Klockan var 07.30. Siffrorna bläddrade fram på min nyinköpta klockradio och alarmet gick igång med schlagermusik. Det var mycket mysigare att vakna av P3-musik än av den gamla ilsket ringande väckarklockan. Varför gick jag upp så tidigt när det var sommarlov? Vi behövde åka in till en maskinfirma i stan för att köpa en reservdel till höpressen. Mamma och pappa var bönder med tidiga vanor. De ville vara där i tid när de öppnade klockan 9. Att följa med in till stan var roligare än att bara gå här hemma utan något att göra, även om det bara var till en firma i utkanten av stan.
Min bror Olle och jag ville att vi skulle köpa grillad special med räksallad vid Sibylla i stan till lunch innan vi åkte hem, men pappa hade inte tid eftersom han var tvungen att vara hemma och höra den senaste väderleksprognosen klockan 12.50. Beskedet om sol fick pappa att skynda sig ut med traktor och slåttermaskin. Sedan beordrade han Olle att köra räfsan så att gräset låg i strängar för att torka. Gud nåde oss i familjen om det blev regn när det låg ute. Då blev pappa väldigt arg, skällde på allt och alla.
Det blev inget regn. Två dagar senare kunde vi köra ut på gärdet med höpressen. Olle var sur på mig för att han fick stå uppe på rännet och ta emot balarna, medan jag fick det lättare jobbet att köra traktorn med höpressen. ”Inget att diskutera. Hon är för klen för annat jobb och kör lugnare. Det blir inte lika mycket stopp”, sa pappa bestämt till Olle. Jag log förstås retsamt mot Olle som hötte med nävarna mot mig, svor och kallade mig fjäskare.
Solen och värmen låg kvar, höskörden fortsatte. En morgon vaknade jag av att jag hade så ont i magen. Köra traktor kunde jag göra, men för varje gång jag vände mig om gjorde det förskräckligt ont. Som tur var kom det en regnskur, så jag fick vila, men jag orkade inte ligga stilla för det var så plågsamt. Till slut sa mamma att vi måste åka till doktorn. När jag kom in till doktorn klämde han på min mage och jag bara skrek. ”Hmm, du säger att det gör ont på vänster sida, då är det inte blindtarmen, men det är bäst ni åker till sjukhuset ändå”, sa han torrt.
Pappa suckade djupt ”Ja, jag kör dig till sjukhuset. Men jag har inte tid att stanna när det blivit så fint väder och höet måste in!”. Jag satt där ensam i väntrummet, hade fortfarande ont, men mest var jag rädd. Vad kunde det vara då? Tänk, om det var något jättefarligt?
Det visade sig att doktorn hade fel. Det var blindtarmen och jag drog en lättnadens suck. Jag visste inte så mycket om sjukdomar, men jag visste att man blev opererad för blindtarmen och sen var allt bra. Det hade jag läst om i Året Runt som mamma prenumererade på. När jag vaknade upp från operationen var jag kissnödig. ”Vi kan komma med ett bäcken, så att du kan ligga i sängen och kissa”, sa en vänlig sjuksköterska. Nej, aldrig i livet, tänkte jag. Såret på magen stramade. Jag försökte flera gånger, krånglade mig upp ur sängen, tog tag i en stol och reste mig försiktigt upp. Hungrig var jag också, men efter att man hade opererats i magen fick man inte äta annat än någon tråkig soppa, trodde jag. Döm om min förvåning när jag fick stekt falukorv med potatismos och jordgubbar till efterrätt. På sjukhuset fanns en radio med hörlurar. Det var tisdag så då kunde jag lyssna på Kvällstoppen i lugn och ro. Två av mina favoritlåtar ”In the summertime” med Mungo Jerry och ”Yellow river” med Christie placerade sig högt på listan.
När jag kom hem var höskörden klar. Mamma och pappa återgick till mer normal stressnivå. Korna gick igenom stängslet och en sugga grisade. Min kompis Ann och jag tänkte cykla ner till byn, men mitt sår gjorde alltför ont när jag försökte. Vi tog en promenad ner till älven, satt och pratade om den kommande lördagen när det skulle vara logdans i grannbyn. ”Hur ska vi ta oss dit när du inte kan cykla? Jag kan kanske skjutsa dig på mopeden”, funderade Ann. ”Jamen, det är ju min födelsedag i morgon. De har lovat att jag skulle få moped”, kontrade jag.
Jo då, jag fick min efterlängtade moped på min födelsedag. Det var ingen sån tuff maskin som Olle och killarna i klassen hade. En röd Puch Maxi. Utan växlar, för det passade bättre för flickor, enligt mamma och pappa. På kvällen när mamma och pappa var ute i ladugården och mjölkade och Olle inte var hemma lirkade jag fram min dagbok som jag gömde i ett hål i väggen bakom min säng. Jag skrev om mopeden och om Honom som jag hoppades att jag skulle träffa på dansen på lördag.
På lördagen kom Ann tidigt på eftermiddagen. Hon sminkade sig i all evighet, medan jag försökte så snabbt som möjligt få på blå ögonskugga, svart eyeliner, svart mascara och rosa läppstift. Kläderna som jag skulle ha på mig hade jag redan bestämt. En randig tröja och mina nya V-jeans som jag övertalat mamma att jag skulle få köpa. Vi drog iväg på våra mopeder, fast inte så långt först, för vi hade i förväg gömt några mellanöl i en ihålig stubbe någon kilometer hemifrån. Där intill, i den stickiga enbusken låg den tomma Trocaderoflaskan kvar sedan förra helgen när vi blandat sprit, som Ann knyckt hemma hos sig, med läskedryck. På logdansen i närheten fick man inte bli packad, även om ingen av föräldrarna var där, fanns det många andra vuxna som var där, som kunde skvallra.
En logdans var egentligen lite töntigt. Orkestern spelade ”Drömmen om Elin” och sådant som man dansade gammaldans till, men de spelade också lite mer riviga låtar. Det viktigaste med den här dansen var att Han var där. Han var några år äldre än jag och hade bil. Ann var ihop med hans kompis, fast den här kvällen gjorde de slut. Jag spanade på min älskling, men han dansade hela tiden med en jättesnygg tjej som jag aldrig sett förut. ”Dotter i en familj från Göteborg som hyr lillstugan hemma hos honom”, upplyste Ann mig om. Det var definitivt ingen bra kväll! Jag försökte låtsas som om det inte spelade någon roll, men hela kvällen sneglade jag mot dansgolvet där de dansade tätt tillsammans.
Nästa helg bar det av till Folkets Park. Så underbart att ha en moped, då behövde vi inte få pinsam skjuts av pappa dit. Det var massor av bilar på parkeringen vid festplatsen. Vi gick runt bland de parkerade bilarna där många var fyllda av festande ungdomar. Det var ingen som vi kände där. Den här kvällen ville vi verkligen gå in i parken till dansbanan. Varken Ann eller jag var särskilt bra på att dansa, men i kväll spelade Bo-Denniz orkester från Fors. De var faktiskt jättebra, nästan lika bra som Flamingokvintetten, tyckte Ann. Hon hade sen tidigare spanat in gitarristen Dennis. Där stod han på scenen i en kort ljusblå jeansjacka med en stor rödblommig krage och röda knappar, tighta jeans och röda boots och vickade på höfterna till ett gitarrsolo. Ann var salig. Hon stod kvar efter spelningen och lyckades prata med honom, men så mycket mer hände inte den kvällen.
Sommarlovet led mot sitt slut. Jag längtade faktiskt till skolan, fast både Olle och Ann tyckte att jag var en idiot. I skolan började jag i en ny klass. I 9:an gick man i klasser med olika inriktningar. Jag gick i 9g för jag var, trots allt, en plugghäst. Ann gick i 9h, handel. Hon visste inte vad hon ville göra sen. Det visste inte jag heller, skulle vilja bli journalist, men det var nog en ouppnåelig dröm. ”Gymnasieförberedande, vad ska det vara bra för?”, undrade pappa. ”Ja, jag ska börja på gymnasiet sen”, förklarade jag. ”Det finns inget gymnasium här. Du kan väl börja på lanthushållsskolan här”, tyckte pappa. ”Va, varför ska jag börja där? Jag ska inte bli någon bondmora”, svarade jag ilsket. ”Jag ska börja på gymnasiet i stan”, fortsatte jag. Pappa skakade på huvudet ”Bonnlivet duger inte för dig, alltså”, konstaterade han surt.
I skolan upptäckte jag en snygg kille, men han gick i 9tp. Det var de tuffa killarna som gillade att meka med bilar och sånt. Hur skulle jag kunna träffa och prata med honom? En sådan tönt som jag var. Förresten, vad skulle jag med en kille här hemma till? Nästa höst skulle jag flytta hemifrån till stan.