Natten till den 12 december 2023 drömde jag att jag åter satt i en rullstol på Söndagsvägen i Skönstaholm.
Tvillingarna Lo och Su drog mig framför sig. Gi sprang bredvid och skrattade.
– Akta barnet! ropade hon.
Jag var femton år igen.
Solen stod lågt över husen och båda mina ben var gipsade upp till ljumskarna.
Det hade gått fyra månader sedan den svarta Folkan kastat mig genom luften vid Örbyleden, men i drömmen tänkte jag inte på olyckan. Jag tänkte bara på att de skrattade och att jag fick vara med.
När jag vaknade var känslan så stark att jag blev sittande kallsvettig på sängkanten i mörkret. Det dröjde länge innan jag förstod att det inte längre var 1966.
Men för att förstå drömmen måste man förstå året den handlade om. Året då jag skulle fylla sexton.
Våren 1966 körde jag min Komar-moped mellan Sköndal och Skönstaholm som om världen låg öppen. Jag var femton år och kände mig vuxen. Så är det väl när man är femton. Man har aldrig varit äldre och förstår inte att man fortfarande är barn.
Den 4 maj tog jag moppen och åkte bort till Morgongården.
Ungdomsgården var stängd när jag kom fram. Utanför träffade jag Tommy. Han föreslog att vi skulle gå bort mot Gubbängsfältet och titta på en rugbymatch.
Vi satt en stund i gräset och pratade. Jag råkade sätta mig på en glasbit som låg dold bland stråna. Jag svor, kastade bort den och tänkte inte mer på saken.
Små händelser tar ibland större plats i minnet än de stora.
På vägen tillbaka köpte vi varsin syrlig klubba i kiosken på Måndagsvägen. Det är det sista jag minns. Resten har jag fått berättat för mig.
Vi skulle över Örbyleden igen och Tommy hade hunnit före. Jag låg steget efter.
Det var fortfarande vänstertrafik och jag såg för sent den svarta Folkan som kom emot mig. Jag försökte springa tillbaka.
Föraren väjde åt samma håll. Sedan träffade bilen.
Smällen kastade mig genom luften. Jag landade på asfalten. Rullade in under en parkerad lastbil.
När nästa kapitel börjar ligger jag redan på sjukhus.
Med tiden fick jag veta omfattningen av skadorna. Benbrott på båda benen, hjärnskakning, spräckt käke, skadad mjälte och otaliga andra blessyrer. Värst var högerbenet, som läkarna opererade flera gånger för att rädda.
Längs vägen talades det om amputation, men det fick jag veta långt senare. Där och då visste jag bara att jag hade ont. Fruktansvärt ont.
På nätterna låg jag vaken i sovsalen och lyssnade på vuxna män som snarkade. På dagarna flyttades jag mellan undersökningar, operationer och väntan.
Jag minns att jag tänkte:
Jag ska aldrig glömma hur ont det här gör.
Men det gjorde jag.
Kroppen glömmer för att man ska kunna leva vidare.
När sommaren gled mot höst hade jag ännu inte fyllt sexton. Gipsen var kvar. Rullstolen var kvar.
Då kom drömmen som skulle återvända sextio år senare.
Lo, Su och Gi behandlade mig inte som någon som var trasig. De retades, skrattade och drog runt mig genom området som om allt var som vanligt. Var det därför jag trivdes med dem?
Jag protesterade aldrig när de kallade mig barnet.
De såg inte en olycka. De såg mig.
Morgongården, eller Morris som vi kallade den, blev mitt andra hem.
Det blev också början på de år som senare skulle försvinna in i dimman.
Där fanns gemenskapen.
Där fanns också mellanölen – första sexpacken.
Sedan haschet och sådant som i efterhand borde ha skrämt oss tidigare.
Vi var unga, odödliga och övertygade om att allting skulle ordna sig.
Jag satt i rullstol och blev därför användbar på ett sätt som känns absurt idag. Vem misstänker en pojke med gipsade ben?
Ingen, visade det sig.
Mina föräldrar fick stå ut med mer än de borde ha behövt göra. Jag försvann i flera dagar. Någon kom och hämtade mig hemma, sedan rullades jag iväg mot något diffust mål där natten alltid blev längre än planerat.
En gång vaknade jag ensam i Farsta mitt i vintern. Jag hade blivit kvar.
Om de glömt mig eller bara försvunnit vet jag fortfarande inte. Jag minns bara mörkret. Kylan och den långa vägen hem.
Jag rullade genom natten medan snön gnisslade under hjulen. De gipsade benen blev iskalla. När jag kom hem värkte de fortfarande flera dagar senare.
Ändå fortsatte jag att åka tillbaka.
Inte för drogernas skull. Inte för ölets. Utan för människornas.
Det fanns en värme och gemenskap där som är svår att förklara för den som inte upplevt den.
Vi lyssnade på Frank Zappa tills skivan nästan blev ospelbar. Vi somnade där vi råkade hamna. Vi vaknade utan att veta vilken dag det var.
Ibland tänker jag att ingen av oss egentligen letade efter berusning. Vi letade efter tillhörighet.
En natt väckte Lo mig.
– Sover du?
– Nästan, svarade jag.
– Får jag lägga mig här?
Jag nickade.
Hon kröp ner bredvid mig i sängen. Vi kysstes försiktigt i mörkret.
Sedan frågade hon om vi skulle hålla på.
Jag tittade ner mot de två gigantiska gipspaketen som stack upp under täcket.
– Hur skulle det gå till? sa jag.
I samma ögonblick ångrade jag mig.
Lo skrattade tyst.
Sedan somnade hon. Själv låg jag vaken länge.
Det kändes som om hela världen just hade öppnat sig och stängt sig på samma gång.
Så fortsatte året. Benen läkte långsamt. Livet fortsatte.
Men någonstans inom mig började en oro växa. Jag såg äldre ungdomar som redan gått längre på samma väg som vi gick på. Jag såg hur de förändrades. Hur något slocknade i dem. Och för första gången blev jag rädd.
Inte för bilar. Inte för operationer. Utan för min framtid.
Den var den rädsla som till slut blev min räddning.
Sakta drog jag mig undan. Först några kvällar, sedan fler.
Till sist nästan alla.
Det tog tid, men jag hittade tillbaka till mitt gamla liv.
När jag idag ser tillbaka har jag länge betraktat bilolyckan som den stora katastrofen. Händelsen som stal flera år av min ungdom.
Så berättade jag historien. För mig själv och för andra.
Ända tills den där febernatten. För då såg jag något annat.
Jag såg en sextonårig pojke i rullstol som skrattande drogs fram av tre flickor på Söndagsvägen. Jag såg vänskapen. Tilliten och samvaron.
Plötsligt förstod jag att olyckan inte bara hade tagit något ifrån mig. Den hade också gett mig något.
Erfarenheter jag bar med mig genom livet. Erfarenheter som hjälpte mig att förstå unga människor som själva hade hamnat lite i periferin.
Det är märkligt hur ett liv kan förändras av ett ögonblick.
En bil. En smäll. En trasig kropp. Ett par år som aldrig riktigt tog slut.
När jag nu tänker på pojken i rullstolen känner jag inte längre sorg över honom. Inte ens medlidande. Jag känner tacksamhet.
För att han reste sig. För att han fortsatte. Och för att tiden, till sist, kom ikapp oss båda.
Före olyckan såg jag mig själv som en ganska vanlig femtonåring.
Jag hade en moped, kompisar och planer som sträckte sig ungefär till nästa helg.
Efter olyckan blev allting annorlunda. Plötsligt var jag bara han i rullstolen.
Inte LåN, inte grabben från Sköndal. Utan han i rullstolen.
När människor såg mig såg de först gipset och sedan människan bakom. Jag började göra samma sak själv.
Det tog lång tid innan jag förstod att jag fortfarande var samma person.
Samtidigt gav rullstolen mig en märklig sorts frihet. När jag inte längre kunde vara den starka, självständiga killen fanns det inte heller något att bevisa. Jag upptäckte att människor kunde tycka om mig ändå.
Men förändringen hade en mörkare sida.
När jag blev beroende av andra tappade jag något av den självkänsla jag haft tidigare. I stället började jag söka bekräftelse på andra sätt. Jag ville höra till och vara en del av gänget. Om det betydde att följa med lite längre än jag ville – så gjorde jag det.
Rullstolen gjorde mig både osäkrare och modigare på samma gång.
När jag ser tillbaka idag tror jag att olyckan tvingade mig att ställa en fråga som många slipper tills de blir vuxna:
Vem är jag när det jag tar för givet försvinner?
Svaret kom inte då. Det tog årtionden.
Men det började där, i rullstolen på Söndagsvägen, när tre skrattande flickor drog mig genom ett höstsoligt Skönstaholm.