Vinter
Jag har precis flyttat in med det viktigaste i nya lägenheten. Sängen, soffan, några stolar, kläder. Jag ligger i sängen och låter blicken svepa över det vackra rummet. De höga, breda spegeldörrarna. Trägolvet med de breda plankorna. De höga fönstren med utsikt över parken. Den höga himlen över Berlin där stjärnorna blinkar och månljuset blänker i den lilla dammen i parken där det en gång fanns en skrotbilspress och marken var förgiftad i ett annat Berlin.
Ett tunt lager snö täcker marken och tvingar undan mörkret på marken och gatorna. Jag har ändrat något i mitt liv. En bättre plats att bo på. Sedan jul har jag sorterat, slängt bort och packat. Samtalen med mamma har inte hunnits med i samma omfattning som tidigare då vi pratade med varandra i telefon varje dag. Nu skulle jag få mer tid för samtalen igen. Om det nu inte var för sent redan. Mamma hade fallit några gånger under senare tid. Hennes 98-årsdag i december hade hon tillbringat på sjukhus. Då jag vaknar nästa morgon har snön regnat bort. Det är grått och vått och framåt kvällen har parken utanför förvandlats till ett kompakt mörker. Klockan 6.37 nästa morgon kliver jag på tåget i Berlin Hauptbahnhof. Det är den tredje februari.Trots skälet till att jag sitter på tåget blir jag upplivad av att se naturen skifta färg från grönt till frostigt vitt ju längre norrut jag kommer. I Danmark helt vitt. Jag fördriver tiden med att skriva dagbok, läsa mail och tidningen. “100.000 döda i covid-19 i USA. Ny brittisk mutation gör vaccin mindre effektiv. Alexander Navalny får fängelse 3,5 år. Man skjuten i Hagalund. Snöoväder på väg. Stora problem i trafiken. Biden river upp Trumps migrationslagar “
Tågets framfart formar tankar. Är jag på väg för att ta avsked av mamma? Tågresans utsikt mellan Malmö och Stockholm är ett paradis i vitt. Sagolikt. Snö. Blå himmel. Riktig vinter. Klockan 20.30 är jag på Stockholms central. En timme senare sitter jag i Monicas soffa. Tröttheten tar död på grubblandet och jag somnar i gästrummet.
Torsdag den 4.2.
Nästa morgon är jag ivrig att komma iväg. Jag har sovit tungt hela natten. Kall luft knarrig snö under fötterna då jag kanar iväg nerför backen mot tvärbanan. Tunnelbana till förortståget som jag precis missar. Jag har inte tålamod att vänta utan slänger sig på ett annat tåg och kliver av vid knutpunkten i den nobla förorten med de stora vackra sekelskiftsvillorna. Därifrån börjar jag promenera. Vid grindar och uppfarter ligger den uppskottade snön meterhög. Det gnistrar och glittrar. En känsla av overklighet. Finns det sådana här vintrar nu för tiden? Drömmer jag?
Många gånger gick jag här som ung tjej. Jag stiger på tåget som far förbi golfbanan där några pensionärer tar en tur på skidor. Tankarna flyr åter iväg mot minnen av ridturer i omgivningarna och vilda villapartys hos kompisar och arbetskamrater. Jag småspringer förbi 70-tals centrumet som ter sig idylliskt i jämförelse med det gigantiska köpcentrumet några kilometer bort. Höghusen på rad uppför backen och äldreboendet som ligger mittöver. Jag ringer på porttelefonen. Den välbekanta “vårddoften“ slår emot mig. Korridoren till vänster. Där är mammas rum. Jag hann! Mamma sover. Hon ligger i sängen och liknar en liten fågelunge. Hon är så liten och har blivit mycket magrare än sist, vilket var i oktober. Flera månader sen. Kinderna har sjunkit in. Näsan är större och mer böjd. Munnen på vid gavel. Grå hårtestar som som spretar ut från alla håll mot kudden.
-Hej!
Mamma öppnar ögonen.
-Vart åker du? Mammas röst är svag.
-Vart jag åker? Jag åkte tåg hit nu. Från Berlin igår.
-Tar du hand om mig nu? Mamma låter ynklig men säger sen med eftertryck och stadigare röst:
– Tar DU hand om mig?
-Ja, jag kommer vara här nu några dagar. Du har ju också folk här som tar hand om dig.
Men jag kommer att hälsa på dig.
-Ja, det är bra. Jaa, nu är det är slut allihopa.
-Tror du det?
-Ja…mammas röst är nästan ohörbar.
-Du känner det så? Att det är slutet nu?
-Ja. Kan ni ta hand om allting nu?
-Mamma, det gör vi! Du behöver inte oroa dig.
Vi är vuxna nu och vi kan ta hand om allting. Det vet du!
-Jag vet.
-Ja, lilla mamma. Jag älskar dig, det vet du!
-Ja!
– Du är den bästa mamman i hela världen!
Mamma somnar. Jag sätter mig på en av stolarna som varit mormors mamma en gång i tiden. De stod i det vackra gamla trähuset vid sjön i Sörmland där mamma växte upp. Nu står de här på äldreboendet i mammas rum. Till möbeln hör även ett litet bord där vi många gånger ätit ost och kex. Ibland räksmörgås eller bara druckit te. Ibland har jag köpt med mig semlor. Något gång har vi festat på lite vin. Möbeln är det enda riktigt personliga som mamma fått med sig hit förutom målningar och foton gjorda av hennes barn som hänger på väggarna. Det finns ett modernt burspråk i rummet. I fönstret står några krukväxter. Jag tittar ut över parken nedanför. Mamma hade tur som fick just det här rummet. Rummen på andra sidan korridoren har de grå höghusen mitt framför fönstret. Här utanför stretar en stor björk upp mot himlen och visar upp sin stora grenkrona där fåglar älskar att hålla till. Långt därnere ligger stenbumlingar runt stammen och ett större område med snötäckta träd och buskar breder ut sig bort emot ett skogsparti. Det liknar mer vild natur än en park. En liten väg leder fram utefter parken och på andra sidan ligger flera mindre enfamiljshus. Ur skorstenarna kommer det vit rök. Vita molntussar är spridda över himlen. Det börjar skymma. Lampor tänds i fönster där nere. Molntussarna färgas rosa. Strax ovanför tallkronorna är molnen lila. Oranga flammor just där solen trillar ner i i en mörkblå säck.