Tidsandan (När jag var 15 år)

Inte ofta, men ibland, tänker jag på mitt forna jag. Där naiviteten och vilsenheten utgjorde två av min egen ungdoms kännetecken. Det långa håret har jag behållt, musiksmaken likaså. Fastän nu är nu och då var då. Drömmarna om han som skulle ”ta mej därifrån”, var under skoltiden en realitet. Mer sann än alla skolans lärosatser. Minns tiden som nyskapande och en smula androgyn, med hjälp av alla de där Lp skivorna som numera står en trappa ner i någon av de gröna ”skivbackarna”. En tid av experimenterande ,då allt sades bestå av solidaritet och politik. Vi som hängde med varandra då, försökte ta oss fram på eget vis, någonstans där emellan. Mellan höghuset och kyrkan, på gräset satt de överåriga som fastnat och i förorten blivit kvar, killarna som höll samman och liksom jag, fast med varsin ölburk i hand ,väl drömde om någonting annat. Minns mig själv som både kaxig och blyg. ”Vilse i pannkakan ”likaså ,lika udda nu som då.  Präglad av den tid som var , då allt för handlade om ”att få lyfta sina vingar  och med drömprinsen flyga bort” från skolplikt och förortstristess. Kanske är jag densamma nu som då, fast det nog inte för någon annan numera går att se utanpå. Har blivit så gammal att jag själv nästan inte kan ”ta in och förstå”. Men visst har de väl format till den jag blev, de där ungdomsåren.