantiskt vilddjur som slukar stora flak av plåt. Flaken glider in i gapet på maskinen som tuggar sönder dem och spottar ut kvarlevorna. De landar i ett tiotal staplar framför honom. Staplarna växer snabbt och hans jobb är att lyfta över dem till en vagn innan de har blivit för höga och tunga.
Vagnen är av trä och har breda hjul med metallmedar och dras med en ledad stång. När den är full ska den rullas bort med plåtbitarna som ska bli till kaffeburkar. Han kämpar med att rulla igång den men det går bara inte. Hur han än sliter och bänder så vill hjulen inte snurra. Och medan han vrenskas med vagnen så spyr maskinen ut så många kaffeburksplåtar att de rasar ner på golvet och fördärvas. Då måste han be om hjälp. Förmannen kommer och drar igång vagnen lätt som en plätt och rullar bort den till nästa station. Där tömmer Niklas vagnen på staplar och sen orkar han rulla tillbaka den själv.
Mestadels går maskinen fogligt som en ihärdig oxe men ibland trilskas den. Värst är om ett plåtsjok hamnar fel. Om han inte hinner stoppa maskinen så åker plåten snett in i saxen och kommer ut vanskapt. Sen fastnar plåtarna i varandra och rasar ner på golvet innan nödstoppet slår till. Han får ta paus och gubbarna rycker in och drar ut alla sneda plåtar ur saxtänderna. Sen trimmar de in maskinen så den kan leverera platta kaffeburksämnen igen. Han får stå och titta på.
Det är hans klasskompisar Kia och Bitte som har fixat sommarjobb på fabriken. Egentligen är de för unga alla tre men Kias far är förman och har sett mellan fingrarna. Niklas som är grabb har fått jobb på Plåtan. Han får helt osannolika sex och tjugotvå i timmen. Kia och Bitte är skitsura. De får jobba på Plasten. Den ligger vägg i vägg med plåtfabriken och det är där fruntimren håller till, säger Kias pappa. På Plåtan jobbar gubbarna och på Plasten fruntimren. Inte nog med att tjejerna inte duger till att jobba på samma ställe som han – dessutom tjänar de två kronor mindre i timmen. Så de har alla skäl i världen att vara förbannade. Och de hämnas genom att kalla honom Plåt-Niklas hela sommaren.
Egentligen hade han också passat bättre på Plasten. Kia står vid en ugn och tar emot lock. Gummipackningar har smälts ner i dem och garanterar total förslutning när locket sätts fast på burken. Kia ska bara kontrollera locken och lägga dem i en trälåda. Det är långtråkigt men lätt. Det hade dugt bra till honom.
Bitte monterar plasthinkar. Hon sätter fast handtag på hinkarna och staplar dem i varandra. Det hade också passat honom. På Plasten är det dessutom lugnt och tyst.
I plåthallen är larmet öronbedövande. När han har skilts från tjejerna första dagen så får han kvittera ut en arbetsoverall, skyddshandskar och fetvadd att stoppa i öronen. Allt är för stort för honom. Han får vika upp ärmar och byxben och handskarna verkar vara sydda för en jätte. Fetvadden hjälper inte mycket. Det dundrar och tjuter i hallen så det är omöjligt att uppfatta vad någon säger. Man får luta sig fram och skrika in i örat på den man vill prata med. Efter en dag på jobbet så sitter bullret kvar i skallen och det bankar fortfarande där inne när han ska somna på kvällen.
Gubbarna struntar i honom. Ingen tilltalar honom eller sätter sig vid hans bord när han äter sin lunch. Inte förrän han lärt känna Goran som sköter stansmaskinen bredvid hans stora sax. Goran stansar plåtlock. När plåten ligger i rätt läge så trycker han med foten och en tjock metallcylinder skjuts ner uppifrån med väldig kraft och trycker ut ett lock ur plåten. Men det gäller att vara vaksam. Goran har redan kapat tre fingrar. Två på högerhanden och ett halvt på vänster.
De utstansade locken staplas mellan två stänger på baksidan av maskinen. När stapeln vuxit sig för hög så glider locken över stängerna och rullar runt på golvet. Niklas kommer på att han kan hålla koll på Gorans lockstapel och varna honom innan den rinner över. Han vinkar stopp! till Goran som tackar genom att vinka tillbaka med sin trefingriga hand.
En dag kommer Goran självmant och hjälper honom att dra igång den tunga vagnen som är full med kaffeburksplåtar. Och när ingen protesterar så tar han över sysslan. Sen börjar Goran sätta sig med sin lunch vid Niklas bord. Goran kommer från Jugoslavien och de samtalar på staplande engelska.
Niklas brukar ta med sig smörgås med korv eller ost till lunch. Goran har med sig lagad mat. Röda och gröna röror med paprika och tomat eller små bruna köttfärsrullar. Han bjuder Niklas att smaka. Det är starkt så det bränner på tungan men Niklas tackar och säger att det smakar jättegott.
Efter lunchen brukar Goran gå ut och röka. En lång smal korridor leder till den asfalterade gården. Goran knuffas på skoj med Niklas i gången på väg ut. Och en dag lyfter han plötsligt sin arm och lägger den om Niklas axlar. Det känns naturligt att armen hamnar där i det smala utrymmet. Men värmen från Gorans skinn mot nacken och tyngden av hans arm på axlarna skickar en stöt genom Niklas och benen blir mjuka som sockerdricka och han knäar och kinderna börjar bränna. Han skäms över att han inte kan sluta darra.
Ute på gården röker Goran två cigaretter i rad medan Niklas sparkar småstenar så långt bort på asfalten han kan. När Goran har rökt hälften på sin andra cigarett lockar han på Niklas med ett finger. Sen fattar han cigaretten mellan tummen och pekfingret och håller den tätt intill Niklas mun. Niklas lutar sig fram och fångar cigarettstumpen med sina läppar. Den är varm och lite fuktig. Han drar in luft genom cigaretten och suger cigarettröken så djupt ner i halsen han kan. Sen står han blick stilla några sekunder och stirrar Goran rätt i ögonen. Hostattacken som övermannar honom håller honom sysselsatt i flera minuter. Goran skrattar och dunkar honom hårt i ryggen varenda gång han böjer sig fram för att hämta andan.
När allt lugnat ner sig fimpar Goran cigaretten under skon. Sen lyfter han handen och rufsar runt den i Niklas hår. Detjko moi, säger han, detjko moi. Hans hand glider ner och ger Niklas en klapp på kinden. Niklas vänder sig bort för att inte visa hur generad han blir. Sen går han före in i korridoren och raka vägen till sin övergivna plåtsax.
När Niklas kommer till fabriken nästa morgon är han en av de första på plats. Han har inte sovit en blund men han känner sig förväntansfull och längtar efter att jobbet ska börja. Han har brett tre lunchsmörgåsar med leverpastej och hans mors inlagda gurka. Han tänker bjuda Goran på en. Sen ska han be om en cigarett efter lunchen och röka den med Goran som en riktig karl.
Just som han bytt om kommer förmannen in i omklädningsrummet.
– Hör du Niklas, säger han, kan du komma med. Vi måste prata om en sak.
De går till kyffet som tjänar som kontor och förmannen stänger dörren till fabrikshallen. Genom glasrutorna i väggarna ser man gubbarna som strömmar in och hör bullret stiga när maskinerna drar igång.
– Jo, säger förmannen, facket har påpekat att du är alldeles för ung för att sköta en maskin på egen hand, ja egentligen borde du inte arbeta på Plåtan förrän du har fyllt 16. Men de har gått med på att vi gör ett undantag eftersom du har skött dig bra. Men från och med nu så jobbar du direkt under mig och får ägna dig åt lite enklare göromål. Den här veckan blir det mycket städning. Du anpassar dig efter schemat i fabriken. När maskinerna är igång så sopar du eller röjer på lagret och när gubbarna tar lunch så städar du här i hallen. Sen äter du din lunch när de börjar eftermiddagsskiftet. Håll dig ur vägen och om du inte vet vad du ska göra så kommer du bara direkt till mig! Har du förstått? Niklas nickar.
Men han sa upp sig från Plåtan samma dag. Han kände sig vuxen nog att sköta en plåtsax och Goran och han hade blivit kompisar. Och han tänkte minsann inte nöja sig med mindre.