Utanför lyser solen, men det enda ljus som träffar mitt ansikte är det blåaktiga från familjens dator i källaren. Efter en kort stund brukar jag inte notera surret från hårddisken, men idag hör jag den flämta som om den också är svettig av värmen. Skärmen är tyst, statisk. Nästan alla ikoner intill mina kontakter är gråa. Figurernas runda huvuden och antydan till överkropp ska föra tankarna till något människoliknande, men för mig ser de ut som döda robotar.
Jag är tillbaka efter tre veckor i Smålands inland. Mitt rastlösa vandrande kring stugan med mobilen utsträckt i olika riktningar väckte både frustration och medlidande hos mamma.
“Det är precis därför det här är bra för dig”, sa hon under ett av alla mina försök att förmå staplarna som indikerade mottagning att växa till något mer än en pytteliten pixel. “Du behöver komma bort från datorn, ut i luften. Du ska se att världen inte går under för det.”
Men när jag kom hem och äntligen kunde koppla upp mig mot världen igen var den övergiven. Detta är tredje kvällen jag sitter här och människorobotarna är fortfarande likgiltiga inför min närvaro.
Vissa saker är bekanta. Arvid Eklunds statusmeddelande lyder likadant som senast jag kollade: It’s alright, we told you what to dream. Jag hade googlat låten så att jag kunde nämna bandet i förbifarten. Jag öppnar vår chatt. Sista meddelandet skrevs i slutet av juni. När jag ser den långa raden av slagfärdiga meddelanden som studsat mellan oss under flera veckor känns det så nära.
MSN har förändrat allt. Kontakten måste inte längre upphöra bara för att skoldagen gör det, eller ens för att själva dagen gör det och glider över i småtimmarna. Jag behöver inte ringa honom. Det krävs inget ärende, ingen ursäkt att inleda ett samtal. Jag behöver bara starta min dator och vänta tills hans ikon blir grön. En länk till ett Youtubeklipp på en katt som spelar keyboard blir en inledning. När han svarar går vi in i ett rum där vi är för oss själva, var och en för sig, men ändå inte. Min skärm blir en spegel mot hans skärm. Varje tangenttryck en beröringspunkt. Efter en tid av detta utbyte har ett eget språk uppstått, en kultur av symboler och undertext som betyder ingenting utanför rummet, men är laddat med elektrisk innebörd inom dess väggar.
Nu, när han och alla andra är borta, söker jag ledtrådar i det sista samtal vi hade utanför chattrummet.
Morgonen efter skolavslutningen hade jag vaknat på en bäddsoffa. Det var en olustig känsla, inte bara för att de sjutvåor jag druckit dagen innan stod mig högt upp i halsen utan också för att det var hos Evelina.
Hon och ett fåtal andra från min klass satt redan vid köksbordet när jag stapplade ner från övervåningen. Hon gav mig en tummad busstidtabell. “Du kan ta två-tjugofemman om en halvtimme.”
“Jag kan skjutsa dig”, hade Arvid då sagt. Från Evelinas blick var det tydligt att hon inte hade planerat att bli av med honom på kuppen. Utan ett ord ryckte hon tidtabellen ur mina händer igen.
En stund senare satt jag bakom honom på hans EU moppe och kände att alla mina kroppsdelar var i vägen. Jag hade placerat mig så långt bak på sitsen jag kunde. Jag skulle dö om det förekom någon kontakt mellan våra lår.
Men att hålla tag i pakethållaren bakom min rygg skulle ha varit allt för konstlat, så armarna la jag ändå om honom och en kontaktyta uppstod mellan mina händer och hans revben, min bröstkorg och hans skulderblad. Suddiga blåvita skyltar passerade utmed vägen och pekade mot Båstad, Helsingborg, Malmö. Tänk om han bara hade fortsatt köra. Tanken hade nästan känts hoppfull.
Men han svängde av från stora vägen in på grusgången. Han klev av mopeden för att ta emot hjälmen jag lånat och lägga den i utrymmet under sitsen.
“Har du Facebook?” Han spottade ut en snus och la direkt in en ny. Jag blev medveten om hans överläpp, de små vassa stråna som stack igenom huden precis ovanför.
“Vad är det?” sa jag och då skrattade han men inte på det elaka sättet. Lite som man skrattar åt en gullig men ovetande lillasyster. Det gjorde att det kändes tryggt att inte veta vad det var.
Men nu är jag ensam i en källare och det landskap som en gång pulserade av liv har förmultnat. Arvid finns inte i det rum där jag alltid hittat honom. Det finns ingenting tryggt i det.
Ekot av Arvids sista fråga till mig dröjer sig kvar, ringer i öronen.
Jag skriver in namnet i sökmotorn och en blåvit hemsida möter mig. Efter någon minut har jag registrerat mig och godkänt användarvillkoren. Jag saknar inte helt teknisk förståelse – jag har laddat ner alla säsonger av Lost på Pirate Bay och skrev mina första rader HTML-kod på Lunarstorm för flera år sen. Det tar mig ingen lång stund att förstå de övergripande funktionerna i denna nya typ av media.
Jag hittar en sökruta och skriver in hans namn. Han dyker upp direkt. Han har en profilbild jag inte sett förut, där håret är saltvattenlockigt och ansiktet fräknigt. Jag ser en knapp märkt “Lägg till vän”. Jag påminner mig själv om att det var han som frågade mig och klickar på den.
Jag betraktar det tysta MSN-fönstret. Testar ett till namn i sökfältet på den nya webbplatsen. Lägg till vän. Jag börjar beta av namnen, ett efter ett. Nästan alla är där, hela min klass. Lägg till, lägg till, lägg till.
Någon gång under detta arbete dyker en röd etta upp i den övre panelen. “Arvid Eklund har accepterat din vänförfrågan”.
Där är hans profil. En lista över saker han gillar: Iron Maiden, Pink Floyd, The Killers.
Ett avsnitt med hans senaste aktiviteter, när han blev medlem, personer han är vän med. Han har 47 stycken.
Min uppmärksamhet fångas av något annat. Ett kort avsnitt med följande information:
Kön: Man. Intresserad av: Kvinnor. Relationsstatus: I ett förhållande.
Jag stirrar på det sista.
Ytterligare en röd etta upplyser mig om att Evelina har accepterat min vänförfrågan.
Innan jag klickar dröjer jag kvar på Arvids profil, för det är nu jag ser bilderna. En enda lång presentation av sommaren som passerat; brännboll i skymningen vid fotbollsplanen, grillning på stranden under en blå himmel, en fest med nästan alla jag känner, de skrattar, håller armarna om varandra och höjer metallgröna burkar mot himlen.
De senaste veckorna i ett parallellt händelseförlopp, en annan linje.
Sen är Evelina där med en röd pussmun mot kameran. Eyelinern ger henne kattögon under luggen och på nästa bild möter de Arvids. Hennes hand är på hans axel, klorna nedsjunkna i t-shirten.
Jag tittar igen på de tre orden: I ett förhållande.
Jag går upp till den röda ettan, klickar på hennes namn.
Webbplatsen kan inte nås.
Jag återvänder till MSNs bekanta chattfönster. Ingen uppkoppling. Jag är avskuren.
“Mamma!” Jag springer upp för trappan och ut på altanen. Mamma sitter tillbakalutad i trädgårdssoffan med fötterna uppe på en stol och en korsordstidning uppslagen i knät.
“Internet ligger nere.”
“De har väl grävt av en ledning igen.” Hon säger det som att ingenting kunde vara mindre viktigt. Sen tittar hon upp från tidningen och ser på mig. “Hur är det med dig?”
Om jag svarar kommer gråten, så jag är tyst. Men med sina mamma-ögon ser hon ändå att något är fel. Hon makar på sig på soffan. “Kom.”
Jag går dit, sjunker ner intill henne. Mitt huvud hittar hennes axel och hon lägger en solvarm, fräknig arm om mig.
“Det blir bra”, säger hon medan hon stryker mitt hår. “Livet är här och nu.”