Iklädd mina vita jeans och det lite för luftiga, pastelliga linnet stod jag framför spegeln och försökte vänja mig vid hur jag såg ut. Det var en ovanligt varm sommar, en sådan där som gjorde att kläderna klibbade mot huden och håret lockade sig av sig självt. Jag var inte helt bekväm med modet – pasteller och luftiga linnen som alltid kändes för genomskinliga – men ändå fanns det något i det som gjorde mig nöjd. Att sminka mig och klä mig för dans var något nytt. Något spännande. Något som hörde till en värld jag just börjat nosa på.
Ute i köket stod radion på, P3 spelade sin vanliga rotation. Just då hördes Sinéad O’Connor’s Nothing Compares 2 U. Jag sjöng med, det gick inte att låta bli. Det var som om hela sommaren hade ett eget soundtrack, och jag bar det i kroppen som ett pirr av förväntan. Vi var inte direkt världsvana när det gällde killar. Monika var den enda som hade varit tillsammans med någon – Andreas i klassen, sedan sjuan. Vi andra var fortfarande nybörjare i allt som hade med kärlek att göra.
Det var Sandras pappa som skulle köra oss till Karlsvik den kvällen, en utedansbana fyra mil bort. Bara det gjorde mig nervös. Karlsvik kändes stort, nästan som en egen värld. Och ikväll skulle Lili & Susie spela där. Det var stort på riktigt. Vi hade pratat om det i veckor, räknat ner dagarna, planerat kläder, hår, smycken. Nu var det plötsligt dags.
Sandras pappa körde oss i sin Volvo 740 som luktade solvarm bil och bensin. Kassettbanden låg utspridda i mittkonsolen och fönstren var nervevade. Vi skrattade och pratade i munnen på varandra medan vinden slet i håret. När vi steg ur bilen hörde vi Gyllene Tider från högtalarna och såg kulörta lampor över dansbanan. Kiosken sålde Piggelin och varm korv och killarna vid räcket rökte på det där sättet som bara femtonåringar gör, lite stelt som om cigaretten var ett bevis på att de var äldre än de var. När tonerna av Sommaren i city hördes rusade vi upp på dansbanan och dansade tills vi var svettiga och fnissiga.
På vägen hem satt vi tysta och lät kvällen sjunka in. Vi konstaterade att det varit magiskt men att det inte fanns någon för oss. Inte just då. Men det gjorde ingenting. Det var själva känslan som bar oss, den där pirriga förväntan som låg kvar i kroppen långt efter att musiken tystnat.
Dagen efter kändes allt hemma lite trångt. Mamma som fixade söndagskycklingen. Pappa som undrade vart jag skulle ta moppen ikväll. De menade väl, men jag kände mig rastlös, som om de fortfarande såg mig som tolv fast jag kände mig mycket äldre.
På radion pratade vuxna om räntor som steg och om ekonomin som oroade dem. Jag hade ju börjat engagera mig lite politiskt, mot EU. Jag förstod inte allt, men jag visste att det kändes viktigt.
Sommaren fortsatte som somrar gör när man ska fylla femton. Vi hängde vid sjön, solade, badade och köpte Pop up i kiosken som luktade solvarmt trä. Mopparna puttrade förbi på grusvägen och någon spelade musik på en bärbar radio. Julia och jag brukade dansa jazzdans i hennes vardagsrum, med fötterna som halkade på mattan och skratt som aldrig tog slut. Vi uppträdde den sommaren med vår kursgrupp på länets museum. Jag minns hur nervös jag var och hur solen kändes varmt mot huden när vi steg upp på scenen ute på bakgården.
Det var också sommaren då vi började märka att vi blev olika. Min bästa kompis började lyssna på hiphop och knöt skjortan i midjan, hade keps bak och fram och pratade om musikgenren på ett sätt jag inte förstod. Jag höll mig kvar vid det jag gillade. Det var ingen dramatik, bara en liten förskjutning, som om vi gled åt olika håll utan att det gjorde ont.
En kväll tog jag en promenad ensam med min Walkman. Jag älskade den där spelaren och kassetten som ibland hackade. Från ett öppet fönster hörde jag nyheter om värmeböljan och varningar för skogsbrand och någon expert som pratade om ozonlagret. Ibland pratade de om Europa och hur allt höll på att förändras efter att muren fallit året innan. Jag förstod inte allt, men det kändes som om världen var på väg åt ett nytt håll. Det var något med att gå ensam i den där ljusa kvällen som gjorde att allt kändes större, som om jag var på väg in i något jag inte riktigt kunde förstå.
Sommarens alla regniga dagar hängde vi hos Sandra på övervåningen som hon delade med sin syster Sara. Rummet hade snedtak och affischer med Patrick Swayze och Julia Roberts. Vi drog fram madrasser och VHS‑kassetter: Dirty Dancing, Pretty Woman, Footloose. Vi åt popcorn ur en metallskål och drack saft som Sara blandade för stark. När Baby och Johnny dansade satt vi tysta som om vi såg det för första gången fast vi kunde allt utantill. Regnet smattrade mot taket och det kändes tryggt att vara där, långt från föräldrar som tjatade om köttgryta och tider att passa.
Ju längre sommaren blev desto mer började vi känna oss lite större än våra liv. Vi satt på bryggan och lät fötterna nudda vattenytan, pratade om framtiden som om den låg precis runt hörnet. Monika ville jobba med barn. Sandra ville jobba på bank. Jag visste inte vad jag ville, bara att jag ville bort från känslan av att vara liten. Ibland fantiserade vi om att flytta till en stad, bo i en lägenhet med balkong och köpa egna möbler. Det var drömmar som var för stora för oss men som ändå kändes möjliga i värmen.
Ibland cyklade vi bara runt utan mål, lät vinden kyla våra solvarma axlar och skrattade åt sådant som inte betydde något alls. Vi köpte läsk i glasflaskor på kiosken och satt på en filt i gräset och gjorde upp planer som vi glömde dagen efter. Det var en tid då allt kändes möjligt och samtidigt långt bort. Vi var mitt emellan barn och vuxna och visste inte riktigt vilket håll vi skulle åt. Men det gjorde ingenting. Det var själva mellanrummet som var magiskt.
Senare sågs vi i Sandras lilla stuga i skogen. Dit körde vi moppe, jag olagligt eftersom jag fyllde femton senare på året. Det kändes alltid som ett äventyr. Som om vi var äldre än vi var. Vi gjorde munkar över öppen eld och pratade långt in på kvällen om Karlsvik, om sommaren och om allt som kändes stort och nytt. När jag satt där på pallen och hörde skogen susa utanför kändes det som om livet var på väg att börja på riktigt. Inte för att något särskilt hade hänt utan för att jag började förstå att världen var större än skolan och mopparna och dansbanan.
Jag visste inte vad som väntade. Bara att något hade lossnat den sommaren 1990, som en spärr som gav efter. Det var inget stort, inget dramatiskt. Bara det där lilla ljudet inuti som sa att jag skulle vidare. Och någonstans i bakgrunden pulserade Depeche Mode med Enjoy the Silence, som om världen redan hade börjat öppna sig.