Klass 9E flyter fram i korridoren, bort mot rökrutan och elevrummet en trappa ned, till pingisborden, sofforna och Hotel California. Längst bort i änden av den fuskbyggda skolan i Bohus. Vi är äldst. Sjuorna och åttorna tittar respektfullt efter oss och jag tänker att rollerna är ombytta.
Vi har jeans utan sömmar på utsidan, Sisley eller Jeansboden kanske. Check.
Vi har Tramps-kängor eller kopior, med plösen hängande fram. Check.
Vi har stoppat ned tjafset i kängorna. Check.
Vi har safari- eller jeansjackor, safari i mitt fall. Check.
Vi killar har halvlångt hår med mittbena och luggen tillbakadragen som ett ”m”. Check.
Vi har en pondus och ett självförtroende som vi förtjänat. Che…
Jag har ingen pondus. Inget självförtroende. Jag är helt oförberedd på den accelererande kravlistan där jag sitter på min Puch Dakota efter skolans slut och jag inser att avståndet till de som provat alkohol, har tjejer, hänger på fritidsgården och kanske till och med gjort sexdebut — det är större än någonsin. Ingen att fråga. Inga svar. En storebror hade hjälpt, en som gick före. Ena stunden en lamning på överarmen så den domnar, i nästa stund lite visdomsord.
”Först drar du in kopplingen, sen växlar du.”
”Det är inget konstigt, man får såna på ryggen. Jag hade massor.”
En sån storebror.
Jag var bara ett barn, inte ens i målbrottet, när jag kom till högstadiet. Niorna var skrämmande män med mörk röst och attityd och tjejerna var fullt utvecklade kvinnor. En trettonårings perspektiv förstås men när vi skulle till elevrummet, som vissa kvällar var fritidsgård, var det ett skrämmande gatlopp hela vägen fram till elevrummet längst bort, en trappa ned. Följda av kommentarer, hånfulla mest, från åttorna som äntligen hade någon yngre att hacka på och från de i nian som var obestridda kungar. De satt på bänkarna utefter den långa korridoren. Värderade oss. Nedvärderade oss. Ännu värre var det i trappan ned; en knuff, ett krokben, cigarettstinkande stod de där och valde ut sina offer. Fällde kommentarer och elakheter.
Nu, när jag går tillsammans med de andra, visserligen med rätt kläder men med en tunn hinna av attityd, känner jag mig fortfarande som ett barn. Ett barn som någon tvingat i en hormoncocktail hopkokad av en oansvarig, alltför experimentell och aningen sinnessjuk biolog utan hänsyn till konsekvenserna. Ett barn som fått en lista, en accelererad kravlista med uppgifter jag inte förstår. Med termer jag inte behärskar. Den växer i omfång dag för dag. Jag vet inte hur jag skall hantera något av det.
Jag har en längtan som nästan värker i kroppen. Är det hormoner? Eller en uråldrig instinkt som jagar ett sammanhang, en tillhörighet, en partner, för man längtar efter… tjejer? Alternativen är okända eller ointressanta. Jag vet kanske inte riktigt vad jag skall göra med någon från the opposite camp som Frank Zappa kallar dem, men jag längtar efter bekräftelse, tillhörighet och en trygghet som ingen känner tror jag. Inte vid femton.
”Skall vi göra nåt?”
Vem ställde frågan? Spelar ingen roll för det är ungefär samma varje fredag. Jag, Tommy, Petteri och Kimmo samlas på väg hem från skolan. Fredag kväll, man borde göra något. Fritidsgården, Bohus Centrum. Vad gör alla andra? Dricker mellanöl och träffar tjejer kanske. Eller är de bara hemma och tittar på någon amerikansk deckare? En besvärad tystnad, sedan åker vi hem till mamma och färdiggrillad kyckling från Konsum. Och Columbo.
Vi spelar fotboll. Jag är ganska värdelös, Petteri och Kimmo är bra, men jag är usel. Platsar ändå som högermittfältare under några år bredvid tränarens grabb i brist på konkurrens. Fyra-två-fyra — andra uppställningar är inte aktuella. Fotbollen skapar en rytm; träning en gång i veckan och match på helgen, kanske ett träningsläger, en cup och jag rör mig i närheten av de killar som är högst upp i hierarkin. Efteråt duschar jag, slänger över ett nykonfirmerat ben på Dakotan och åker hem. Möter jag någon från andra hållet blir det en snabb knyck uppåt med huvudet. Ser dig men bryr mig inte. Hellre defensivt avvisande än risken för att intresset inte är ömsesidigt.
Det är lättare på sommaren. Visserligen får man värdera tidigare somrars aktiviteter; vilka hör hemma i barnlivet? Vilka är kvalificerade till det vi är numera? Vad det nu är. På kvällarna tar vi mopparna upp till sjön för ett dopp, solar utan solskyddsfaktor, campar och blir fulla en stund för nio och nittio plus pant. Det är de sista skimrande ögonblicken med tillgång till mellanöl och Pripps har en ny förpackning på sextio centiliter som kostar tre och trettio plus pant — tre stycken räcker. Vi pratar om musik och filmer. Vi upptäcker vår sexualitet. Inte tillsammans, men ändå. Jag är nog den ende som läser böcker men vi tittar i porrtidningar. Spännande? Ja. Äckligt? Definitivt. Upphetsande? Nej, vad fan? Vad skall jag göra med det här? Vilka krav adderas till min dynamiska lista efter att jag bläddrat i pornografiska mästerverk som Lektyr, FiB Aktuellt och Piff? Men viktiga studier i anatomi så klart.
Göteborg ett par mil söderut är källan för att hitta ny musik, film och kläder. Med GDG-bussarna tar det en knapp timme att åka in dit för att gå på bio eller köpa skivor. Rocky och Taxi Driver. Frank Zappa, Pink Floyd och Yes. Att jag också gillar Bowie, ELO och Eagles får jag hålla tyst om för Petteris storebror, som spelar i bluesband och ibland röker marijuana, övervakar strikt vilka skivor som når vilka hem. Hans gillande; tystnad och en nick. Och ogillande; ”vad är detta för jävla kommersiell skit?” Det disciplinerar oss. Han tvingar oss att lyssna på knepigare musik. Tack Jukka. Jag menar det. Inte för att du lät mig röka marijuana (två gånger) men att du lärde mig titta bortom Poporamas topplistor.
Och Göteborg skrämmer. Det är inte långt till Lövgärdet, en del av Angered och miljon-programmets sorgliga manifest. När det kommer ett gäng åkande därifrån, som apokalypsens ryttare på trimmade mopeder i fyrtiofem knyck och jeansjackor med underliga budskap i svart tuschpenna, då tror jag alla är rädda. För vi lever i en skyddad värld. Vad som händer i höghusen i Angered vet vi bara genom ”Hem till byn” på TV. Tills nu, för här är de. Nu åker de genom våra kvarter; Timo, Roger och Anders far fram med otystade avgasrör, höga styren och ställbara munstycken. Inte Tarik, Radovan och Ahmed, de kom senare.
Jag har fullt upp med min egna hormoner, relationer och hierarkier, nu skall jag hantera externa, okända faktorer, Hells Angels småbrorsor. Typ. Jag tänker inte på varför Lövgärdet finns. Inte på varför det finns en massa nya ungdomar där. Deras situation. Deras bakgrund. De är nog också rädda, för de stannar inte. Åker bara fram och tillbaka och ser läskiga ut. Om man är ung i miljonprogrammets förstäder så är man nog osäker precis som vi. Pappa åker till Volvo och jobbar, mamma grejar hemma, innerstan är okänt territorium.
”Hallå, skall vi åka till Bohus (där bortanför Lövgärdet) och se vad som händer?”
”Vågar vi det då?”
”Vi bara åker fram och tillbaka.”
Samma sökande, en annan version.
Jag känner att något ändras under vårterminen i nian. Det sker en försiktig förskjutning som börjar med teknik- eller språkval, den följs av praktik och förberedande information om, och valet till gymnasieskolan. Den osäkerhet jag känner syns i fler ögon nu. Alla vi killar kan växla mopeden, vi har provat alkohol, vi tar hand om vår acne och de flesta har, klumpigt, varit med en tjej. Det är allvar och vuxenlivet är destinationen. Åt vilket håll ligger det?
”Alltså. Gå bara på gymnasiet om du inte får jobb direkt — typ, tvåårig teknisk linje.”
”Vet du inte vad du skall bli? OK. Humanistisk, NA, Ekonomisk, Social, vad tycker du?”
”Det är viktigt att få behörighet till universitetet.”
Vad skall jag göra med den här informationen? Jag är ett barn i en kropp jag inte känner igen, en bortstött fjolårskalv, en sommarkatt på hösten. Ingen att fråga. Inga svar.
Och när man väl kommer fram… är destinationen en varm plats, med kärlek, barn och trygghet? Eller vårdnadstvister och socialbidrag? Vinprovning eller bag-in-box?
Är ett tag sen nu.
Femtio år.
Det gick bra.
Tackar som frågar.