Prolog
Hamza tittar på den nakna kroppen. Han går ner på huk mellan flickans ben. Ser det fjuniga underlivet och den slutna springan framför sig. Han har bundit hennes ena ben i elementet och det andra i vattenledningsröret och känner sig lugn och närvarande. Det som fascinerar honom mest är inte snippan eller de unga blygdläpparna. Det är ljumskarnas muskler som hela tiden spelar fram och tillbaka i flickans försök att komma loss. Utan att han behöver möta den skräckslagna blicken eller höra ljuden från hennes tilltäppta mun, vittnar de spelande musklerna om liv. Ett liv som pågår rakt framför honom. Ett liv han har makt över.
Han ställer sig på knä framför henne. Sjunker ner och drar sakta nästippen mot den mjuka huden strax till vänster om öppningen. Precis där låret möter underlivet. I ljumskens hjärta, där det är som lenast. Han blir inte störd av hennes läten eller att musklerna och kroppen rör sig. Att den vrider och spänner sig. Huden är så mjuk och len och upptar hela hans intresse. Han sluter ögonen och vidrör mjukheten med sina läppar. Huden är varm efter flera dagars instängdhet och smakar salt. Sedan flyttar han huvudet och drar försiktigt skägget fram och tillbaka mot slidan. Han stannar med ansiktet rakt framför springan. Andas in doften. Han får en impuls att sticka in tungan men hejdar sig. Hon är ju bara ett barn.
Han tittar nyfiket på det fjuniga underlivet. Blåser lite på de glesa håren och ser hur de darrar i luftdraget.
Kapitel 1
Undan för helvete! Hur fan kan det vara så mycket folk överallt!
Får inte tappa flaskan. Vad kall den är.
Nere vid terminalen nu. Kommer knappt fram. Hela jävla Nacka och Värmdö verkar ha kommit samtidigt.
Var är han? Såg han mig? Får inte tappa bort honom.
Arbetsområdet är på andra sidan vägen. Snart framme vid trafikljusen. Rött naturligtvis. Bilarna står stilla. Jag hinner över.
Bilarna rör på sig. Några tutar. Stannar. Vinkar. Går tillbaka.
Står i folkhopen. Hämtar andan.
Grönt. Skyndar över gatan och ska precis sätta foten på trottoaren när en man framför mig byter riktning och springer rätt in i mig.
Jag tappar flaskan. Den går sönder.
– Oj! ropar mannen.
Jag himlar med ögonen. Vilken idioti! Men så ser jag en riktigt stor och fin glasskärva och plockar snabbt upp den.
Mannen böjer sig ner och börjar plocka glas.
– Jag ber verkligen om ursäkt.
– Stick! skriker jag.
Han duckar undan. Jag föser in glasbitarna till trottoarkanten med fötterna och sen får bilarna grönt igen. Skyndar vidare mot arbetsområdet.
En trafikvärd pekar med handen.
– Du får slänga det där glaset i en igloo.
Jag tar fram id-kortet.
– Polis!
Trafikvärden backar undan. Hon kan gott plocka upp glaset själv. Nåt ska de väl göra och inte bara gå och hindra folk.
Fem meter senare stannar jag till.
Tar ett djupt andetag. Blir stående.
Vad tänkte jag göra? Springa in bland alla arbetare och skära halsen av min våldtäktsman? Efter 18 år?
Marie, för fan …!
Jag darrar fortfarande. Vill mörda. Har aldrig tryckt in en glasskärva i halsen på någon förut men kan riktigt känna hur jävla skönt det måste vara. Har inte druckit blod heller. Men nu längtar jag efter det. Bita tvärs över halsen och slita till.
Jag hade blivit ett vilddjur. En kriminell.
Innanför staketet är det full aktivitet. Den där tjocka jäveln är inte mer än 100 meter bort. Står med några rör över axeln och snackar med två kollegor.
Samhällskontraktet. Det får inte brytas. Jag ska vara förebild.
Folk skyndar förbi åt båda håll. Något längre bort ligger Fotograficentrums röda tegelfasad. Strömmens små vågor slår mot betongen. Morgonsolen står över söder.
Andas lugnare nu.
Glasbiten ligger i handen. Den är tyngre än den ser ut.
Ser en papperskorg. Är väl inte optimalt men jag vill inte lägga glasbiten på gatan. Går det och när jag märker att den nästan är full känns det bättre. Jag lägger skärvan i en plastmugg med något klet i botten.
Sedan vänder jag och går mot arbetsområdets grindar. Tar mig in och rundar en låda med stolpskor i aluminium.
Han har ryggen vänd mot mig. Snart är jag framme vid honom.