Hjärtats halva
Må mitt lidande vara vackert, sa jag när jag var femton år, så att det inte är förgäves. Jag sitter vid sängkanten och tänker tillbaka och reflekterar över nostalgiska tider som rann ut från mina händer som het sand på en sommardag vid stranden. De dagar jag spenderade tillsammans med dig, jag tänker ofta på dem, hur jag tog tiden för givet och skrattade och hånade åt tidens snabba gång för att jag så naivt trodde att det skulle hålla för evigt. Men det gjorde det inte. Jag har förlorat dig.
Jag skriker det gång på gång – “Jag har förlorat dig!”, kanske för att inse min förlust? Kanske i ett desperat hopp om att du ska höra mina skrik och komma hem igen. Jag var femton år när jag förlorade dig och jag är tjugo år nu, fem år har passerat utan dig och saknaden är omätlig. Jag vill skrika åt världen att stanna, låta mig vara och låta mig fånga andan, men klockan fortsätter att ticka framför mina ögon. Kom hem. Kom tillbaka. Mitt hjärta gör ont utan dig, jag känner hur ena halvan saknas, jag gillar att tänka att den är med dig, att jag fortfarande finns kvar någonstans för dig och att du minns. Jag var femton år när jag sprang nedför branta stup med vinden i mitt hår tillsammans med dig. Jag var femton år när jag så bad dig att stanna kvar, att tänka om, men du höll för dina öron på ett fasansfullt och tragiskt sätt. “Jag älskar dig, du är min bästa vän, gå inte”. Är det inte komiskt? Hur ord som en gång betydde allt, plötsligt betyder ingenting?
Vi var femton år när vi var ute vid sjön och graverade in våra initialer på bryggan innan vi hoppade in i det iskalla vattnet. Jag undrar om de bokstäverna finns kvar, att vi någonstans fortfarande är tillsammans, enade i fred och samhörighet. Jag var femton år när vi var i ditt rum och skrattade ihjäl oss, bokstavligen, tills vi inte fick någon som helst luft in i våra lungor. Jag har ett hål i min bröstkorg efter denna förlust, ett hål som inte går att fylla hur mycket jag än försöker. Jag letar efter dig, överallt. Jag ser dig i människor som inte är du, jag känner lukten av din dyra parfym i förbifarten och min halva av mitt eget hjärta stannar i ögonblicket. Var det fundamentalt att förlora dig? Finns det en lärdom i det som jag annars aldrig hade lärt mig? Nej, jag vill inte tänka så. Sorgen är tyst och stillsam, den är smärtsam och obegriplig och i den finns det ingen visdom.
Jag var femton år när jag insåg vad sorg innebar och att jag alltid, för evigt, kommer leva kvar i den. Sorgen tar sitt kalla grepp om mitt hjärta och viskar falska löften – att allting bara var en dröm, att du kommer tillbaka tillslut. Jag bär på sorgen på samma sätt som jag bär på mitt halsband. Jag är femton år igen någonstans inom mig och jag ligger ner i sängen som en skadad och övergiven hund som hoppas på ett mirakel och jag ber att sorgen håller i sig lite till. Jag har börjat att glömma bort dig. Jag ser dig inte lika tydligt längre, allt är så suddigt och dystert. Ditt skratt och din röst börjar sakta blekna bort och jag undrar om det är så sorgen talar till mig.
Desperation är ett udda koncept. Jag är femton år och jag sträcker ut min hand i ett tappert försök att nå dig. Jag hör ett glatt skratt runt omkring mig, det är ditt som ekar från varje hörn och vrå. Men det är så svagt nu. Jag vill falla ihop, gråta och skrika och riva åt den som kommer för nära så att världen förstår min plåga – så att du gör det. Du drar min hand tillbaka, viskar något tyst och plötsligt förstår jag att allting är förgäves. Du kommer inte att komma tillbaka. Du lämnade med rak rygg och bestämda steg. Jag tar tag i sorgen, tar nästan stolthet i den och ber för den, en medveten del av mig vet att det är sista tråden mellan oss. Att förlora dig var ingenting jag förberedde mig på, ingenting jag någonsin kunde förvänta mig oavsett hur mycket min hjärna gick i konstant högvarv. Det är så komiskt att jag vill bryta ihop i skratt så som vi en gång gjorde tillsammans.
Världen fortsatte som om ingenting, ingenting alls, hade hänt och jag vill springa iväg och fly. Jag vill tillbaka till backen där vi sprang ner med gräset som fungerade som blodiglar på våra lena ben. Jag vill tänka mig att jag ser dig stå där medan jag är gömd bakom ett träd, du ser mig inte – men jag ser dig. Jag ser dig stå där med dina nya vänner, ni skrattar och har det kul och skapar nya minnen. Minnen som jag undrar ifall de kommer att ersätta våra. Jag hoppas att någonstans inom dig så minns du, iallafall bättre än vad jag gör. Det gör så ont utan dig och mitt hjärta brister. Detta är inte en kärlekshistoria, det är en historia om sorg. Jag har förlorat dig och ingenting kommer någonsin igen bli sig lik.
Jag har förlorat dig.