Ljudet av tändaren bryter genom sorlet. Nadja sätter sig på bordet och placerar dom svarta Buffaloskorna på stolen. Hon drar ett djupt halsbloss, lutar huvudet bakåt och blåser ut röken i en rak formation uppåt. Hon gör om samma sak en gång till, och alla slutar prata. Ni ska veta att jag har en bra position från mitt hörn. Härifrån kan jag se nästan alla rörelser och miner. Ansikten vända mot väggen, för att slippa vara vittnen. För egen del följer jag gärna hela händelseförloppet. På lågstadiet var jag alltid berättaren när vi spelade upp pjäser. Den som fyllde i luckorna men som aldrig agerade.
Bredvid Nadja sitter Linda. Hennes armar ligger i kors och trycker över magen så att brösten pressas uppåt i det tajta linnet. Klädmässigt är Nadja och Linda tvillingar. Varje gång en kille skriker hora efter dom så säger Torbjörn ifrån, men alla vet att han tycker att tjejer får skylla sig själva. Visa pattarna på det sättet.
Nadja askar på golvet. Jag ser i solljuset hur små flagor långsamt singlar ner mot plastmattan. Lollo rycker mig lite i t-shirtärmen, jag låtsas inte om det. Då skriver hon i stället med stiftpennan i blocket och skjuter långsamt över det rutade pappret till mig. Nadja är fan inte klok, står det med prydliga Lollobokstäver. Det har hon rätt i, men jag ger henne inte det. Jag svarar i bläck: it takes a fool to remain sane.
När dörrhandtaget trycks ner fimpar Nadja mot bordsbenet medan vi sträcker på ryggarna. Det är bara skoluniformerna som fattas. Torbjörn kommer in i klassrummet, höger jeansficka har ett märke efter snusdosan. Tröskeln är hög och det tar stopp när ställningen på hjul med teven och videospelaren ska över den. Om det hade varit en vanlig måndag hade vi varit glada, över filmen. Någon hade upplyst Torbjörn om att det numera finns något som heter dvd. Och Lollo hade rusat fram för att hjälpa teven över tröskeln.
Men nu sitter vi stilla. Alla vet hur många prickar Nadja har i registret.
Till sist får Torbjörn in teven i klassrummet och pluggar in den orange sladden i uttaget. På videospelaren ligger ett plastfodral med ett vhs-band, det är en film om andravärldskriget. Flera av våra lärare är förtjusta i att prata om, tänka på och skriva om krig. Samtidigt som Torbjörn trycker in bandet i videospelaren så vandrar mina ögon uppåt och jag ser brandvarnaren. Lollo lägger märke till var min blick har landat och följer den. Vi sneglar på varandra. Det går att urskilja en liten slöja av rök däruppe. När vi var små fick vi gula stjärnor i taket när vår klassföreståndare tyckte att vi förtjänade det. Jag tror att Lollo saknar dom. Stjärnorna.
Såja, säger Torbjörn för sig själv och fingrar på fjärrkontrollen. Han står med ryggen mot oss och börjar spola tillbaka bandet. Jag känner hur Lollo tar ett andetag som om hon är på väg att säga något och jag greppar hennes handled, så hårt att hon rycker åt sig sin hand. Så hårt att Linda måste rikta ett leende mot Lollo när hon ser vad som händer. Leendet blottar tuggummit som sitter fast mellan tänderna och överläppen. Hon tuggar och blåser en bubbla som spricker helt tyst. På väg hem efter dansen för ett tag sen frågade Linda mig om jag kunde snatta några tuggummin. För du har ju ingen prick, sa hon. Tre jenka och två shake ville hon ha. Jag tog dom men blev stoppad vid kassan. Butiksägaren ringde aldrig polisen, hon gav mig en andra chans. Och det gjorde Linda också.
Vi följer varje rörelse Torbjörn gör. Någon skrapar lite med en penna i bänken, vi är inte vana vid tystnaden. I samma stund som Torbjörn vänder sig om mot oss ser jag hur hans näsvingar vidgas, som på en blöt nos som fått vittring. Mina ögon vandrar mellan nosen, Nadja och Linda. Och någonstans där emellan upptäcker jag fimpen. Den ligger på golvet vid Ottos ryggsäck, precis där Micke brukade sitta när han gick i vår klass. Några av blodfläckarna sitter fortfarande kvar i plastmattan under stolen.
Solen går i moln och det blir mörkare i rummet, det känns kallare också. Jag lägger underarmen över meningarna vi skrev i Lollos block. Jag hör henne svälja och ser i ögonvrån hur hon fingrar på berlockerna i silverhalsbandet. Vi har varsin del av ett hjärta runt halsen, min halva vilar mot huden, under tröjan.
Och då kommer vrålet. Saliven flyger ur Torbjörns mun, över Otto som sitter längst fram i mitten för att han har damp. Med uppspärrade ögon går Torbjörn långsamt framåt i raden mellan borden. Dom knutna nävarna vilar vid ryggslutet, som om han bundit fast sig själv. Inneskorna gnisslar mot golvet. När han har hasat sig hela vägen till andra sidan av klassrummet vänder han och hasar tillbaka. Otto knuffar till sin ryggsäck med foten så att den ska dölja fimpen. Klantskalle, tänker jag och blir förvånad över mitt val av ord.
Ett djupt stön trycks fram ur Torbjörn när han böjer sig ner för att plocka upp fimpen. Det brunröda märket från läppstiftet är tydligt, jag kan se det från mitt hörn. Nadja drar med handryggen mot läpparna, men det hjälper inte. Med fimpen mellan tummen och pekfingret som en trofé gör Torbjörn helt om och gastar:
Jag vet att det var du!
Det har du vetat hela tiden, tänker vi.
Du fattar väl att det här är droppen, fortsätter Torbjörn, som inte har blinkat sedan han hittade fimpen. Nu åker du in på hem, din satans jävla…
Vi vet vilket ord han vill avsluta meningen med. Vi vet vems sida Torbjörn hade valt i kriget.
Han lägger fimpen i fickan och säger att han ska hämta rektorn och kanske biträdande också. Vi får förklarat för oss vad som kommer att hända om vi rör oss en millimeter när han är borta. Har ni förstått? frågar Torbjörn, och fast att vi nickar så berättar han en gång till, mer detaljerat. Innan han lämnar rummet känner han efter så att skåpet vid tavlan är låst. Han måste ha glömt bort att saxarna inte är kvar.
Vi sitter tysta på våra platser när rektorn kommer in i klassrummet med Torbjörn tätt bakom sig. Fem minuter har passerat. Det är så lång tid det tar att trava korridoren ner till expeditionen och tillbaka igen. Jag känner Lollos blick bränna i sidan och måste vända på huvudet för att möta den. Hennes ögon är glansiga. Det är sällan det värsta som någon har gjort som är droppen, tänker jag då. Droppen är bara det, en droppe.
Torbjörn och rektorn tornar upp sig framför tavlan. Rektorns ögon är rödsprängda och det rycker lite i mungiporna. Nästan som om hon är på väg att börja skratta. I samma sekund som rektorn håller upp fimpen med läppstiftsfläckarna i luften så ser hon det. Torbjörn också.
Hela klassens läppar har nu färgen autumn berry. Jag känner hjärtat slå i bröstkorgen, blodet pumpa i ådrorna. Och min mun luktar vanilj och syrén. Till och med Otto som vägrade spela äldre dam i kabarén för att det var bögigt sitter där med ihoptryckta, målade läppar. En kabaré har förresten ingen berättare, så ni vet.
Jaha, säger rektorn torrt och räcker över fimpen till Torbjörn. Jag tror du löser det här utan mig.
Så fort dörren stängs igen bakom henne kastar Torbjörn fimpen hårt i tavlan bakom sig och dundrar fram mot Nadja, med nackhåret stående rakt upp som en ragg. Genast reser sig halva raden och blockerar vägen. Nadja trycker sig mot väggen längst bak, Linda håller hennes hand. Jag vet inte om dom ska börja gråta eller flina. Och mitt i den tanken går brandlarmet.
Det är Lollo som har tryckt.
Nästan synkroniserat flyger vi som sitter ner upp ur stolarna och hela klassen springer ut genom fönsterdörren, vi landar på asfalten. Några från lågstadiet stannar upp i Under hökens vingar, ceriserosa. Basketplanen är högstadiets samlingsplats, men vi fortsätter springa. När vi hoppar över staketet hör jag Torbjörn yla bakom oss.