Jag fyller år på hösten och har ett efternamn som ligger långt bak i alfabetet. Då fanns många situationer där man kom sist. Eller i alla fall på andra halvan. Och våren i nian, när jag som oktoberbarn äntligen var femton, då hade alla vårbarn redan rusat av sin lust till mopeder. Så det blev ingen för mig.
Men innan dess. Sommaren innan jag fyllde femton så gick jag ofta i skogen bakom vårt hus med mina katter. Där, mellan östra och västra delen av förorten fanns en pulkabacke på vintern och en bäck om sommaren. Där stod en av killarna från franskan med sin moppe. Han hade precis fyllt femton. Världen stannade. Det var första gången i mitt liv som jag var ensam med en jämngammal kille. Han tog tag i mig när jag skulle hoppa över bäcken till hans sida. Trettiofem år senare skulle han berätta att han höll på att dö där och då. Pulsen slog så hårt att den dånade i hans kropp och han var säker på att blodet skulle spränga halspulsådern. Trettiofem år senare berättade han att han hade väntat på mig sedan den dagen.
Några månader senare fyllde jag femton. Och hela hösten fyllde jag en dagbok med hans namn. Den där udda killen som både spelade fotboll och var bra i skolan. Jag märkte att något hände med honom när jag var nära. Han tittade. Stilla. Jag började på en ny dagbok och från pärm till pärm fanns mina känslor för honom, de tillfällen vi sa något till varandra, hur jag var mer än kär på distans. Jag ville allt. Träffa hans familj. Att han skulle hålla om mig. Att något kändes helt annorlunda än vad jag någonsin hade känt. Men vi pratade aldrig. Någon gång ropade han “tja” på håll. Den våren blev jag tillsammans med en annan kille från franskan. Han bodde på gatan och ringde på dörren. Ville låna mina föräldrars skivor, Beatles och Simon & Garfunkel-boxar.
Jag, med pagefrisyr, Dobber-skjortor från den lilla butiken mellan tunnelbanan och pendeltågen på Centralen, chinos från JC och loafers. Fick bäst betyg i skolan. Och ingenjörssonen som försökte bryta familjemönstret genom att bli punkare. Han introducerade mig till the Clash. Han hade lyckats smuggla in en minibandspelare till deras Stockholmskonsert. På stereon i hans pojkrum spelade han Joy Division och en gnutta AC/DC samtidigt som vi gjorde SO-läxan – bildcollage om ubåten som gick på grund och om den avslöjade spionen. Vi använde hårt färgat papper och klistrade in artiklar och bilder från tidningar. Skrev bildtexter med tuschpenna. Och så franska glosor på det. Hur vi blev tillsammans vet jag inte. Efter en tid bestämde vi att min debut skulle ske dagen efter. Det finns bara fina minnen från våra tre korta månader. Så kort tid. Men så viktig. Men när han började raka sitt hår och åka in till stans fotbollsmatcher och kom hem med märken av slagsmål efter derbyn så drog jag mig ur. På skolavslutningen i nian. Vi var båda höstbarn och 15 år.
Jag var blyg, satt längst fram och kunde allt. Eller hade snarare gjort läxan varje gång. Killarna drev med sig själva, ljudade orden högt. Vågade. De pratade franska så franskt det gick, med drama och styrka i orden. En var tystare och söt. Vi pratade aldrig men fick vår enda egna kontakt när jag vände mig om under ett prov. Jag längst fram, han längst bak. Den breda rullgardinen som gick längs hela fönsterväggen slog emot mig med jämna mellanrum. Konstigt. Jag vänder mig om och ser att det är han som har gömt en bok bakom gardinen och ibland behövde flukta.
De flesta tjejer tittade uppåt. Jag gjorde det inte. Jag visste att min tid inte var då och trodde att de jämngamla inte såg mig. Det gjorde mig inte förtvivlad eller ensam, jag levde på hoppet. Tänkte knappt på det. Jag hade mina vanor och intressen. Läste, gjorde läxorna, övade flöjt, tittade på TV och hade min bästis, vars garage var ihopbyggt med vårt. Gick inte till fritidsgården och drack ingenting. Vet att det fanns vilda fester hos Micke på gatan bredvid. Aldrig att jag skulle gå dit. Något förändrades dock i mig när jag träffade honom vid bäcken.
Jag grät så hejdlöst på avslutningen i nian. Jag sörjde inte. Men jag grät. Fri. Jag fångade killen från bäcken på ett foto där han såg på mig som alltid. Äntligen skulle jag slippa härifrån. Och på kvällen gjorde jag slut med punkaren. Han var full och odräglig. Sa “du är för fin för mig, jag visste att du skulle göra slut”. Och jag cyklade ikapp en snygg kille från franskan som senare samma sommar skickade ett vykort till mig från sitt sjövärnskårläger. Han hade klistrat fast en hårtofs, en rest efter den obligatoriska rakningen, som alla på posten hånade mig för när jag kom dit för att ta ut pengar från mitt PK-bankskonto. Alla visste allt. Och jag hade börjat drömma om något annat. En klasskompis hade flyttat till stan och berättade om den platta rulltrappan som fanns på väg upp från blåalinjen. Den vill jag se. Äntligen skulle jag slippa härifrån. Aldrig mer femton.