Två tjejer och en moppe
I mars 1967 fyllde jag femton och fick en moped. Jag gissar på att det var en svårt begagnad Huskvarna – egentligen ville jag förstås ha en Puch, helst en Puch Dakota, men nånting sånt var otänkbart. Mina föräldrar var månskensbönder, vilket innebär att pappa jobbade som mekaniker på kraftverksbygget i Gallejaur, men också slet flera timmar om dagen med fem kor som måste mjölkas (för hand), utfodras (och semestern gick åt till att hässja och placera höet i lador), och slaktas och styckas (av pappa och ”en Helmer” eller annat liknande byoriginal). Medan mamma å sin sida fick ta hand om oss sex barn, fyra pojkar och två flickor, varav den äldsta tjejen var fem år den våren. Hon hade Downs, eller som till och med läkare kunde säga på den tiden: min syster var ”mongoloid”, eller ännu mer krasst ”efterbliven”. Fast det gjorde bara att vi älskade henne ännu mer – jag ville nästan aldrig slåss, eftersom jag hade en olycklig tendens att få stryk, men när folk kallade henne ”idiot” och sånt ökade risken betydligt.
Pengar fanns det inte mycket av. Men på något sätt hade mamma och pappa skrapat ihop till den där mopeden – en Huskvarna. Den var långtifrån ny, och den var inte alls lika häftig som en Puch eller en Zündapp, men den fungerade oklanderligt. Ett tag.
Sen var det ju det där med tjejer.
Den våren gick jag i högstadiet, i åttan, och åkte skolskjuts sjutton kilometer om dan till Glommers, som egentligen heter Glommersträsk och som då kunde skryta med Sveriges minsta högstadium. Tillsynsläraren åkte runt till sjätteklassarna varje vår och talade om för dem vad de borde välja, så att skolan skulle få ihop några elevgrupper …
Jag hade varit sjuk en hel vinter som liten och mamma hade, efter att i något som mer och mer liknade tapper desperation, lärt mig att läsa – jag ville, jag krävde bestämt, att få höra Pippi Långstrump varje dag och mamma sa till slut: ”Men lär dej å läs då!” Den vintern gjorde mig fysiskt svag och otränad men innebar också att jag hade läst massor innan jag började skolan: romaner, fackböcker, DN, allt som hade bokstäver. Jag fick ett bokligt försprång. Fast jag förblev en sopa i gymnastik.
Det där försprånget blev ointressant när mina kompisar och jag själv kom i puberteten. Killar och tjejer började med ens se på varann på nya sätt – inte minst jag, som alltid hade velat ha det som jag ville ha genast! Att vänta var ju bara tråkigt. Drömmar om varm hud smög sig på, ibland så exalterat extatiska att jag knappt vågade tänka på dem. Och jag kunde vid Gud och alla ärkeänglar inte ta upp såna ämnen med kompisarna: det var nämligen jag som – under sista lektionen en torsdag året innan, när femmorna fick gå en timme tidigare än vanligt för att vi sexor skulle ha sexualkunskap – ja, det var ju faktiskt jag som hade svimmat under den lektionen.
Än i dag vet jag inte varför. Jag växte upp på en bondgård men såg aldrig kopplingen mellan att inseminatören – oftast kallad ”sädesärlan” – kom och stoppade upp armen i korna, och att kvigorna sen fick kalvar. Och trots att jag hade läst stora delar av fackverket Djurens värld kopplade jag inte heller ihop tjurarnas frustande klättrande på korna med att det kom kalvar. Men hur som helst …
Jag och tre killar i årsgruppen närmast under mig, födda -53, var ett gäng. Vi försökte hantera situationen med det nyupptäckta andra könet. När tjejerna – för oss fanns bara två, en i min klass, den andra i samma klass som dom tre killarna – när dom tjejerna upptäckte popmusik bildade mina kompisar och jag raskt ”Sandträsks Anti-Beatles-Klubb”. Men vi visste själva att vi var chanslösa. Inom några veckor gav vi upp, bytte sida och startade ett band. Åtminstone i teorin, eftersom ingen i byn hade råd med dyra instrument och förstärkare och trumset åt några osnutna småpojkar. Ett band utan instrument som inte kunde spela: situationen var besvärlig. Vi satt där i våra pojkrum och drömde om flickor och gitarrer …
Och till slut hände det faktiskt något.
En vårvinterdag blev det uppståndelse på skolan i Glommers: två okända flickor hade siktats i byn! Ryktet gick under rasterna och skickades snabbklottrat runt under lektionerna. Det här måste ha varit i mars -67; jag gick i åttan, och nätet säger att Monkees tv-serie började sändas i Sverige den 15 mars den vårvintern.
Men det är här mina minnen inte riktigt går ihop. Minnena påstår nämligen å ena sidan att dom okända tjejerna var i vår by en lång stund, och att halva byn (vi killar, alltså, sex sju stycken; byns tjejer vågade sig inte ut) var ute och bröstade oss. Men en annan minnesfalang hävdar att tjejerna nog bara var där i några minuter …
Jag vet inte. Men nu vill jag berätta om vad som borde ha hänt.
Att det hade varit uppståndelse inte bara bland oss erotomana tonårskillar förstod vi gradvis under dagarna efteråt. Det jag säkert vet hände just den här kvällen var att en av mina kompisar ringde mig (mobiler fanns ju inte, så han fick mumla i telefonen ute i hallen så att ingen vuxen skulle höra) och berättade att tjejerna var i byn nu, och dom undrade var jag och min utlovade moppe fanns nu då? Den klassiska dialogen utspelades rappt mellan mig och mamma – ”Vart ska du?” – ”Ut!” – och jag byltade jäktat på mig och gick ut och blev ensam med min kompis och tjejerna.
Medan en annan version talar om hela byn (vi pojkar, dom spännande tjejerna, ett par nyfikna barnrumpor). Säkert i en kvart eller så. Plus snart ett par hotfullt beskyddande vuxna.
Jag mindes ju att jag, säkert för att göra mig märkvärdig för dom två rymlingarna (dom var i vår ålder, tretton-fjorton, och hade enligt rykten rymt från något slags hem; och dom var ”tuffa”, rökte och svor och så) – att jag storstilat hade lovat att dom skulle få testa min, enligt min nästan sanna beskrivning, ytterst coola moped. Den ena, den sötaste, fick göra det men hann knappt mer än vingla iväg innan hon lyckades slita loss kopplingsvajern … jag hade den mopeden i två år till, tills den skar och grymt styckades, och den där kopplingsvajern blev aldrig riktigt frisk. Men jag förlät henne. Och fick en blick som var värd mer än en moped. Och numera säger mitt minne att hon, mitt i den där blicken, rörde vid min hand på ett alldeles särskilt sätt – hon killade mig i handflatan, och det dröjde flera år innan nån berättade för mig vad den smekningen betydde. Hände det? Vet inte. Men för mig är det så.
Sen mindes nån att Monkees var på tv och gänget splittrades snabbt. Jag tror, men minns inte säkert, att jag tänkte bjuda in tjejerna till vår familj – dom var faktiskt dom första tjejer som jag hade sagt mer till än ”Hej” och ”Så du gillar Beatles? Men inte Kinks?” Tyvärr hann jag, om det där nu alls hände, inte mer än komma hem och öppna munnen innan mamma upprört sa ”Du tänk väl inte ta hit demdärna flickern?” och mina luftslott rasade. Jag fick utegångsförbud. Och nästa dag var tjejerna försvunna, upphämtade av polis.
Men drömmarna fanns kvar.
Det kom att dröja åtta månader till innan jag fick hålla om en flicka och kyssa henne. Då gick jag i nian, och möjligen kunde mina oväntade framgångar ha att göra med att vi äntligen hade fått igång vårt band och till och med vågat spela på några skoldanser. Sen flyttade min familj ned till kusten och startade ett gigantiskt KR-jordbruk (”koncentrerad rationalisering”) och jag studerade ekonomi på gymnasiet och fattade inte ett skvatt, men tog mig ändå på något sätt in på Socialhögskolan. Jag ville inte begripa mer där heller och mamma var orolig när jag hoppade av för att studera musik. Hon är borta nu men jag vet att hon till slut förstod att jag gjorde rätt: problemet med gymnasiet och Sopis var att jag inte alls ville. Inte som med musiken.
Och det ordnade sig faktiskt, så småningom, med tjejer – i den mån det någonsin kan göra det. Och det är mer än sextio år sen allt det här hände. Om det alls hände. Jag vet inte ens själv.