Tiden vi fick bo i villan på Dalarö var slut och vi skulle åka till stan. Det var bara två veckor kvar av sommarlovet. Vädret var fortfarande vackert denna sommar. Mamma ville att vi skulle stanna.
”Det har varit en vacker och varm sommar.”
”Ja, men getingarna är obehagliga”, sa Göran.
”Vi har klarat oss med våra saftflaskor som fångade de flesta. De har inte stuckit oss. Det är synd att huset ska säljas. Tänk om vi hade kunnat fortsätta bo här.”
Vårt kontrakt hade löpt ut och ägarna frågade om vi ville köpa huset. Några pengar till det fanns inte.
Pappa kom ut med vårt tält. Mamma och pappa började sätta upp det utanför samhället vid dansbanan där en del brukade tälta.
”Pinnarna ska sättas i här”, sa mamma.
Pappas kinder blossade upp men han sa ingenting. Han tog pinnarna och försökte få i dem rakt i marken. De gick inte ner i jorden. Mamma kom fram och satte i dem snett och hon fick ner dem. Hon tittade på pappa och suckade djupt. Men jag trodde att han inte märkte det.
Vi fick tälta i två veckor till eftersom vädret varit strålande hittills. Mamma ville också vara i närheten av moster Ruth som var nervklen och bodde på S:t Lukasstiftelsens hem. Jag tyckte det såg ut som ett sagoslott där hon bodde. Hemmet var byggt i trä med höga utsmyckade gavlar. Huset hade en hög stensockel, och syntes från Lotsberget.
Där fick vår moster själavård och psykisk rådgivning.
”Moster Ruth bara klär upp sig och målar naglarna och ler mot prästen. Hon borde gå in för att tala om sina problem och inte göra sig fin och sitta och le mot prästen. Av det blir hon inte bättre.”
”Jag tycker Rutan bor fint med utsikt över havet. Det är många fina sommarvillor som ligger på berget”, sa jag.
Vår moster var som mamma uppvuxen i Småland. Hon var mammas lillasyster och hon var 34 år. När hon var nyfödd var min mormor orolig för att det skulle hända något med henne. Mormor hade mist sin son John vid fem års ålder. Han dog i difteri och det började med att han hade ont i halsen och feber. Sedan fick han åka i väg i taxi till sjukhuset med morfar men han dog i taxin. Mormor var hemma med småflickorna. Hon kom aldrig över att sonen gick bort. Hon blev religiös efter det. Så fort Rutan var det minsta sjuk blev mormor rädd och överbeskyddande.
Det var ovant att bo i tält och den vackra sommaren försvann. Nu var det kallt och blåsigt och det började regna och åska. Ett mullrande ljud hördes. Det mörknade över havet och på vågtopparna var det vitt skum. Det blåste hårt, vågorna slog mot berget och havet dånade. Vindarna tog tag i tallarna, vars grenar med mörkgröna barr blåste fram och tillbaka och böjde sig. Vädret var dåligt i en och en halv vecka och jag var sjuk. Jag fick feber och blåsor i munnen. Det var jobbigt att gå på utedasset och ligga i tält.
”Ska vi åka hem?” sa mamma
”Det behöver vi inte”, sa jag.
Jag trodde mamma ville stanna för Rutans skull. Därför svarade jag att vi kunde stanna. Mammas ansikte lyste upp och hon tittade på mig med en fast blick. Fast jag ville åka hem, men vad vi barn tyckte räknades inte. Jag visste sedan förut att mammas åsikt var viktigast, därför svarade jag vad hon ville höra. Hon brydde sig inte om att jag var sjuk.
Vi stannade och en kväll försvann Rutan. Hon var borta och mamma gick ut och letade efter henne med prästen. Göran, Hans och jag låg i tältet för att vi skulle sova. Lillebror Hans somnade men min storebror Göran och jag var vakna. Jag vred och vände på mig men kunde inte somna.
Vad kunde ha hänt Rutan? Varför är ingen vuxen hos oss?
Det luktade fukt i tältet och det var vått utanför. Jag väntade länge på mamma. Vid tiotiden på kvällen kom hon tillbaka och de hade inte hittat Rutan. Vår moster blev efterlyst på radion. Jag kände mig illamående och bet mig i underläppen. Varför kunde inte mamma ta hand om oss och stanna här under natten? Hon kunde ha frågat någon annan vuxen att leta efter Rutan. Jag kände ett tryck över mitt bröst. När tänkte mamma komma tillbaka? Jag slumrade till ett tag. Sedan vaknade jag tidigt på morgonen innan solen gick upp av att jag hörde en röst utanför tältet.
”Det är någon som går här utanför”, sa Göran.
”Det kan vara vår moster. Ska vi gå upp?”
Göran låg kvar i bädden och Hans sov.
Det var fel att Göran inte gick upp. Han var äldst. Jag måste ta hand om Rutan om det var hon som hördes utanför. Hon fick inte springa i väg och försvinna igen. Hon kunde dö.
”Jag drog upp blixtlåset och såg henne stå en bit ifrån tältet och röra på sig. Hon var alldeles svullen och myggbiten i ansiktet och ögonen gick i kors. Hennes lockiga hår var rufsigt.
”Är mamma här?
”Nej, hon och prästen är och letar efter dig.”
Rutan började gå i väg. Det småregnade och blåsten kändes kall i ansiktet. Alla löv i aspen hördes. Jag bet mig i underläppen och fick en brännande känsla i maggropen.
”Nej, stanna.”
Jag rörde mig av och an och började nästan gråta. Från havet hördes ett dån och de mörkgröna tallarna vajade. Nu kunde jag inte gråta utan jag sprang ifatt min moster och tog tag i hennes kofta.
”Jag vill att du är här med oss. Det vill alla.”
Rutan tittade på mig med en flackande blick och jag höll henne hårt i handen och såg henne i ögonen. Hon stannade och till slut kom de vuxna tillbaka. Jag hade önskat att mamma varit hos oss när jag skulle få Rutan till att stanna. Det var svårt.
”Rutan tog tabletter för att hon inte ville leva och hon somnade i skogen”, sa mamma.
Mammas ögon vattnades och jag fick hjärtklappning. Det var tur att jag höll kvar min moster. Hon var alltid snäll mot oss barn. Det kändes som att de enda hon hade var oss.