1989 är ett år som många historiker beskriver som året då världen förändrades. För mig, i det lilla radhuset i norra Skåne, var Berlinmurens fall och tragiken på Himmelska fridens torg mest något som diskuterades på radion,som alltid stod på. Min egen värld förändrades också, och jag hade fullt upp med att hantera den.
Pappa hade varit död i tre år, och det var fortfarande för svårt att prata om honom. Den enda gången jag kunde tillåta mig själv att vara ledsen och släppa fram känslorna var i stallet, tillsammans med min häst. Där kunde jag vara trygg. Hon förstod.
Hästarna var min räddning på så många sätt. Det var bara tillsammans med hästarna som jag kände att jag dög. På den tiden var det inte så många som hade egen häst, och jag kände mig verkligen stolt och lyckligt lottad varje gång jag red någonstans där jag såg hur människor kastade beundrande blickar på min fantastiska häst. Många hade respekt för det stora djuret, och även tuffingarna från skolan såg till att hålla sig på behörigt avstånd, något som gjorde mig otroligt stolt – även om jag insåg att det skulle straffa sig om jag sa något eller med en min visade att jag såg deras rädsla. Så jag höll tyst, men känslan av att ha haft ett litet övertag, åtminstone en kort stund, gjorde nästa skoldag lite lättare.
Det var inte killarna som var värst. På något sätt var de mer ärliga i sitt sätt att skrika “tjockis”, sätta krokben om jag gick tillräckligt nära, eller kasta hårda bollar på mig om jag gick lite längre bort. Jävliga, men mer förutsägbara. Jag var efter allt stallarbete stark som en oxe och förmodligen var det därför lättare för killarna att slänga ur sig verbala hån, för att inte riskera själva åka på däng. Jag slog tillbaka, och jag kunde ta varenda en av dem i armbrytning, vilket de mycket väl visste. Tjockis-hånen var svårare att försvara sig mot, och även om jag gjorde mitt bästa för att inte visa att varenda ord satte sig djupt så minns jag dem fortfarande så här mer än trettiofem år senare. Tjockis. Plugghäst.
Tjejerna var ändå värre. Viskningarna. Tisslandet. Tasslandet. Blickarna. Utfrysningen. Suckarna när lagen skulle tas ut till fotboll eller brännboll på gympan, och det till sist bara var jag kvar och det stod klart vilket lag som skulle vara tvunget att välja mig till sist. Välja. Vilket skämt. Frågan var vilket lag som skulle bli tvunget att stå ut med mig.
Förutom när vi spelade rugby, för där glänste jag. Det var två gånger om året som jag var så bra att jag fick spela med killarna. Då var gympan rolig. Resten av tiden var den ett helvete.
“Kolla henne, hon tror att hon är nåt”, hörde jag en av tjejerna i klassen säga till en annan, när jag kom av planen efter en rugbymatch och fick beröm av idrottsläraren. Det var nog enda gången det hände.
Jag berättade aldrig för någon om hur det var i skolan. Mamma hade mycket nog att tänka på ändå. Lärarna verkade ju inte bry sig nämnvärt. Den enda som fick veta var min häst, och hon räddade mig.
Tjockis. Så här med andra, klokare ögon kan jag se hur grunden cementerades till en väldigt skev syn på kropp, hälsa och mat, något jag har försökt komma till rätta med hela livet. Jag kan inte låta bli att skratta, även om skrattet fastnar halvvägs, när jag ser foton på mig själv som femtonåring. Jag var allt annat än tjock. Jag var otroligt vältränad. Jag var muskulös, och jag var stark och uthållig som en arbetshäst. Däremot var jag knubbig när jag var yngre, och den bilden satt väl kvar på näthinnan, både på mig själv och mina så kallade klasskamrater. Och jag gjorde väl själv inte något för att förändra den bilden. Inte förrän jag var femton.
Även om vi hade häst så innebar det inte att vi hade pengar. Tvärtom – det lilla vi hade gick åt just för att jag skulle kunna ha min häst. Mamma var klok och insåg hur viktig just denna hästen var för mig efter förlusten av pappa, och på något sätt lyckades hon trolla med knäna varje månad för att få ekonomin att gå ihop. Men det innebar att allt onödigt fick prioriteras bort. Vi hade ingen bil, och jag cyklade minst 20 kilometer varje dag för att kunna ta hand om min häst. Kläderna var ofta ärvda sådana och när det gjordes nya inköp var priset det primära.
På ett utvecklingssamtal med en av högstadielärarna pratade vi om framtiden. Hon såg det som jag lyckats mörka för min mamma. Än idag minns jag hennes ord, hur hon beskrev att om jag bara håller ut genom grundskolan så kommer en helt ny värld snart att öppna sig och jag kommer att blomma ut och få må bra. Jag hade svårt att tro på det.
Jag var tidigare totalt ointresserad av mitt utseende. Kläderna fyllde en funktion. Håret var mest i vägen, brösten likaså, när de kom. När jag var femton förändrades något. Jag märkte att små enkla saker gjorde en stor skillnad. Jag började sätta upp håret. Jag började använda sminket jag fått ärva av min moster. Jag började få upp ögonen för vad som fick mig att se bättre ut och valde kläder med omsorg. Samma kläder, men andra kombinationer. Efter morgonturen till stallet följt av en dusch stod jag framför spegeln, med “The Look” på hög volym i CD-spelaren, tills jag fick detaljerna helt rätt och kunde gå till skolan. Fortfarande oftast ensam, men med ryggen lite rakare för varje dag och något färre påhopp.
Jag var på mitt första disco. Jag kysste en kille för första gången. Dagarna i skolan räknades ner, en efter en.
Och jag började tänka att läraren kanske hade rätt. Kanske det finns en helt ny värld efter grundskolan, om man bara överlever den.