Vattnet var kallt mot mina knottriga lår och sviarn bet obarmhärtigt i mitt svettiga hårfäste medan jag vadade ut i den blanka sjön. Vi hade valt just den här sjön för att den låg lite avsides, längst bort längs den lilla grusvägen som ledde förbi Josefssons gamla hus. Josefsson bodde inte längre kvar utan hade för många år sedan flyttat in till ett seniorboende i stan, lämnat byn som alla andra kommit att göra med tiden och nu var det bara vi kvar. Kanske skulle även vi vika in årorna och byta friheten mot bekvämlighet någon dag men inte ännu. Inte ännu. Älgörten rasslade till när en vindby drog in som fick småhåren att resa sig ännu mer. Jag hade vadat ut till ljumsken nu, det fick vara bra nog. Det bet till ordentligt vid tinningen och när jag slog till föll en bräms ner på vattenytan och sprattlade en stund innan den flöt ur synhåll. Brämsarna var som telepatiska med varandra under den norrländska högsommaren och verkade föröka sig som genom kloning så fort man visade en bit hud. Ur asken med extralånga tändstickor som mor köpt på erbjudande ”ta två betala för en” på Coop halade jag fram en sticka som tog fyr på tredje försöket. Den spritindränkta flotten av pinnar och papp som vi byggt tände över nästan direkt. Det var ett ganska stort bygge eftersom två meter kungsboa-orm väger en hel del, lättare var den huvudlösa undulaten och råttan inne i ormen som också låg instoppade i den nu brinnande gravbåten. Säkert fick man inte bränna djurlik i sjöarna hur som helst men vem skulle se oss här.
Djurintermezzot som ledde fram till att ett halvt zoo nu var på väg att ta eld på en stilla sjö någonstans längs grusvägen bakom Josefssons var en händelseutveckling som skulle komma att ta mig från barn till vuxen under loppet av några veckor. Min kärlek för undulaten Totte hade inga gränser, även om jag redan på den tiden var tveksam till att den var besvarad. I fyra år hade han förgyllt min vardag och när skolbussen släppt av mig hemma om dagarna roade jag mig med att låta honom flyga fritt i mitt rum. Med tiden fick jag göra det i smyg för mor avskydde att hitta små fågelbajsar på hyllor och golv, och när Totte också hade lämnat spår i CD-spelaren jag lämnat öppen blev det mer sällan han fick ta fria flygturer i mitt rum. Vi hade det ändå bra, Totte och jag, men när en klasskompis brorsa berättade om sin tamråtta som också hette Totte, och att han skulle ta ihjäl den om ingen ville ha den så tänkte jag att jag ju kunde ha plats för två Totte i mitt liv. Brorsan till klasskompisen sa att det var en otrevlig råtta men om jag ville ha den så var han min för 10 Pogs, buren också. Far hämtade rått-Totte åt mig och jag gav honom nästan lika mycket kärlek som fågel-Totte under de kommande veckorna men den dagen jag vaknade av att rått-Totte brutit sig ur sin bur och in i fågelburen där han bitit huvudet av fågel-Totte förändrades känslorna. Oklar över hur jag skulle hantera känslorna åkte rått-Totte tillbaka i buren och fågel-Totte lade jag på en bricka med huvudet separat medfört in i frysboxen i källaren, bredvid fjolårets fryspåsar med hjortron. Mor fick ett mindre slaganfall när hon öppnade locket och såg fågel-Totte, så jag flyttade in honom bakom de förvällda kantarellerna några dagar senare, där han fick ligga under resten av vintern i väntan på en värdig begravning.
Rått-Totte fortsatte jag mata och höll buren ren men det var slut på ömhetsbetygelser utöver det. Tankarna på att ge bort honom hade dykt upp men vem skulle jag ge honom till, byn var bara så stor. Det hela skulle komma att lösa sig själv när jag bara några veckor senare fick frågan av en släkting om jag som var en sådan djurvän med stort hjärta inte kunde ta emot en orm de behövde omplacera. Den hade några år på nacken berättade han, men den var rätt schysst, kanske lite hungrig eftersom de som haft den tidigare inte haft vett att mata den tillräckligt men annars var det en prima orm, menade han. Eftersom jag inte kunde så mycket, eller någonting alls om ormar så lånade jag en bok om majsormar på biblioteket, och tackade ja. Hur jag fick mor och far att gå med på det vet jag inte, men under våren kom två meter kungsboa hem till mig. Terrariet tog upp nästan hela mitt rum och luktade unket, men jag hade en orm! Han hade inget namn så för att ära min älskade fågel-Totte så döpte jag också ormen till Totte. Orm-Totte åt med god aptit, döda möss som jag förvarade inplastade i ett eget fack i frysboxen. Det var ett alltid lika uppskattat trick att visa hur orm-Totte gick från passiv till alert för att sedan hugga den dinglande döda musen jag höll fram med mors stek-tång och kompisarna blev alltid lika skrämt exalterade över den långa ormkroppen som rullade ihop sig runt bytet och hur käken sedan öppnades och började svälja musen hel. En dag tog jag helt odramatiskt rått-Totte och hivade in honom till orm-Totte. Det gick ganska snabbt och jag var glad för orm-Tottes skull som nog aldrig tidigare fått jaga ett levande byte. Det fick bli rått-Tottes gottgörelse för vad han gjort med fågel-Totte.
Eftersom mina studier om ormar begränsats till majsormar förstod inte heller jag hur mycket en två meter kungsboa behöver äta för att känna sig tillfreds med livet vilket jag snart skulle bli varse. Några dagar efter att rått-Totte rest till smådjurshimlen vaknade jag på morgonen och såg att terrariet var öppet och orm-Totte borta. Jag sökte länge och väl, och till slut hittade jag honom hopslingrad under en byrå där han vaksamt satt och kikade på mig. Om en orm nu sitter, tänkte jag då och sträckte mig in efter honom. Snabbt bet orm-Totte tag i handen på mig och det tog några sekunder innan jag förstod vad som hände. Jag hade läst om majsorma att deras tänder är ömtåliga och att man inte får rycka om de biter för då kan tänderna gå sönder, så jag höll kvar handen och försökte att inte röra mig men när orm-Totte tog ett nytt grepp och började arbeta in tänderna ännu mer så förstod jag att jag nu skulle bli ormmat. Blodet sprutade och jag skrek som en stucken gris, som mor senare skulle beskriva det som. När mor och far kom inspringandes i mitt rum var jag halvvägs under byrån med armen och blodet droppade ner på trägolvet. De är storvuxna människor, mor och far, men de fick jobba ganska ordentligt för att bända loss orm-Totte från benet på byrån. Far försökte bända upp orm-Tottes käkar men tänderna hade då grävt sig ända ner i benet och han gav ganska snart upp den idén. Istället drog de ut både mig ormen till köket och slängde upp både arm och orm på köksbänken där mamma hållit på att baka kakor så att florsocker och bakformar flög åt alla håll. Far måttade ut var min hand tog slut inne i orm-Totte och från ingenstans svingade han en yxa som klöv orm-Totte i två delar. Handen med ormhuvud runt lindade vi in i en kökshandduk och mor körde fram vår röda Volvo 740 medan jag stod på bron och försökte få på mig skorna med en hand men remmen för hälen gick inte helt att trä på så jag fick hasa nerför bron och ut till bilen. Inne på sjukstugan tyckte man det var väldigt extravagant att komma infarandes med ett ormhuvud runt ena handen men Majken från klassen över min var där och såg spektaklet så jag var garanterad en rejäl statushöjning i skolan när jag kom tillbaka. Jag behövde inte sy men sköterskan lovade att det skulle bli ett ordentligt ärr ändå. Ormkroppen hade far lagt i frysboxen under tiden jag var på sjukstugan och när jag öppnade locket för att titta på den så såg jag att bulan på kroppen där orm-Totte fortfarande låg. En vemodig suck slapp ur mig när jag såg mina tre Tottar ligga där tillsammans och överlag kände jag mig lite mätt på det här med husdjur nu. Mor tyckte vi skulle gräva ner dem i skogen bakom huset men en vikingabegravning kändes som det enda värdiga avslutet på dessa tre Tottars korta liv, så istället gick jag upp på mitt rum och började jag skissa fram en ritning på en vikingaflotte i miniatyr.