En regnig vårdag stod jag i köksfönstret tillsammans med mamma och tittade ut när han kom gående över innergården. Lång och smal, med mörkt hår, släntrade han mellan vattenpölarna med händerna djupt nerkörda i fickorna på sin rutiga jacka. Jag hade aldrig sett honom förut.
Mamma berättade att han och hans familj var nyinflyttade. Det fanns två bröder till, en äldre och en yngre. Hon hade pratat med hans mamma i tvättstugan några dagar tidigare. De hette Svensson.
Jag förstod inte varför, men Lars Svensson innebar med detsamma en virvlande storm av känslor. Fniss, rodnad, blyghet och ett pirr som inte gick att värja sig mot.
Det visade sig att vi gick i samma skola, han en klass över mig men med klassrummet intill. Ganska snart kunde jag hans schema utantill och visste exakt när hans klass hade rast och lunch, när de började och slutade för dagen. Hjärtat bultade och slog…
Lars var lång, lång med glittrande blå ögon, världens vitaste leende och ett retfullt klingande skratt. Jag var fullständigt förlorad, jag var helt enkelt kär… Så intensivt förälskad som bara en femtonåring kan vara.
Och jag var förstås inte ensam om det. Lasse hade något visst, något odefinierbart som bara några få människor verkar födas med. Charm, kanske, även om det ordet inte riktigt räcker till. Som om det inte vore nog var han dessutom den snyggaste människa jag någonsin sett.
Alla tjejer var inte lika blyga och tafatta som jag. På skoldansen den våren var det mer än en lycklig flicka som fick både hans uppmärksamhet och hans kyssar. I den mörklagda aulan dånade John Paul Young och hans “Love is in the Air”, men det var nästan bara tjejer som dansade. Killarna var för tuffa – eller kanske mest osäkra och blyga.
Lasse dansade. Han både dansade och kysstes.
Och jag led. Förälskelsens alla kval rev inom mig när jag såg honom dansa mitt bland alla tjejer.
Tiden gick.
Den sjätte juni – ett datum som för alltid är inristat i mitt ungdomshjärta – sa han hej till mig för första gången.
Jag var klädd i en blåblommig klänning och på väg ut från vår port när han plötsligt bara satt där på trottoarkanten i sin ljusblå tröja. Hans intensivt blå ögon mötte mina.
– Hallå, Anna!
Rodnaden spred sig genom hela kroppen och jag önskade att jag kunde upplösas eller försvinna under jorden. Jag hoppade snabbt upp på cykeln och trampade iväg.
– Kan du inte säga hej? ropade han efter mig.
Med andan i halsen och drömsk blick berättade jag senare allt för min bästis, som med en enda kommentar fick mig tillbaka till verkligheten.
– Äsch, det säger han väl till alla!
Sommaren gick och hösten kom. För mig betydde det att jag skulle få se honom varje dag igen. Samtidigt fasade jag för varje möte, eftersom jag aldrig visste hur jag skulle bete mig. Antagligen roade det Lasse.
Varje gång vi möttes log han retsamt och sa:
– Hej, älskling!
Eller:
– Hej, raring!
Sedan skrattade han sitt speciella skratt medan jag rodnade och blev knäsvag. Bara ljudet av hans röda moped på andra sidan kvarteret fick hjärtat att rusa. Han fick mig att längta efter något som jag varken visste hur jag skulle nå eller hantera.
Vi flickor gick på danskurs den hösten, fnissade och pratade i telefon i timtal. Flera av mina kompisar var tillsammans med killar. Själv var jag fortfarande lika blyg och led såklart av det, men det fanns inget jag kunde göra.
I november hände något som jag fortfarande bär med mig som ett fint minne. Varje år när denna dag dyker upp i kalendern blir jag lite varm i hjärtat och samtidigt en aning vemodig.
Det var dags för skoldans igen.
Samma mörklagda aula. Samma mopeder som knattrade utanför. Men en termin hade gått och vi hade blivit lite äldre, lite modigare och aningens vildare. Ölburkar dök upp här och där.
Lasse var inte där.
Jag och mina kompisar dansade, och jag kände mig både lättad och besviken. Längs väggarna satt killarna som ännu inte vågade dansa.
Klockan närmade sig elva när han plötsligt dök upp.
Som om han alltid hade funnits där.
Han dansade mitt ibland oss tjejer och skrattade sitt sorglösa skratt. När han inte dansade satt han bland oss, och jag vågade inte ens titta åt hans håll. Ändå visste jag precis var han fanns. Jag hörde inget annat än hans röst och hans skratt. Mitt hjärta bankade…
Plötsligt, när jag satt där i mörkret, på en stol vid väggen, kom han. Han tog en stol och satte sig tätt intill mig, vände sig mot mig och tog min hand. Det finns inga ord som kan beskriva alla de känslor som rusade genom mig, min tonårskropp och mitt hjärta.
När han slog armarna om mig, höll mig hårt, hårt, gömde jag ansiktet i hans pälskrage och bara försvann. Aldrig glömmer jag hans doft av moped och öl och hans händer som höll mig och hans röst som sa:
– Anna, jag tycker om dig.