Vi kom genom skogen där marken var dyig efter flera dagars ihållande regn. Fukten trängde genom skorna och strumporna och lade sig mot huden som en kall film. Jag frågade om de hade vakter. Eller hundar. Inte alls, svarade Kristian. Varför skulle de vakta sådant som bara är skräp? Hjärtat hoppade och studsade fram, kroppen kändes tung. Kristian tog fram ficklampan och riktade den skarpa ljuskäglan mot mitt ansikte.
”Tänk på vad vi kommer att hitta”.
Hans rofyllda sätt lugnade mig lite.
Han hejdade mig och pekade.
”Där är det”.
I det bleka månljuset såg jag flätverksstängsel och plåtportar. Bakom dem endast ett kompakt mörker. Då och då bröts tystnaden av ett avlägset motorljud som snart drog förbi. Ovanför oss sträckte sig träden mot himlen med sina svarta kala kronor och lät skuggorna falla genom stängslet in på gårdsplanen.
”Ser du någon?”, frågade han.
Jag skakade på huvudet.
Kristian kramade stenen han hade i handen och slungade den med full kraft mot stängslet. Det rasslade till i metallnätet som gungade fram och tillbaka och gnisslade från infästningarna. Kristian tog fram ännu en sten och reste sig, tog sats och skickade den över stängslet. Hela min kropp var en tunn hinna som darrade till av de dova dunsarna när stenen studsade mot asfalten. En ensam kaja lyfte från träden mot den svarta natthimlen och slet sönder tystnaden med sina frasiga vingslag.
”Ser du. Inga hundar”, log Kristian belåtet.
Det klickande ljudet av stål som övervinner stål och en brinnande längtan som övervinner all fruktan. Kristian arbetade metodiskt och koncentrerat som om det var just den här uppgiften han fötts in i världen för. Huden stramade åt och blodådrorna svällde när handen kramade om verktyget. Han höll ficklampan stående mellan knäna och ljuset strök över hans kantiga och hårt utmejslade drag.
Det fanns någonting i hans yttre som gjorde honom svår att älska, kanske till och med av en mor. Kanske hade hon försökt men gett upp? När hon såg på honom röjde de gråblå ögonen inga känslor, ibland såg det nästan ut som om hon betraktade en främling. Hon höll sig till sitt och lät honom göra likadant. Eftersom de så sällan sågs var meningsutbyten dem emellan ovanliga. När han steg upp på morgonen hade hon redan åkt till jobbet och när han kom hem satt hon antingen framför tv:n och ville inte bli störd eller låg redan till sängs.
De enda gångerna jag hörde henne tilltala honom var när samtalen från skolan kom, som rörde Kristians frånvaro och usla studieresultat. Då vaknade hon till liv och föll ut i grova förolämpningar, om hur korkad han var och hur mycket hon skämdes för honom. Då brukade han flytta hem till sin pappa några dagar för att låta det lägga sig.
Där stod dörren till Kristians rum ofta på glänt och vi såg hur gubben stod där och såg på oss genom dörrspringan med sitt bleka, lite svullna ansikte och sorgmodiga ögon. Det gjorde Kristian vansinnig.
”Men försvinn då, sluta stå där och glo”, skrek han och kastade en penna mot dörren och ögonen försvann bort i mörkret.
Kristians rum var alltid ljust, den enda ljuskällan var en ensam, naken glödlampa som hängde från taket och gav alla föremål skarpa skuggor. Tältsängen i metall var skraltig och gnisslade och utöver den fanns där bara en byrå och ett skrivbord i rummet. Gardinstången som hängde lite snett bar upp en blekgul gardin med bruna fläckar. Han hade en tv också som stod på en trave böcker. I Kristians lägenhet fanns det kabel-tv med helt andra kanaler än de jag hade hemma: TV 3, TV 1000 och ZTV.
Ibland satt vi uppe till midnatt och väntade in den erotiska filmen på TV 1000. Då stängde Kristian dörren och satte en tejpbit för nyckelhålet. Kristian berättade aldrig särskilt mycket om sin pappa annat än att han var en våldsam suput när föräldrarna bodde tillsammans men numera mest var efterhängsen och jobbig. Jag frågade å andra sidan inget om gubben. Han somnade ofta på soffan och när jag tassade förbi vardagsrummet på väg hem såg jag på honom där han låg i det flimrande ljuset från tv:n. En kal fläck på huvudet, magen vällde ut under det vita linnet och han hade kalsonger med stora hål. Han påminde mer om en storväxt pojke än en vuxen man.
Månen hukade bakom ett ensamt mörkgrått moln och Kristian böjde sig ned framför stängslet och höll ned ryggsäcken med ena handen medan han försvann in i det svarta hålet. När jag var liten fanns en häck av hallonbuskar som skilde gårdarna åt där vi bodde. Den hade en liten ingång men trots att vi var nyfikna vågade vi aldrig närma oss den av rädsla för vad som kunde finnas på andra sidan. Nu drabbades jag av samma känsla som den dag när vi slutligen tog mod till oss, böjde undan de vassa grenarna och med hetta i brösten klev in i den myt vi skapat. När vi kom ut på andra sidan slog ljuset emot oss och en vildvuxen trädgård bredde ut sig med enorma solrosor, knotiga, döda fruktträd och mängder av småfåglar. Skillnaden var att här fanns inget gräs, inga träd och inget ljus bortsett från Kristians ficklampa.
Ljudet av fotsteg i rostfärgat vatten och uppblött pappersmassa, doften av järn och fuktig jord. Jag tände en ny cigarett och följde efter Kristian. Området var som en labyrint av smala gångar där strimmor av månljus trängde in mellan höga svarta väggar av svampigt, söndertrasat papper. Nya mörka gångar sköt hela tiden ut åt sidorna och tycktes löpa vidare in i oändligheten som i en spegelsal. Kristian svor och slet ut pappersstycken ur väggarna och såg på hur de ynkliga resterna av diverse fackprosa och drabbande människoöden klibbade fast mot hans händer.
”Allt är förstört, de har pressat allt”.
Där och då var det som att en spricka öppnade sig, som om han för ett ögonblick kände skräcken för att bli betraktad som en simpel lögnare. En som försökt stiga i graderna med hjälp av en exklusiv kunskap som visat sig vara tunn som nattstånden is. Men Kristian var inte sån. Han fruktade inget. Inte ens sin egen mors rasande utfall. Han mötte dem bara med samma glädjelösa leende som alltid.
”Det här är värdelöst. Vi sticker”.
Jag fimpade cigaretten och såg hur den omedelbart började lösas upp i den vattensjuka väggen, hur glöden grep tag i papperskanten och drog häftigt efter andan.
I ett litet, litet frö i marken bor en längtan efter eld. När lågorna drar fram genom skogen och förvandlar hundraårig växtlighet till aska känner svedjenävan hettan sprida sig genom marklagren och vaknar till liv. Långsamt pressar sig den tunna lilla stjälken uppåt tills den når ytan där den slår ut sina ljuslila blad med de mörklila nervtrådarna som sträcker sig ut från pistillen.
Den lever när allt omkring den dör.
Den natten fylldes mina tankar av eld, mitt bröst av hetta och jag kunde omöjligt slå ifrån mig bilden av hur glöden aldrig riktigt gav upp i den svampiga pappersväggen. När oron väl kopplat greppet ger den inte upp och strax innan det första gryningsljuset gav vi oss iväg.
Den rena klara luften hade ett omisskännligt inslag av rök, sådär som det doftade från eldstaden när vi gjorde skogsutflykter som barn.
Hjärtat vibrerade i bröstet när vi kom ut på den stora vägen som löper förbi industriområdet. Röken vällde upp och lade sig som ett tjockt svart duntäcke över himlen. Ur marken sträckte sig lågorna och slog som pisksnärtar i mörkret och de var högre än trädtopparna, högre än alla omkringliggande byggnader och jag såg hur de speglade sig i Kristians vilda blick.
Det var dagen innan den svarta snön, när de brända pappersflagorna täckte marken som vid en apokalyps och hela himlen doftade som om den stod i brand. Det var dagen innan veckorna då jag höll mig undan och levde i skräck för att de när som helst skulle komma och hämta mig. Det var dagen innan nätterna då jag flög högt över marken och såg ned på det sotsvarta landskapet, de svedda städerna, åkrar och ängar där inget längre kunde växa och folkmassorna som rörde sig mot kusterna på flykt undan lågorna och jag var den enda som var vid liv när allt annat tycktes vara på väg att dö.