Mannen sjönk tillbaka ner i trädgårdsstolen. Under den korta tid han varit inne i huset för att natta yngste sonen med saga och kramar, och ta reda på resterna från kvällens korvgrillning, hade den tidiga septemberkvällens fukt landat på den urblekta dynan. Ett tunt taggigt täcke av kyla som nu sög sig in i hans bomullsbyxor. Skulle de få uppleva fler sköna kvällar, eller hade de just avslutat sommarens sista grill?
Under deras snart tio år i huset hade uterummet de skapat genom att öppna upp två av förrådslängans bodar, varit en källa till lycka. Ett ställe dit familjen kunde ta ut kaffebrickan även om regnet droppade. Tända den toppiga grillen med sin långa skorsten för att sedan lyssna till fräsandet när de tjocka grillkorvarnas skinn sprack. Barnen gillade att borra ner fötterna i skarven mellan hammockens rödblommiga plastdynor och läsa sina serietidningar. Så många kvällar genom åren med barnen lekandes på gräset, tjoandes utan att någon behövde oroa sig för att störa grannarna. Svärmoderns skratt som spridit sig över trädgården likt en böljande våg. Hon var borta nu. Hans egen pappa var också borta sedan i januari och nu var modern i färd med att sörja sig själv till döds. Vanmakten över att inte kunna hjälpa henne ur sin sorgbubbla fick honom att skruva på sig i stolen. Om hon ändå kunde känna att där fanns ett liv kvar för henne.
Han styrde tillbaka tankarna till beslutet han och hustrun var tvungna att ta. Skulle de tacka ja till jobberbjudandet, med allt vad det innebar för familjen? Sälja huset, dit de kommit smått desperata av längtan efter frihet och utrymme? För vadå? En ny stad, nya erfarenheter, nya kontakter. Skaka av sig lite av det invanda. Inte stagnera. Barnen, som inte var små längre, lekte inte i trädgården som tidigare. Och huset var gammalt. Mer och mer skulle krävas av dem. Tid och energi de kanske ville ägna åt annat. Men vad skulle en flytt innebära för mellansonen? Hur skulle det vara att börja högstadiet i en klass där han inte kände någon? Ibland oroade han sig för honom. Blev inte klok på vad pojken kände när han slöt sig i sin tystnad. Fyra-åringen var han inte bekymrad över och dottern, som skulle gå ut grundskolan till sommaren …tja hon hade väl ärvt lite av hans rastlöshet och okomplicerade attityd till att släppa en plats. Dessutom var det nog enklare att komma ny till gymnasiet än till högstadiet.
Det var som de kommit till ett vägskäl. Längtan efter förändring, som växt sig stark hos både honom och hustrun, fick de här nya möjligheterna att skicka ilningar av både spänning och nervositet genom dem. Dessutom, han var fyrtio år nu, lika gammal som hans pappa varit när han själv föddes, slog det honom. Skulle de göra en förändring var det kanske dags nu.
En ljus rektangel bildades i gruset utanför dotterns fönster. Mannen höjde armen för att titta på klockan, men kom ihåg att han tagit av sig den när han diskade. Vad kunde den vara? Hur länge hade han suttit? Himlen gav fortfarande ifrån sig ljus, men inte tillräckligt för att kunna läsa tidningen han tagit med ut. Förresten ville han inte läsa mer om eländet i München. På ett OS! Men den måste vara närmare halv nio, dags att säga godnatt. Sonen skulle somna direkt, men dottern skulle förmodligen ligga och läsa halva natten, oavsett vad de sa, och sedan vara hopplös att få liv i nästa morgon.
Han ryckte på axlarna. Visst fanns kontroverserna med pappan kvar i minnet, men saknaden, att inte kunna lyfta telefonen för att byta några ord, snacka lite musik, höra lite skvaller från barndomsstaden hade förändrat något, tagit något från honom. Och oron för mamman …tung som ett ok man inte vill bära. Kanske skulle ett ja till nya jobbet vara ett klokt beslut? De skulle vara närmare, enklare att hälsa på.
Mannen reste sig och gick mot huset. Musiken från dotterns rum hördes svagt ut i hallen. När han öppnade dörren såg han henne sitta vid skivspelaren, lutad över ett skivfodral. Vissa av namnen på banden hon lyssnade på var obegripliga för honom …Gunder Hägg – fast de hette visst Blå Tåget nu. Hoola Bandoola …”Vem i hela världen kan man lita på” sjöng de och ja, det är ju en relevant fråga.
Kram och godnatt. Läs inte för länge nu. Nej nej …godnatt.
När dörren till hennes rum mjukt gled igen bakom honom, såg han fodralet till sin första jazzskiva framför sig. Pappan, förankrad i folkmusiken och visorna, hade tagit tid på sig att förstå hans jazzintresse. Nu, dröjande sig kvar utanför dotterns dörr i ett försök att definiera sina känslor inför det här nya, var han tvehågsen. Något med aggressiviteten störde honom …texterna var så …nästan övertydliga. Men kanske behövdes saker sättas på sin spets för att nå fram.
Tankfullt gick han tvärs över hallen, mot den öppna dörren till sonens rum. En snabb smekning av den fortfarande runda kinden.
På en krok bland familjens samling av ytterkläder och skor hängde dotterns nya bruna mockajacka med alla sina fransar. Han skakade roat på huvudet. Det var intressant, modet. Eller intressant förresten. Mestadels var det helt idiotiskt. Som platåskorna var och varannan kändis spatserade omkring i. Eller V-jeansen. Personligen upplevde han dem i och för sig som ett smart sätt att använda spillbitar på …
Sakta följde han grusgången mellan äppelträden medan han krängde på sig jackan han plockat med sig ut. Kanske var det inte så enkelt att vända andra kinden till. Hade han inte själv velat slå besinningslöst vid upptäckten av vännens svek, ett svek han aldrig kunnat föreställa sig? Han kunde fortfarande, när som helst, väcka den brännande ilskan som alltid flammade upp med en kraft som förvånade honom.
Ibland var hatet lätt att hålla vid liv och oändligt svårt att släppa taget om. Fast i allt gammalt, i generationers nedärvda konflikter.
Han mindes den där sista söndagen i januari, när han kört genom vintermörkret för att dela sin brors och mammas sorg, hur bilradion rapporterat om händelserna i Derry, och hur våldet på ett märkligt sätt blandats ihop med pappans död och mammans närmast katatoniska tillstånd. Alla döda, alla människor som grät och sörjde precis som de grät och sörjde. Samma tomhet, samma förlust, men med sorgen färgad av ett aldrig sinande hat.
En mygga surrade kring hans hand. Han stannade upp och tittade hur den satte sig, liksom rekognoserade innan den stack sin tunna snabel genom hans hud. Den lilla kroppen fylldes långsamt med blod, kanske totalt en droppe av alla hans fem liter. Droppen skulle hålla myggan vid liv, kanske skulle blodet även göda dess avkommor. Han visste inte hur myggor fungerade. Visste att de la sina larver i vattentunnan vid ena gaveln av uthuset, men det var ungefär allt. Myggan lyfte och flög iväg, lämnande efter sig en vilja att klia, att skrapa lite med nageln där den suttit.
Med händerna i byxfickorna strosade han vidare. Så ovanligt många myggor de irriterats av på Öland i somras! Var det förresten sista gången de åkt färjan över sundet, nu när bron skulle invigas? Tänk alla gånger de kört fortare än fort för att inte missa den. Och barnen som inte kunnat förstå hur man kunde bli sjösjuk på den korta tid överfarten tog, men att mamman berättat om hur det under höststormarna minsann inte varit så kul att ta sig från ön in till Kalmar. Nu skulle risken för både sjösjuka och att missa färjan försvinna och det var väl bra.
Ljudet från grannpojkens knattrande moped väckte honom ur hans tankar. Grabben gick väl på gymnasiet nu, var ju något år äldre än dottern. Mörkret som sänkt sig dolde mannens svaga leende. Dottern visste nog inte att både han och hustrun sett hur de varit varandras ”första kärlek”. Men kärleken verkade ha runnit ut i sanden. Som den gör.
En rysning for genom mannens kropp. Plötsligt hade kvällens svalka övergått till ruggighet. Han såg hustrun röra sig inne i det svaga skenet från stearinljusen i fönstret. Fundersamt snurrade han ett av de mogna Maglemerna, tills äpplet släppte grenen och landade i hans hand. En kort blick bakåt. Så började han gå.