Det hade gått några år sedan lärarna tvingade dem att äta upp fläskpannkakan med fruktsås, pölsan, rotmoset, blodpuddingen och, värst av allt, romburgarna. När de var små fick de inte gå på rast förrän tallrikarna var tomma. De tryckte upp mat under borden när lärarna inte såg, räckte sedan upp handen och bad om lov att gå, livrädda att klumparna de gömt skulle falla ner på golvet innan de hunnit ut. Det hade också gått några år sedan de tvingades lära sig att kroppen inte riktigt var deras egen. På gymnastiken drog fröken ut gymnastikdräkten med pekfingret och tittade efter så att ingen hade underbyxor på sig. Det var konstigt och obegripligt, men ingen protesterade.
Någonstans upphörde tvånget. Det var svårt att säga när. Men vid femton hade lärarna slutat kontrollera vad de åt och om de hade underkläder på sig. Numera brydde de sig knappt om eleverna gick till matsalen eller till lektionerna. På skolgården fanns en rökruta där de kunde sitta under rasterna, eller under lektionstid om de inte gick på lektionerna. Hon satt ofta i rökrutan och såg de andra komma och gå.
Inne i skolkorridorerna hånglade vissa par öppet, händer gled innanför tröjor, långa tungkyssar avlöste varandra och kroppar pressades mot varandra. Flickorna och pojkarna som hånglade var ofta samma som rökte, drack och skolkade. Allt verkade höra ihop.
De pojkar som rökte, drack mellanöl och hade trimmade moppar hängde nere vid sjön och kiosken på kvällarna. Dit gick flickorna om de ville visa sig tillgängliga. Pojkarna pratade också om flickorna. Hånfullt om de som var oskulder och föraktfullt om de som haft sex med för många.
– Är hon byxmyndig?
De försökte inte dölja samtalen, de brydde sig inte om vem som hörde deras prat. Kanske var det själva poängen, en markering. Pojkar kunde vara oerfarna eller erfarna, men de blev aldrig kallade oskulder eller lösaktiga. De stod utanför den där prövningen, fria från blickarna och frågorna. Deras sexualitet definierade dem aldrig på samma sätt.
På vintern rökte de i källartoaletten på skolan, en plats där ingen någonsin gick för att använda toaletterna. Det var kallt och rått där inne, och många av sitsarna saknades – bara kalla porslinssitsar med flagnande färg. Någon hade ristat in ett hjärta i betongen med initialerna JP. Kunde vara Jerpa Persson. Han var populär som pojkvän. Det luktade mögel och fuktig betong.
En dag när snön föll tungt utanför, stormade några äldre killar in med armarna fulla av snö som de slängde in över dem som stod där. De kastade sig in i toalettbåsen för att skydda sig från snön som rann kall och våt längs ryggen och genomträngde tröjorna. Killarna skrattade, rusiga av upptåget, med den där skrämmande, okontaktbara intensiteten som vissa pojkar och män får i grupp när de är uppjagade. Snön fortsatte att tränga in genom glipan mellan tak och dörr, som en kall dusch över dem. Britt böjde ner huvudet för att skydda ansiktet men slog pannan mot den vassa, rostiga toalettpappershållaren. Blodet silade ner över hennes ansikte, men det påverkade dem inte – de fortsatte ändå, upprymda och flabbande. Inte förrän hon skrek.
– Britt blöder!
Då slutade de kasta snö. I stället började de gapa och skratta.
– Britt blöder! Britt är inte knullbar! Britt blöder! Britt har mens!
De hade börjat åttan under hösten och nyheten om det första provrörsbarnet hade kommit ut på nyheterna. Det hade pratats om det var rätt att skaffa barn på det sättet. Om människan lekte Gud eller inte. Hennes mamma hade tyckt det verkade lovande för kvinnorna.
– Kommer man inte behöva gifta sig för den saken, hade hon sagt lakoniskt när hon hörde om nyheten.
Ett rykte hade börjat gå på skolan.
En av de äldre pojkarna med trimmad moped kunde göra det.
Mot betalning. Femtio kronor.
Det skavde i henne när hon hörde det. Som en skev handel, som om det var en sjukdom han kunde bota, en åkomma vars behandling han tagit patent på. En operation han kunde utföra.
Senare framåt hösten förflyttade de sig ner till källartoaletten återigen. Där nere fnissade en av de yngre flickorna att hon funderade på att nappa – om det där ryktet nu var sant. Flickan sa att hon var så trött på att vara oskuld. Resten blev uppfyllda av en febrig nyfikenhet. Till och med hennes egna klasskamrater i femtonårsåldern blev intresserade av den yngre flickans planer, fast lite mer reserverat. De frågade om hon var säker på sin sak. Flickan verkade tycka om uppmärksamheten. Själv orkade hon inte stå kvar och lyssna. Hon gled iväg mot biblioteket där elevrådet skulle ha möte. Hon hade tackat ja med tvekan, mest därför att ingen verkade tro att hon skulle göra det.
En flicka i årskursen över henne var ordförande i elevrådet. En sådan som aldrig skulle ha rökt nere på källartoaletten, än mindre legat med en mopedkille. Hon hade pärm, kulspetspenna och ett sätt att säga ”nästa punkt” som om hon redan var vuxen. Källartoaletterna stod på dagordningen.
– De måste prioriteras, sa hon. Särskilt för flickorna. Vi har mindre urinblåsor än pojkar.
Några nickade. Någon skrev i protokollet.
Hon tänkte på källartoaletten hon just lämnat. Röklukten satt fortfarande kvar i hennes tröja. På ryktet som fortfarande studsade mellan kakelväggarna där nere.
Ingen nämnde något av det.
Hon såg på ordföranden och undrade hur man blev en sådan flicka. En som redan talade de vuxnas språk. Som trodde att protokoll, prioriteringar och en ny toalettsits kunde förändra något.
Helgen närmade sig och en föräldrafri fest hos en kille som kallas Tallen skulle gå av stapeln på lördagen. Någon hade en äldre bror som kunde köpa ut. Flickan från källartoaletten hade stoppat sin veckopeng: femtio kronor i fickan med sig till festen.
Moppekillarna satt i vardagsrummet och spelade Supertramp. I början av låten ”School” fanns ett hack i skivan, precis när flickan skrek. Det tyckte de var kul. De spelade det om och om igen tills de tröttnade och bytte till Deep Purple. Flickorna samlades i en hall utanför den stängda sovrumsdörren. Hon hade hunnit se en grön heltäckningsmatta, en furusäng längs en vägg och gardiner med bilar på. Det måste bara ha blivit kvar sen Tallen var ett litet barn.
– Tror ni de är nakna? Någon fnissade till.
– Kanske inte helt, svarade någon.
Pojkarna satt i vardagsrummet, rökte, drack öl och spelade musik och var till synes helt ointresserade av det som pågick. Det gick en kvart. Ingenting hördes. Flickorna gick ut i vardagsrummet och satte sig med killarna. Nettan hade med sig Bee Gees och de bytte till den skivan. Några flickor började dansa tätt tillsammans till ”More than a Woman”, medan de då och då kastade blickar mot pojkarna. Därefter spelade de ELO och då började Nettan gråta för det påminde henne om när hon var ihop med Tompa Ek. Alla andra flickor flockades då runt henne och sa att hon måste glömma Tompa nu. Pojkarna passade på att byta skiva.
När flickan från källartoaletten kom ut ur rummet hade de gått in i köket. Uppmärksamheten hade nu flyttats från Nettan till henne.
– Hur var det?
Hon hade sett uppjagad ut, nästan skärrad.
– Det gick inte. Han fick inte in den.
Nu blev det nästan upprorisk stämning.
– Va?!
– Fick han inte in den? Varför inte då?
– Du måste få pengarna tillbaka!
De gick ut tillsammans och krävde ”kirurgen” på pengarna tillbaka. Han knycklade upp den skrynkliga femtiolappen och kastade den på bordet. De andra pojkarna tittade nyfiket och retsamt på. Flickan tog emot femtiolappen med högburet huvud och ett kort och avmätt tack.
”Kirurgen” hade sagt att han inte visste att ”hon var så trång”.
Flera flickor hade då himlat med ögonen och de lämnade därefter festen och pojkarna gemensamt.
– Vad gör jag nu? frågade flickan, som visst hette Stina, sorgset när de kommit ut.
– Jag har pratat med Tompa Ek. Han kan göra det gratis. Han har visst gjort någon på smällen i Fruängen, så han vet väl hur det ska göras, hörde hon sig själv säga.