Ännu en dag i skolan i stan. Först cyklade jag några kilometer på grusvägen till byn. Träffade min klasskamrat på busshållplatsen, nickade åt några jag kände. Den välklädde mannen med hatt och stor portfölj gick på först och satte sig på sin vanliga plats längst fram. Vi andra släntrade bakåt, bussen hackade i gång. I nästa by gick ytterligare en klasskamrat på. Efter ungefär en halvtimmes tur stannade bussen på Stattena, vi gick av och promenerade i maklig takt till skolan. Det gällde att inte komma fram för snabbt. Vi som kom med den här bussen hade tillstånd att inte vara med på morgonbönen. Kom vi fram för tidigt fanns risk att vaktmästaren eller någon av lärarna såg oss och att vi var tvungna att delta.
Skolan var en stor pampig byggnad, nästan som ett slott. Över ingången syntes skylten Högre allmänt läroverk för gossar. Första lektionerna var med vår klassföreståndare och lärare i svenska. Han var som vanligt klädd i en grå kostym och slips. Han kunde hantera klassens 36 killar utan att höja rösten och fick oss någorlunda intresserade av fortsatt genomgång av några svenska författare och deras verk. Sedan följde lektion i engelska med vår mest originelle lärare. Man visste aldrig vad som väntade. Han skred in i skolsalen när vi satt oss och genomförde lektionen genom att fånga upp en tanke som fanns i hans huvud just då. Det kunde handla om en visa av Bellman som han deklamerade på gammeldags engelska, någon gammal engelsk poet, minnen från kriget, ja vad som helst. Vid ett tillfälle höll han en lång utläggning om att alla behövde ett dressingroom. De flesta av oss kunde inte föreställa oss vad det var. Under dagens lektion fokuserade han av någon anledning på trafiksituationen i Hälsingborg och jämförde med att köra på landsbygden i England. Vi lyssnade på hans utläggningar och infall, ibland på engelska, ibland på svenska fram till lunchrasten.
Den sunkiga matsalen i källaren var stängd och det pågick byggande av en ny matsal i en separat byggnad. Under tiden fick vi ta oss till en annan skola för att äta. Vi gick förbi de mörka lasarettsbyggnaderna till en skola längre österut. Den var ganska modernt utformad men det var trångt i matsalen när både deras elever och vår skolas skulle samsas om att äta. Tiderna var hårt styrda och vi fick vänta en stund i en korridor där det satt massor av ungdomar på bänkar på båda sidorna. Att ta sig fram i korridoren var att gå i sicksack mellan utsvängda ben. Jag märkte plötsligt att en av de som satt på en av bänkarna försökte fälla mig, jag snubblade till, han reste sig och satte sin fot framför mig en gång till. Jag lyckades hålla balansen. Det var ju den där killen som betett sig konstigt mot mig tidigare, knuffat mig, sagt något som troligen var förolämpande men som jag inte riktigt förstått. Han flinade och tjoade tillsammans med de som satt vid sidan om. Han försvann ur sikte, vi åt snabbt och skyndade tillbaka till nästa lektion.
På rasten därefter gick vi som vanligt ut på skolgården. Den var dels en stor allmän yta fram till Rosenträdgården, en park dit äldre elever drog sig för att smygröka, dels tre mindre delar om avdelades av den äldre huvudbyggnaden, den nyare tillbyggnaden och huvudbyggnadens flyglar. Vår klass gick ut på en del som var omgiven av höga byggnader åt tre håll och den stora skolgården i den fjärde riktningen. Ljudet av säkerligen ett par hundra killar studsade mellan tegelväggarna. Jag stod i utkanten av en grupp med skolkamrater när den där killen som försökt fälla mig utanför matsalen kom fram och knuffade till mig, Han flinade och sa något om att här ska du ha dig din jävel. Han tog tag i min arm och försökte knuffa mig ner mot marken. Jag reagerade snabbt utan att tänka mig för. Min blick var helt inriktad på honom, allt annat var ett töcken och skränet av pojkröster runt om verkade försvinna. Jag tog tag i honom och lyckades få ner hans kropp mot marken. Ljudet kom tillbaka och det hördes som att killarna runt om hejade på mig. Vi låg på skolgården grus, jag var överst och höll ett grepp om honom. Jag tittade upp några sekunder, massor av huvud runt oss, vi var den rastens händelse. Han pressade mig uppåt, snett åt sidan, var på väg att resa sig, jag spände allt jag hade i kroppen och lyckades hålla tillbaka. Jag tror att min motståndare egentligen var starkare än jag men min snabba och för mig oväntade reaktion tillsammans med min ilska och klasskamraternas uppmuntrande rop gjorde att jag behöll övertaget. Vår skärmytsling avbröts av att skolans vaktmästare öppnade ett fönster på andra våningen och med skarp röst ropade:
- Nilsson och Nyberg, nu räcker det.
Han hade en otrolig förmåga att känna igen oss elever. Vi avbröt, reste oss och gick åt olika håll. Svetten klibbade mot ryggen, armar, axlar och knän värkte. Klasskamrater tjoade, klappade händerna och några gav mig uppmuntrade klappar på min axel.
Märklig känsla, jag brukade inte utmärka mig, var inte bland de som märktes i klassen. Hur kände jag mig? Som jag kommer ihåg nöjd, lite kaxig.
Ytterligare en lektion, sedan var skoldagen slut. Ungefär en och halv timme innan vår buss avgick mot vår by. Min kamrat och jag tog oss ner till centrum. Via Hallbergs trappor idag, ingen av oss hade pengar till att handla på Frelsens som låg vid den andra gränden. Deras lilla butik hade danskt lösgodis bakom glasdisken. Man fick peka och expediten tog med en sked och lade i en papperspåse och sedan betalade man efter vikt. De hade också en mjukglass som var godast i stan. Vi gick över Stortorget in på Kullagatan som var gågata sedan några år. Första i Sverige tror jag. Vi gick en runda in om Epa och kollade utbudet. Egentligen kunde vi det utantill, men det var kanske något nytt eller något vi missat. Tog rulltrappan upp till andra våningen, var det enda rulltrappan i stan?
Bäst att komma i god tid till Hamntorget som fungerade som busstorg. Minsann, även denna dag fick vi vänta på ett tåg som sakta rullade på spåren tvärs genom centrum innan torget och sedan bort mot Sjöbergs mack. En järnvägsarbetare gick i måttlig fart framför loket, viftade med en flagga och såg till att ingen var i vägen. Vi satte oss på våra vanliga platser i bussen. Småprat med bekanta runt om, inga kommentarer om vad som hände på skolgården. Jag sa ingenting hemma. Cyklade sedan till scouternas möte i grannbyn. Det hände inget särskilt men på hemvägen bestämde jag mig för att ta tag i mina funderingar om att sluta i scoutgruppen. Jag tyckte inte det var så roligt längre, bättre att engagera sig i något i stan. En orsak till mina funderingar var också att jag nyligen läst en artikel i en scouttidning. Verksamheten hade ju sina rötter i Sydafrika. På TV visades inslag i nyheterna om protesterna mot landets apartheidpolitik och vi hade gått genom bakgrunden på en lektion i skolan. Samtidigt publicerade scouttidningen ett inlägg skrivet av någon höjdare, med ett adelsnamn. Han försvarade de vita i Sydafrika och tyckte att deras politik var förståelig och försvarbar. Kunde jag vara med i en organisation där det fanns sådana åsikter? Innan nästa möte skulle jag säga att jag inte ville var med längre.
Den närmsta månaden såg jag min antagonist några gånger. När han skymtade mig gick han över till trottoaren på andra sidan och fortsatte in på en sidogata. En skolkamrat inbjöd mig till att vara med i en grupp i stan och mitt engagemang i scouterna avslutades.