Prolog
Dovt åskmuller. Smatter mot rutorna. Det är snöåska. Smattret mot rutorna är snöflingor som snarare är små kulor av is.
Jag har tänt i kakelugnen men måste gå insvept i filtar. Försökte baka en kaka med rabarber från frysen.
Utanför fönstren allt är bara svart. Tonerna från glassbilen tonar bort som rymdtoner. Den har varit här men vänt. Klockan är elva på kvällen. Med huvudet vilandes över armarna, tungt mot bordet, hör jag något. Något som jag inte är helt säker på att jag hör. Men nu kommer ljudet igen. Det knackar på dörren. Det är sent. Jag väntar inte besök. Den försynta knackningen byts ut mot ett annat ljud. Ett dovt, metalliskt, huggande ljud. Det är dörrvredet som dras ner. Först sakta, prövande. Sedan allt hårdare, snabbare. Så tyst jag kan skjuter jag köksstolen bakåt. På svaga ben tar jag mig smygandes ut i hallen. Mot dörren där dörrvredet nu rör sig vildsint, våldsamt. Någon står där på andra sidan dörren. Någon som vill till mig. Jag rör mig sakta ditåt.
”Hallå?”, viskar jag.
Nu blixten. Det flimrar till. För en stund blir allt bländande ljust, helt vitt. Jag känner saltsmaken i munnen. Saltet från mitt hår, mina läppar. Överallt salt. Ögonen ömmar. Det är något som drar mig mot dörren. Som en signal. Ett rop, en dragningskraft. Jag kan inte förstå det. Men nu står jag här. All vilja har runnit ur mig.
Genom dörrens titthål möter mitt öga ett annat.
Sömngång
Det fanns en gång en Ängel i mitt liv.
Men jag tog emot hans kärlek; som vore det hat.
Hela natten har jag legat sömnlös. Försökt sova men utan att lyckas. Vridit, vänt mig tills klockan visade fyra. Då gjorde jag te. Målade mina naglar gnistersvarta.Läkaren har skrivit ut Imovane, men jag vågar inte ta dem.
Tänk om jag inte vaknar igen?
Först finns rädslan för vad som ska ske med mig, om jag inte får sova. Sedan, för vad som ska med mig omjag somnar. Ögonblicket precis innan jag somnar känns som att drunkna, kvävas, dö. Jag vet att jag är på väg att släppa taget, men att om jag gör det, då kommer jag falla fritt. Rakt ner i en sugande tunnel som för mig rakt ner i en mörk värld som inte går att greppa vad det verkligen är; var vi är. Kan man fastna i en mardröm?
I de mardrömmar jag drömt har jag inte förstått om det jag upplever är verkligt eller inte. Om det sedan verkligen är en dröm; vad händer om jag inte hittar vägen upp igen? Är det då man verkligen dör? Det sägs att de flesta som dör gör det i sömnen. De ”somnar in stilla”. Helt ovetandes om att just den drömmen skulle bli den. Den som skulle hålla deras själ fången för all tid. Var det vad som hände mormor?
Det har nu gått 77 dagar, 77 nätter, utan sömn.
Med min vän Andromeda i Guldbaren känner jag mig ovanligt lätt i kroppen. Lättare än på mycket länge. Nästan svävande. Den gröna drinken i mitt upplysta glas, den fyller hela min kropp med små pirrande bubblor. Klirrande is.
”Du ser ut som en älva ikväll!”, ropar Andromeda. ”Du får aldrig klippa dig!”
Jag blir varm i huvudet. Det är inte vanligt att jag tar mig ut så här bland människor. Men den gröna häxdrycken förvandlar mig. Det här var verkligen som stiga in i en spegelvärld.
Jag ser mig omkring då mina känsliga antenner darrar. Så ser jag genom diset av skinande guldglans, ytor av gnistrande spegelglas, vad jag aldrig mer trott jag skulle få se. Jag ser in i ett par silvrigt, gröna ögon. Allt annat än främmande.
Ängeln!
I natten är han långt borta. Men svindlande nära. Han kommer inte hitåt. Det måste jag säga till mitt hjärta.
Så flyr jag ut i mörkret. På ömma fötter i höga klackar springer jag ut på trottoaren. Det ropas från taxibilar, människor skrattar, cigarettröken virvlar.
Han är kvar där inne, omgiven av speglarna, guldljuset, den dunkande, märkliga musiken. Som ett kattdjur, väntandes, färdigt för språng. Hans ögon: gröna, kisande.
Benen som skakar är våta, hela kroppen är våt; huden som täckt av klibbigt, snärjande sjögräs. Kanske kräks jag. Sedan blir allt svart.
Jag behöver inte sova. Jag lever ändå sovandes. Som en sömngångare, som rör sig i verkligheten men sovandes, ändå inte. Någonstans däremellan. Fångad, fast, i ett märkligt, skrämmande tillstånd. Vare sig i sömnen eller vakenheten. Jag bara flyter mellan dessa båda världar. En dvala med öppna ögon. Hjärnan i delvis sömn, delvis vakenhet. Vakensömn.
Den här dagen har inget ljus. Morgonen mörk som svart sammet. Dåsigt tar jag mig ut genom dörren, låser alla lås, tar cykeln ner mot vägen. Tungt rör jag mig framåt, som under mörkt vatten. Kylan får mina ögon att tåras. Trycker lurarna längre in i hörselgångarna, musiken får dundra sig in djupare i mitt huvud. Så djupt att jag äntligen blir döv för mina egna tankar. Beatrix med Cocteau Twins. Minuterna susar förbi men förmår inte skynda. Bussen försvinner nu bort från mig, de röda lyktorna glöder genom dimman. Dimman tung av fukt. Sedan är allt alldeles tyst. Bara några kråkor som hoppar, kraxar invid vägkanten. Jag knyter händerna i svarta kappans fickor som är lång men alltför tunn. Alltför ofta blir det så här. Även om jag lovat mig själv att nästa dag ska jag göra saker annorlunda. Vara en annan. Kinderna bränner. Cykelhjälmen får mig att se ut som ett barn. Men skydd är ändå som det bästa jag har. I fickor finns mitt försvar. Ljudlarm, spray, peppar. Små hemliga gnistervassa knivar dolda i läpptstiftshylsor av glimrande guld.
Man vet aldrig vad som kan hända.
Regnet hänger i luften när jag skyndar genom Gamla Stans gränder. Morgondimman ännu tät. Jag blir sen.
I mitt huvud hör jag Ängelns röst:
Det första jag tänkte när jag träffade dig var att jag skulle vilja pröva att lyfta dig.