Mattias pappa ser salig ut när han sörplar i sig sill i tomatsås direkt ur en konservburk medan Anders undrar för sig själv hur någon kan äta en sådan fisk med en så hisklig njutning. Det är hans första besök hos Mattias, för han har lovat att inte avslöja att hans femtioåriga pappa och mamma är gamla jämfört med kamraternas föräldrar som bor på andra sidan av kvarteret utmed Ekängsgatan i norra Sjöbo.
– Jag ska tvätta bilen, följer ni med, pojkar? undrar pappan.
Anders och Mattias tittar på varandra. De har många planer som är roligare än att tvätta bilen. De vill meka med Anders nya moped.
– Visst följer pojkarna med! utropar mamman.
– Jag vet inte, säger Mattias.
– Jag tvättar bilen vid Viskan, där kan ni fiska, säger pappan och klappar sonen uppmuntrande på huvudet.
Mattias föräldrar dresserar sin ende son med stryk och belöningar. De har slagit pojken med en rem så många gånger att han inte längre fruktar smärta. De har övertygat honom att de gör det för hans eget bästa. Men belöningarna är desto generösare. Han har nyligen fått en begagnad cykel och de har lovat att han ska få en moped när han fyller femton år om han presterar bättre skolbetyg.
Föräldrarna flyttade från arbetslösheten i Finland i början på 1950-talet, ett land som sargades svårt av kriget mot Sovjetunionen. Den första flyktingvågen kom under kriget, men den stora, finska invandringen pågår under hela 1960-talet. Fler än två hundra tusen finnar flyttar till Sverige. Det finns gott om jobb i fabriker och verkstäder som väntar på dem. I Borås har många arbetsgivare i förväg ordnat bostäder för dem och dagisplatser för deras barn.
Pappan arbetar på ett väveribolag och mamman är sömmerska på Algots. De är nära nog slaviskt lojala mot sina arbetsgivare. I sin iver att anpassa sig till det nya landet lärde de sig snabbt svenska och gav sonen ett svenskt förnamn. Men hemma gäller bara finsk mat som svartbröd, surkålssoppa och piroger som mamman tillagar efter ärvda recept.
De pratar finska med varandra, men bara svenska med Mattias. Som vuxen kommer han att förbättra sin finska på kvällskurser och regelbundet besöka Finland för att lära känna sina rötter som många andra svenskar med finskt ursprung. Han kommer att bli precis som sina föräldrar en plikttrogen arbetare och avancera till förman.
De sätter sig i pappans Opel Rekord vars svarta lack glänser som en spegel i solen, men den tvättas ändå varje lördag. Bestämda rutiner på fritiden och på jobbet är som en helig besvärjelse för honom. Livet ska följa ett förutbestämt schema för att fungera utan friktioner.
Han kör till en avsides plats vid Viskan för att slippa nyfikna som undrar om bilen är till salu. Att tvätta en glänsande bil ännu renare är en symbolisk handling för familjens välstånd i det nya landet. De använder sällan bilen, de åker hellre buss till sina arbetsplatser.
Pojkarna hämtar vatten i spannar som pappan blandar med ett löddrigt medel. Han löddrar hummande in bilen medan pojkarna tar fram varsitt metspö, träder på mask på krokarna och kastar ut betena mellan näckrosor i en hölja. De hämtar ytterligare några spannar vatten som pappan sköljer bilen med. Sedan torkar han den med en stor duk och pojkarna putsar den kromade kofångaren ännu blankare medan de håller ögonen på flötena i vattnet.
Viskans vatten är så klart att de kan se rostigt skrot på botten. Det beror på häftiga skyfall de senaste dagarna. För en vecka sedan avstod pojkarna från att meta vid deras bästa fiskeställe för att vattnet som hade färgats rött av ett utsläpp från någon textilfabrik.
Fiskestället ligger i utkanten av stadsdelen Norrby. Det är ett stort avloppsrör som för ut varmt vatten i ån. Där finns det gott om gädda och abborre året runt som jagar fiskyngel som samlas i stora stim på platsen. Där brukar pojkarna träffa en gubbe som metar medan han dricker pilsner. En gång berättade han att det på 1930-talet fanns en sandstrand vid avloppsröret där arbetarnas barn från Norrby och Landala badade.
Plötsligt dyker Anders flöte snabbt ner i djupet. Han tar tag i metspöet och gör ett mothugg. Fisken gör kraftigt motstånd och rusar ner i nate. När Mattias pappa hjälper Anders att häva upp fisken går bambuspöt av på mitten och fisken hamnar precis på strandkanten. Det är en glänsande bronsfärgad sutare på tre kilo.
– Jag har aldrig sett en sådan fisk, säger Anders.
– Inte jag heller, säger Mattias. Den ser giftig ut.
De tar alltid hem gädda och abborre som de fångar i Viskan, men de vet inte vad de ska göra med sutaren.
– Vi låter Olga titta på fisken, föreslår pappan.
De putsar färdigt bilen så att den svarta lackeringen och kromet glänser ännu intensivare än tidigare och åker sedan hem till Sjöbo med fisken sprattlande i en plastpåse.
När Mattias visar fisken för mamman utbrister hon:
– Sutaren är en delikatess! Mina föräldrar fick ofta gratis sådan fisk av grannen före kriget. Han trodde att den bara dög som föda för grisar.