Det började som en helt vanlig dag. Jag cyklade direkt från skolan till Eriksbergsgården där jag hade hand om hästarna i stallet. En cykelfärd på 6 km längs den slingrande grusvägen, kantad av dikesrenar fulla med hundkäx och smörblommor. Det var en sådan där eftermiddag då allt kändes lätt. Solen sken från en helt molnfri himmel och jag sjöng av hjärtats lust till takten av mina egna tramptag. För just idag var ingen vanlig dag. Idag skulle jag äntligen få delta i det årliga koutsläppet på granngården. Det är en syn för gudarna när 35 kvigor och kalvar släpps ut på gröna, saftiga betesmarker efter att ha stått inne i den mörka ladugården under hela den långa vintern. Det äventyret ville jag inte missa för allt i världen. När jag slutligen kom fram, andfådd men glad, och ställde cykeln alldeles vid den rödmålade stallväggen så öppnades den tunga trädörren intill sadelkammaren. Ut kom bonden, stapplande med famnen så full av läderremmar och träns att man knappt såg hans ansikte. – Du kommer precis i lagom tid, ropade han med ett stort leende. För nu ska vi smörja in dessa ordentligt med läderbalsam så de blir mjuka och fina. Sen fortsätter vi med sadlarna. Det kommer att gå som en dans ska du se. Det lät riktigt roligt så jag stängde raskt dörren efter mig och följde efter honom in i den svala, doftande kammaren. Doften av läder, sadeltvål och gammalt trä låg tung i rummet, en doft som jag hade kommit att älska mer än något annat. Han hade redan gjort iordning en bra sittplats åt oss på två rejäla träpallar där vi kunde arbeta utan att vara i vägen för varandra. Det krävs nämligen mycket yta när man ska smörja in både tunga sadlar, breda seldon, tyglar och smala träns. Vi tog fram trasor, svampar och de runda burkarna med gult läderbalsam. När vi satt där i godan ro och arbetade sida vid sida, så nämnde bonden i förbigående att han tänkte dra sig tillbaka till hösten. Han berättade att hans grabb äntligen skulle ta vid och driva verksamheten vidare. Så berättade han stolt om Pelle. Sonen. Ja, han var egentligen döpt till Per-Johan men ingen människa i hela socknen hade sagt annat än Pelle så länge han kunde minnas. Pelle hade precis blivit klar agronom nere i Skåne, så nu kunde han äntligen ta över gården på riktigt. Det var en otroligt spännande nyhet och plötsligt förstod jag varför hela sadelkammaren skulle putsas upp och glänsa så här extra mycket. Det var en nystart för hela Eriksbergsgården. Pelle hade fortfarande kvar sitt lilla studentrum i Alnarp, men det hade han sagt upp nu i dagarna när han äntligen blev helt klar med sina långa studier. Flyttlådorna var redan packade. Bonden sken som en sol i det svaga ljuset från fönstret och anförtrodde mig att han faktiskt hade väntat i fem långa år på att Pelle skulle kunna ta över gården. Så länge…. Tänkte jag för mig själv. Fem år kändes som en hel evighet när man själv precis bara hade hunnit fylla femton. – Ja, fortsatte bonden och torkade svetten ur pannan med en bit papper, frugan och jag har ju allt blivit lite tröttare i benen med åren och vi orkar helt enkelt inte slita som förr. Så det är en ren gudagåva att Pelle vill ta över och föra arvet vidare. Nu ska frugan och jag äntligen ta en riktig semestertripp till Kiruna och hälsa på släkten däruppe i norr. Det har helt enkelt inte blivit av tidigare under alla dessa år med mjölkningen varje morgon och kväll. Bonden pratade på i ett kör och berättade den ena roliga historien efter den andra om sonen Pelles uppväxt och alla hans upptåg på gården som liten. Tiden flög iväg och snart var vi helt klara i sadelkammaren. Allt läder blänkte och hängde på sina rätta platser längs väggarna. Jag fick äntligen tid att gå in i det stora, trygga stallet och krama om Carat. Den hästen var min absoluta favorit, en stor fux med en vit bläs i pannan, även om de andra hästarna på gården också hade en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Carat gnäggade lågt när jag närmade mig och puffade mig mjukt på axeln med sin varma mule. Efter mockningen i alla boxarna, vilket tog sin lilla tid med grep och skottkärra, strödde jag ut tjockt med ny, doftande halm så att alla hästarna hade ett riktigt mjukt och fint underlag att ligga på framåt kvällen. För Carat brukade nämligen ofta lägga sig ner och vila efter sina pass. När han gjorde det brukade jag klättra upp i krubban hos Figaro – hästen i boxen bredvid, som alltid hade gårdskatten som troget sällskap. Figaro hade en stor, röd saltsten monterad i sin krubba och konstigt nog gillade katten att ligga och sova ovanpå just den hårda stenen. Men jag tyckte bara att det var otroligt mysigt att sitta där i halvmörkret och lyssna på hästarnas lugna tuggar och kattens spinnande. När alla de dagliga sysslorna till slut var klara så tog jag ut Carat på en välförtjänt ridtur i det vackra vädret. Vi började i lugn skritt från stallet och fortsatte förbi den stora sommarhagen, tog sedan till vänster in på den smala skogsvägen där granarna stod täta. Efter ett tag kramade jag om med skänklarna och Carat föll mjukt in i en stadig trav. Jag bara njöt av varje sekund, kände hur vinden fläktade i ansiktet och hur doften av tallbarr fyllde luften. När traven sedan övergick till en mjuk galopp kändes det pirrigt i hela magen. Det var så befriande och roligt på samma gång, som om vi flög fram över marken. Vi avslutade med en lång, harmonisk skritt tillbaka till stallet så att Carat hann varva ner ordentligt. När alla hästarna på gården var motionerade och ompysslade så var klockan faktiskt rätt mycket, men det gjorde mig ingenting. Medan jag stod och borstade av det sista dammet från mina stövlar hörde jag plötsligt ljudet av en bil som kom knastrande i hög fart på gårdsplanens grus. Jag lade ifrån mig borsten och gick nyfiket ut från stallet. Jo men titta, där kom ju Pelle i egen hög person i en röd liten bil. Så kul! Han hade Baltzar med sig i framsätet hörde jag direkt. Baltzar var en pigg och ettrig liten hund som skällde som besatt så fort bildörren öppnades och han insåg att han äntligen var ute på landet igen. Baltzar älskade visserligen att åka bil, men mest av allt i hela världen älskade han att springa omkring fritt på Eriksbergsgården. Han kanske rentav hade förstått på sitt eget lilla hundvis att här skulle han alltid bo nu. Jämt och ständigt! Baltzar var en liten Jack Russell-terrier men han trodde själv att han var störst, bäst och vackrast i hela världen, och Pelle lät honom hållas och tro det. – Man väljer sina strider, skrattade Pelle högt när hans far kom ut på trappan och frågade varför han inte höll lite bättre pli på den där lilla hunden. Pelle ropade glatt till mig att nu var det hög tid att ta oss bort till granngården för att se det efterlängtade kosläppet innan det började. Vi gick tillsammans längs vägen, jag, Pelle och Baltzar som studsade fram som en gummiboll i dikena. Väl framme vid granngården var det redan fullt med folk, både grannar, barnfamiljer och äldre bybor som också ville se kosläppet. Alla samlades förväntansfullt bakom de uppsatta avspärrningsrepen. Baltzar var märkligt nog helt stilla och tyst för en gångs skull, djupt imponerad av folkmassan. Plötsligt knastrade det till ordentligt i en upphängd högtalare ute på gården. Bonden på granngården klev fram, hälsade alla hjärtligt välkomna till årets kosläpp och därefter öppnades de stora ladugårdsdörrarna på vid gavel. Ut stormade kvigor samt ungdjur i en enda vild rush! Vilken fantastisk upplevelse. Vi som stod där och tittade på skrattade hjärtligt åt kornas alla tokiga försök att koordinera kobent med fyrbent i de höga glädjesprången. Väl hemma i sängen tänkte jag. Kanske en liten Baltzar… om Pelle tänkte avla på honom… Sedan sov jag.