Skogens fuktiga gråa hängande talltoppar omslöt gården. Tallarna böjdes tungt över marken som om de bugade i sorg över någonting. Himlen; en sval blå kontrast mot den skuggiga marken nedanför. Kajor, pilfinkar och talgoxar hade samlats till fest, himlen var full av nålsögon-stora knott. Huset på kullen ovanför reste sig ståtligt i sin ljusblå Demi-Dekker skrud. De var på väg tillbaka. Naturen hade hela tiden varit redo. Gräsmattans strån hade lagt sig av vattnets tyngd, som toviga tofsar över varandra, men mattan andades inte längre där plastpoolen skrumpnat ihop, mossa och alger hade tagit över insidan av den blå plasten, grönt slemmigt vatten vilade som en giftig tjärn i mitten av gräsmattan. Inga fler barnfötter kände på vattnet med skrattet i skyn och viftande armar som plaskar. Det är en tom plats kvar. Blomrabatterna hade tagits över av maskrosblad och kvickrot, gröna, fuktiga och klorofyllrika kravlade de över gränsen mellan vad som var gräsmatta och vad som är dahliorna och perennernas plats. Inget tyglas längre, inget tuktas det minsta. Buskarna har skjutit skott, det som förut varit öppningar i buskagen där de små hade sprungit skulle gjort vita rivmärken på den bara huden om de sprang än nu, sådan rivna sår som inte går igenom skinnet men som lämnar upphöjda spår. Plommonträden dignade av blålila frukter, flera hade ramlat ned på gräsmattans mjuka fäll, där kalasade krypen på det mjuka gula köttet. Grusuppfarten hade sommaren fortsatt fyllt med maskrosor som skjutit frön i vinden, landat och borrat ner sig, rötter som skjutit ner sig genom gruset och skjuter upp rörliknande spröt som skapar nya gula hattar. Mängder av maskrosor drogs upp förra sommaren. De torkade i den hettande solen, men de dog inte. Sedan lades de på en skottkärra där de glömdes bort tills det var höst, nedbäddade under fallna lövtäcken, tills det var dags att köra in den klyvna veden.
Den mörkblå Volvon kör upp på grusvägen borta där mörkret slutar och världen tar vid. Vant väjer den för hålet i vägen och klarar precis hjulet från att halka ner i diket. Den har tagit föraren hittills 30000 mil genom åren, oftast samma vägar. Plåtdjuret är trogen trots att servicen bara görs i garaget i källaren. Den har matats med olja när den behövts och behöver aldrig gå på ångorna, tanken fylls på i tid. Det har bara hänt en gång att besvikelsen lade sig, när Volvon inte hunnit längre än till Statoil i Ludvika och motorn sprutade ut kokande vatten. Som en fontän gav den upp förra semestern. Nu kokar det inuti, men det är inte bilen. När den parkerats utanför stentrappan med cigarettfimpar utströsslade över trappan och ned till porten öppnas bildörrarna fort och med kraft.
De dundrar ut, ramlar nästan ur bilen som om de flyr en katastrofplats. Ryggsäckarna släpar de i gruset, de är fyllda med nödvändigheter, som böcker och serietidningar men också sten från havet. Blå lerfigurer inslagna omsorgsfullt med tidningspapper. De överlever inte den bryska hanteringen, men havet och sommarminnena är redan som bortblåsta. Nu är de här, på berget längst upp i byn, långt från havet, sandstranden och saltvattnet. Muttrande väntar de på att Lars ska öppna dörren med husnyckeln, dörren är motsträvig och man måste ha den rätta knycken för att låset ska gå upp. Hudarna är fuktiga och svetten efter de 40 milen i bil utan AC har gjort dem uttröttade.
Irmeli kör ner knytnäven i fickan på klänningen, blundar och gör sig redo att springa upp för trapporna till sitt rum på andra våningen. Innan Lars hunnit få upp dörren, pyser det ut;
–Jag hatar er. Orden har varit nedtryckta så länge, genom mil efter mil med barrskog, med mammans tjat om att stanna för en cigg till, genom systerns klagande är vi inte framme snart? Knuffar och väsande och det är orättvist! När lillasysterns godis var slut och hennes ansikte var fullt av choklad hade hon försökt torka det värsta av kladdet på Irmelis tröja, hennes enda Fruit of the Loom tröja.
Innan bilresan hade hon spelat den duktiga dottern i tio dagar, hjälpt bonusfastrarna med att duka bord, bakat pajer och vispad pulver och mjölk till marsansås. Däremellan lekte de nere vid havet, men mammas oroliga röst hördes ekande, studsande mot vattenytan.
-Flickor kom nu, ni kan drunknaaaa. Flickan hade försökt att inte låtsas om mammans oändliga tjat emellan blossen på cigaretterna. Inte heller kissfläckarna på mammas kjol eller att Lars var tvungen att tjata på henne om morgnarna att hon skulle ta sin medicin. Trots att de viskade var stugans furuväggar tunna, och flera av de många små rummen med våningssängar hade bara ett draperi som dörr. Viskningarna hade flickan lärt sig lyssna efter, hennes radar var lika finkänslig som de stora fartygens ekolod ute på Östersjön. En förändring i minspel, andedräkt eller tonen i rösten och hon var beredd.
Semesterveckan ute på Lars föräldrars gamla stuga vid havet var en frisk fläkt i sommarlovets likartade dagar. Irmelis få vänner var bortresta i sommarstugor eller på Mallis, och dagarna med OKEJ-tidningar och trisstess behövde brytas av. Lars föräldrar hade gått bort för ett par år sedan men fastrarna höll stugan vid liv från tidig vår till sen höst. Stugan var ett livsverk som de nu delade på, en vecka om året gick mamman med på att lämna trädgården och den slitna fåtöljen i finrummet.
Fåtöljen som nu väntade där innan för den tröga dörren, den blommiga slitna fåtöljen omringad av stora krukväxter; Svärmorstunga, Akaceapalmerna, Monsteran och till och med kaffeplantan mamman drivit upp från en färsk böna. De gröna bladen hade fått hjälp att överleva av grannen, de vet att mamman köper jultidningar för flera tusen varje år av deras son. Han kör omkring på en cross uppe i skogen som mammas sjukpension sponsrat genom jultidningsbonusar, dörren går upp i samma ögonblick som mamman skriker tillbaka:
Din bortskämda unge, du är aldrig tacksam för någonting.
Mamman är högröd i ansiktet, det vibrerar innanför hennes storblommiga tunika. Det ser ut som hon vill ge Irmeli en smäll rakt över ansiktet, men det gör hon inte. Hon slår aldrig flickorna. Aldrig. Den röda Prince hon nyss tänt spottar hon ut på trappan och flickan springer förbi henne in i huset. Lars röst hörs argt nerifrån hallen: Du, du pratar inte så med dina föräldrar! Irmeli tar trapporna två steg i taget, upp för trapporna och vill in genom dörren till hennes rosa flickrum. Rummet är fortfarande barnsligt rosa. Hon stannar upp innan hon når de övre trappstegen och böjer sig ner och väser: Du är INTE min pappa!
Den välbäddade sängen är full med gosedjur och affischerna hon rivit ut ur Okej-tidningarna på väggen ovanför omringar henne när hon slänger sig på överkastet. Aldrig tacksam för någonting. Orden är som pistolskott i huvudet. smattrar hårt inuti skallen. Tårarna rinner och ger stora mörka fläckar på sängkläderna.
Utanför går mamman över gräsmattans slänt, tallarnas böjda grenar sörjer, hänger över gården. Blommorna har väntat, sensommargräset är mjukt och vilt. Mamman sätter sig i skuggan, där är gräset fortfarande fuktigt, hennes kjol blir blöt av fukt. Mamman lägger sig i gräset på sidan, ser blommorna som står praktfullt i den stora runda rabatten, ogräset har kravlat sig in för att beundra Stålrudbeckians mörkgula blomblad. En tår rinner efter mammans kind, ovanför slänten inuti det stora blå huset ligger hennes dotter på sängen och gråter salt vatten från samma källa.
Mamman viskar till gräset, vänder sig sedan över på rygg och blundar. Knotten dansar en vild dans i den glödande skymningen. Hon somnar. När hon vaknar ligger en mjuk fleece-filt över henne, hon öppnar inte ögonen än, en van hand smeker hennes hår. En svag vind sveper igenom talltopparna, de vaggar nu varsamt i skyn när mamman öppnar ögonen. Det är någonting hon drömde nyss, någonting som hände för länge sedan. Mamman försöker få fatt på drömmen, men värmen från handen för henne tillbaka till verkligheten och hon hör det viskar förlåt.