Jag var femton. Jag var förälskad. I tre år hade jag varit förälskad i samma tjej. Hon hade varit i två relationer under tiden. Relationer som jag – som såg dem utifrån – kunde se var helt värdelösa, med killar som var helt värdelösa. Killar som inte alls hade någonting med en tjej som henne att göra. Jag hade varit hennes bästa vän genom allt, jag hade stöttat henne när hon ville stanna kvar med sin första kille trots att han var en idiot, och jag hade verkligen stöttat henne när hon till slut ville lämna honom. Nu var hennes senaste relation (med en jävla skitstövel till kille) äntligen över och hon och jag hade börjat hänga mer än någonsin.
Vi stod utanför porten till mitt lägenhetshus. Ingen av oss ville avsluta promenaden, men det var mörkt och vi lyckades inte säga någonting. De senaste trettio minuterna hade jag nervöst sjabblat bort tre av mina bästa historier; Den om pappas diarré på tåget, den om den brutna armen i fjällen och den om lågstadievännerna som använde rasterna för att hoppa fram bakom träd och skrämma tjejerna i klassen. Berättelserna hade blivit tröga och långa, och jag var rätt säker på att hon hade hört minst två av dem förut, men hon hade ändå skrattat. Och varje gång hon skrattade sitt skratt, som lät nästan som hicka, ramlade en helt ny del av berättelsen ur mig. Allt nytt var lögn och hittepå förstås, men hennes skratt var ett knark jag hade varit hög på i tre år, och jag kunde inte sluta. Trots den konstant stissiga kroppen, trots att lögnerna dödade minnena, och trots att skammen i tystnaden efteråt tryckte ihop hela mig som en petflaska i pantmaskinen. En väldigt förälskad petflaska.
Ja, nu var det tyst. Nu var det så in i helvetes jävla tyst. Staden vibrerade av en sjuklig tystnad. Och jag blev förbannad på alla jävla människor som höll sig inne bara för pandemins skull. “Kom ut och gör lite jävla ljud!” ville jag skrika, och nästan som om Gud fanns svängde en lite för gammal man in mellan husen där vi stod, och gubbens steg och allmänna varande fyllde den förut så påtagliga tystnaden med något nytt. Allt blev plötsligt fruktansvärt roligt. Han gick förbi oss i sitt ljusblå munskydd som såldes i 10-pack på apoteket, och såg lite arg ut. Kanske var det bara hans ögon som såg ut så, tänkte jag och jag hoppades för hans skull att han inte arbetade inom vården – hans ansikte och munskydd var en olycklig kombination. Kanske var hans ögon så där arga för att han ville att vi skulle skämmas för att vi inte hade några munskydd, men jag skämdes inte, inte nu. Jag undvek så gott jag kunde att titta på gubben. Jag låtsades som att hon och jag var mitt uppe i en viktig diskussion, och vi lyckades hålla skrattet tillbaka tills han precis passerade oss, sen bröt vi ihop. Tårarna rann när vi skrattade så tyst vi bara kunde, och vi visste båda att det här inte kan vara så roligt som det känns, men när jag vände blicken mot gubbens runda ryggtavla vek jag mig dubbel. Fick andnöd. Nästan panikkänslor. Vi hade så orimligt roligt.
Skrattet avtog långsamt, och återkom i konvulsioner tills gubben gått in i en port några hus bort och det bara var vi kvar. När våra skratt klingade ut blev staden sjukligt tyst igen, och faktumet att vi stod utanför mitt hem utan något mer att säga varandra blev smärtsamt tydligt. Hon lutade ryggen mot väggen och jag såg på henne att det var en inbjudan. Till vad förstod jag inte riktigt, men jag kom närmare och närmare och sen så stod jag med händerna vilande mot väggen, på varsin sida om hennes varma ansikte. Värmen radierade mot mina handleder och jag kände mig fruktansvärt manlig, och livrädd. Min kropp var stel av upphetsning och jag såg i hennes ögon att hon väntade på något, men jag kunde för mitt liv inte förstå vad. Tills hon såg på mina läppar, och jag såg på hennes, de var lätt särade och jag höll på att kollapsa. Jag hade aldrig kysst en människa förut och det här var bara för perfekt. Vi stod och stirrade varandra i ögonen, och jag var rädd att hon såg hur svag jag kände mig i knäna. Jag var rädd att det syntes hur kroppen skälvde och själen fladdrade i vinden. Jag stålsatte mig mot väggen och närmade mig långsamt, långsamt. Och så plötsligt dök hon ner under min ena arm och började springa bort mot tunnelbanan. Hon bara sprang. Jag såg hur hon försvann bort, och mina ben vek sig under mig. Jag satt på trottoaren den tisdagskvällen, med huvudet lutat mot den skrovliga stenväggen och grät.
Dagen efter passerade i ett töcken av låtsad normalitet. Som om något var normalt. Att äta macka, att gå på toa, att borsta tänderna, att vara människa när ALLTING hände igår.
Och på kvällen så ringer hon igen. Hon står utanför och väntar, säger hon. Vi måste prata, säger hon. 3 år av förälskelse och nu måste vi äntligen prata. Om det är det hon menar? Eller måste vi prata om något annat? Något helt fel? Något om att det var dumt igår och att det inte var meningen. Att vi bara borde vara vän… – NEJ!
“Yes! Jag kommer ner,” svarar jag.
Vi blev ihop den kvällen. Vi var ihop i 8 månader. Jag hann inte fylla 16 innan jag gjorde slut.